Fotboll vid olympiska sommarspelen 1956

Bakgrund

Laguppställningar

Turneringen

Medaljörer

Källor

Externa länkar

Första omgången

Kvartsfinaler

Semifinaler

Final

Match om tredje pris

Final

	Fotboll; vid de XVI:e olympiska sommarspelen
	fotboll
Datum	24 november-8 december 1956
Medaljörer
Sovjetunionen	Sovjetunionen
Jugoslavien	SFR Jugoslavien
Bulgarien	Bulgarien
	← Helsingfors 1952 Rom 1960 →

Fotboll vid olympiska sommarspelen 1956 i Melbourne, Australien vanns av Sovjetunionen före Jugoslavien och Bulgarien. 11 lag drog sig ur, och turneringen drabbades även av walk over-matcher.

Efter 5 återbud innehöll turneringen tre öststatslag och fyra asiatiska lag. De andra lag som drog sig ur var USA, Tysklands förenade lag, Storbritannien och Australien, som gjorde sin första olympiska fotbollsturnering.

Öststaternas "amatörer" fick betalt av staten. Australien betalade inte sina spelare under turneringen; spelarinkomsterna finansierades av en insamling. [1] På Melbournetidningen The Age skrev Alex Barr:

"Det ursprungliga [australiska] laget var inte det bästa och fyra veckors intensiv träning gjorde inget för att förbättra standarden. Australisk fotboll [soccer] har förlorat en underbar chans att göra ett världsframträdande och spelen har drabbats av ett hårt slag."

Huvudartikel: Spelartrupper i fotboll vid olympiska sommarspelen 1956

Fem lag drog sig ur, Egypten, Kina, Turkiet, Vietnam och Ungern, de sista efter Ungernrevolten. Därmed blev det bara tre matcher i första omgången.

Australien vann med 2–0 över Japan inför 3 500. I Australiens mål stod Ron Lord, senare invald i Soccer Australias Hall of Fame. Man gick vidare tack vare en utvisning i 26:e minuten innan Frank Loughrans segermål halvvägs in i andra halvlek.

Ett alltyskt lag deltog, och innehöll även östtyska spelare. Västtysklands amatörlandslag hade utsetts att representera Tyskland.

Sovjetunionen var favoriter, då Västtysklands halvprofessionella lag som vunnit VM 1954 förlorat två matcher mot dem. Sovjetunionen vann med 2–1 och Tysklands lag tränades av Sepp Herberger. Tyskarna bjöd på kämparanda och gjorde mål i 86:e minuten och sköt i stolpen i sista sekunden. Sovjetunionen kom senare även att vinna Europacupen 1960 i Frankrike. I Sovjetunionens mål stod Lev Jasjin. Laget leddes av Igor Netto,; anfallslinjen leddes av FC Torpedo Moskvas Valentin Kozmitj Ivanov, far till berömde ryske domaren Valentin Valentinovitj Ivanov.

Storbritannien utklassade Thailand med 9–1.

Två öststatslag gick vidare. Jugoslavien utklassade USA med 9–1.

Bulgarien slog Storbritannien med 6–1. Då halva matchen spelats välte personal från krigsfartyget HMS Newcastle stängslet och uppmanade britterna att prestera bättre. De fördes lugnt av plan.[2]

Sovjetunionen och Indonesien spelade 0–0, innan Sovjetunionen kunde vinna omspelet med 4–0.

Indien slog Australien med 4–2 efter ett hat trick av centeranfallaren Neville D’Souza, vilket var första gången en asiat gjorde ett hat trick i den olympiska fotbollsturneringen. Före matchen diskuterade man om indierna skulle tillåtas spela barfota. Sir Stanley Rous respekterade beslutet, men till slut beslutade sig Indien för att spela i skor. Australien hade även problem med den indonesiske domaren, som dömde bort två mål i första halvleken. Australiens lagkapten Bob Bignall fick inget svar. FIFA:s beslut att kräva alla domare att tala engelska låg långt in i framtiden, med VM-finalen 1966 som ett annat exempel till stöd för ett sådant beslut.

D'Souza gjorde ytterligare ett mål för Indien mot Jugoslavien efter en mållös första halvlek. Jugoslavien kom dock igen och vann med 4–1, och gick till final för tredje gången i rad.

Sovjetunionen slog Bulgarien med 2–1 efter förlängning. Även om Bulgarien gjorde första målet och var det mest tända laget släppte man in två mål i de sex sista minuterna.

Jugoslavien hade med Röda Stjärnans Dragoslav Šekularac I turnering; han kom 1960 också att spela final i Europacupen för landslag. Återigen kom Jugoslavien dock att åka på stryk i en olympisk final; efter ett mål i andra halvlek av Anatoli Ilyin, som ledde Sovjetunionen till guld och sin första internationella titel.

Bulgarien slog Indien med 3–0 i bronsmatchen.

RSSSF Archive

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

24 november 1956
12:00

Sovjetunionen

Tysklands förenade lag

Melbourne

Domare: R.H. Mann (Storbritannien)

Publik: 20 000

Isajev 23′
Steltsov 86′

Matchrapport

Wikimedia Commons har media som rör Fotboll vid olympiska sommarspelen 1956.
Bilder & media

Gren	Guld	Silver	Brons
Herrar	Sovjetunionen Lev Yashin Nikolai Tishchenko Mikhail Ogonkov Aleksei Paramonov Anatoli Bashashkin Igor Netto Boris Tatushin Anatoli Isayev Eduard Streltsov Valentin Ivanov Vladimir Ryzhkin Boris Kuznetsov Yozhef Betsa Sergei Salnikov Boris Razinsky Anatoli Maslyonkin Anatoli Ilyin Nikita Simonyan	Jugoslavien Petar Radenković Mladen Koščak Nikola Radović Ivan Šantek Ljubiša Spajić Dobrosav Krstić Dragoslav Šekularac Zlatko Papec Sava Antić Todor Veselinović Muhamed Mujić Blagoje Vidinić Ibrahim Biogradlić Luka Lipošinović	Bulgarien Stefan Bozhkov Georgi Naydenov Kiril Rakarov Manol Manolov Nikola Kovachev Panayot Panayotov Ivan Kolev Krum Yanev Gavril Stoyanov Todor Diev Yosif Yosifov Georgi Dimitrov Milcho Goranov Dimitar Milanov