Francisco de Goya

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Francisco de Goya
Goya selfportrait.jpg
Självporträtt (1795-1797)
Födelsenamn Francisco José de Goya y Lucientes
Född 30 mars 1746
Fuendetodos, Aragonien, Spanien
Död 16 april 1828 (82 år)
Bordeaux, Frankrike
Nationalitet  Spanien
Fält Måleri, grafik
Signatur
Firma de Francisco de Goya.svg

Francisco José de Goya y Lucientes, född 30 mars 1746 i Fuendetodos, Aragonien, Spanien, död 16 april 1828 i Bordeaux, Frankrike, var en spansk konstnär och grafiker.

Goya växte upp i Zaragoza i nordöstra Spanien och blev vid 14 års ålder lärling till konstnären José Luzan. Efter en resa till Italien 1770-1771 var han verksam vid den kungliga gobelängmanufakturen och flyttade 1774 till Madrid. Omkring 1780 började han sin karriär vid den kungliga akademin och vid det spanska hovet, där han 1799 utsågs till förste hovmålare. Parallellt med detta kungliga uppdrag gör han grafiska blad och målningar som gestaltar brutaliteten under Napoleonkrigen och hyckleriet i det spanska samhället. På grund av den hårda politiska stämningen i Spanien flyttade han till Frankrike 1824. Han avled i Bordeaux 1828.

Liv och verk[redigera | redigera wikitext]

"El Quintasol", kartong till gobeläng, 1777.
Porträtt av Karl IV av Spanien och hans familj,1800
"Gerillaledaren" Francisco Espoz y Mina
N° 24 ur ”Infall”, 1799. Något beskuren.
Den nakna maja (La maja desnuda) 1790-1800
Den klädda maja (La maja vestida)1802-1805
Den 3 maj 1808: arkebusering i Madrid
N° 33 ur "Krigets fasor", 1810-1820.
Pilgrimsfärden till källan i San Isidoro,1819-23, en av De svarta målningarna.

Goya föddes i Fuendetodos i regionen Aragonien år 1746, son till José Benito de Goya y Franque och Gracia de Lucientes y Salvador. Sina barndomsår tillbringade Goya i Fuendetodos där hans far arbetade som förgyllare. Omkring år 1750 flyttade familjen till Zaragoza. Vid denna tid blev han nära vän med Martin Zapater, en jämnårig som, liksom Goya, sympatiserade med upplysningstidens idéer. Deras brevväxling från mellan 1770 och 1790 är en är av värdefull hjälp för att förstå Goyas tidiga arbete vid hovet i Madrid. När Goya var 14 år blev han lärling till målaren José Luzán. Därefter flyttade han till Madrid och studerade hos Anton Raphael Mengs, en av samtidens mest kända målare. År 1763 och 1766 sökte Goya till konstakademin men blev inte antagen. Han åkte då till Rom, där han år 1771 vann andra pris i en konsttävling organiserad av Parma stad. Senare samma år återvände han till Spanien.

Goya hade två läromästare, den böhmiske konstnären Anton Raphael Mengs och spanjoren Francisco Bayeu (vars syster han gifte sig med), båda hovmålare vid Karl III:s hov. Det var tack vare dem Goya blev anställd vid gobelängmanufakturen vilket skulle leda vidare till hans karriär inom hovet. Mengs och Bayeu målade enligt samtidens konventioner och akademiska ideal som bar på inslag av barock, rokoko och nyklassicism. Även Goya målade i denna stil, han hade även under sin tid i Italien tagit starka intryck av Giovanni Domenico Tiepolo[1], men utvecklade snart en friare komposition och mer personlig piktur. Själv nämnde Goya som sina läromästare de mest framstående målningarna i Italien och Spanien, samt Rembrandt, Velázquez och Naturen. [2]

Goya blev 1780 medlem av Academia de San Fernando i Madrid.[1] Under intryck av franska revolutionens idéer och på grund av en tilltagande dövhet genomgick hans stil en avgörande förändring under 1790-talet. Hans konst blir mer expressiv och personlig och kom att innehålla en inte ringa del kritik av och satir över det samtida Spanien.

I november 1793 hade Goya blivit allvarligt sjuk. Han led av yrsel, problem med balansen och en tilltagande dövhet. Efter att ha varit sängliggande i två månader tillfrisknar han men förblir döv för resten av livet. Från och med nu börjar Goya använda sina egna erfarenheter och personliga tankar som motiv i sina verk, i målningar och etsningar som inte var gjorda på beställning utan på eget initiativ. 1799 ger han ut 80 grafiska blad kallade Infall (sp: Caprichos). I ett brev till en akademiledamot[3] förklarar Goya att han i dessa verk gestaltat ”iakttagelser som i beställda verk i allmänhet inte kan uttryckas, eftersom infall och idéernas rikedom inte är fria i dessa.[4]

Goya målade vid denna tid porträtt av medlemmar ur kungafamiljen och adeln samt andra typer av beställningsverk, han efterträdde dessutom Bayeu som ”Director de Pintura” vid Konstakademien 1795 och utsågs 1799 till förste hovmålare.[1]

När fransmännen intagit Madrid 1808 var Goya, liksom alla myndiga spanjorer, tvungen att svära en lojalitetsed till Napoleon I. Under de följande åren, då den franska ockupationen och Spanska befrielsekriget pågick, fick han sina inkomster från beställningsporträtt av spanska och franska borgare och adelsmän. Hans främsta ämne och motiv under denna tid var dock kriget. Mellan 1810 och 1820 gjorde han den grafiska serien Krigets fasor (sp: Los Desastres de la Guerra).[5]

Efter kung Ferdinand VII:s återkomst till tronen 1814 sökte Goya blidka honom med målningarna Den andra maj 1808 och Den tredje maj 1808 som återger ”heroiska händelser och scener under vårt ärorika uppror mot Europas tyrann”.

Följden av de politiska konflikterna mellan reformvänliga och konservativa krafter i Spanien under Goyas levnad gjorde att han, 78 år gammal, valde att gå i exil till Bordeaux. Efter restaurationen 1823 lät Ferdinand VII förfölja och avrätta sina liberala motståndare och många tvingades i landsflykt. Den oro och osäkerhet detta skapade gör att Goya 1824 ber kungen om ett resebrev för att av hälsoskäl dricka brunn i Plombières i Frankrike. Han får tillstånd att resa men bosätter sig i Bordeaux där många spanska liberaler lever i exil. Goya återvänder ett par gånger till Madrid innan han avlider i Bordeaux 1828.[6]

Den politiska situationen i Spanien[redigera | redigera wikitext]

Kriget med Frankrike mellan 1808 och 1814, det Spanska befrielsekriget, med allt sitt barbari satte djupa spår hos Goya, likaså påverkades den liberale Goya av de politiska spänningarna i landet. Före kriget var Spanien en absolut monarki och Inkvisitionen fungerade fortfarande – en ”häxa” brändes så sent som 1781. Efter fransmännens invasion avsatte Napoleon I kung Ferdinand VII och satte sin bror på den spanska tronen. Spanjorerna svarade med att rekonstruera sitt parlament, nu i exil i Cádiz. Exilparlamentet, kallat "Cortes de Cádiz", sammanträdde första gången 1810 och 1812 röstade man igenom Den spanska konstitutionen av 1812 som var en av världens mest liberala konstitutioner. Men när Ferdinand VII återkom till tronen 1813/14 förkastade han, med hjälp av de konservativa och katolska kyrkan, den nya konstitutionen och lät fängsla liberal leadare. Den absoluta monarkin och inkvisitionen återinrättades.[7]

1820 gjorde ett par generaler i spanska armén myteri och krävde en återgång till 1812:s liberala konstitution. Ferdinand VII såg ingen annan utväg än att gå med på kraven. En ”Cortes” (parlament) valdes som fungerade under några år men med starkt motstånd från de konservativa, kungen och kyrkan. I april 1823 sände Ludvig XVIII av Frankrike trupper till Spanien för att återge Ferdinand hans legitima auktoritet. I september gav ”Cortes” och dess armé upp inför de franska styrkorna. 1812:s konstitution förkastades åter en gång, Ferdinand VII återfick sin makt, men denna gång återinrättades inte Inkvisitionen, tack vare fransmännens påtryckningar. Repressalierna mot "Cortes"-anhängarna blev kraftfulla och många flydde utomlands.[7]

Kända verk[redigera | redigera wikitext]

”Infall” / ”Os Caprichos”[redigera | redigera wikitext]

1799 kunde man i Madrid, i en parfym- och liköraffär, köpa en serie om åtto grafiska blad kallad ”Os Caprichos ” (Infall). [8]Det var en samling satiriska och demoniska etsningar av Goya. Goya skrev att serien utgår från ”de oräkneliga svagheter och dumheter som återfinns i varje civiliserat samhälle, och från de allmänna fördomar och oförnuftiga verksamheter som vana, enfald, eller egenintresse har gjort vanliga.[9] Han tillägger att etsningarnas eventuella likheter med verkliga händelser är rena tillfälligheter.

Titeln ”Os Caprichos” anspelar på dolda teman. Redan italienarna Tiepolo, Piranesi och fransmannen Callot hade gjort serier med ”Capricci”, med denna titel kunde de tillåta sig friheter gentemot regler och teman i den samtida konsten.

Det ska påpekas att Goya samtidigt, under dessa år, gjorde ljusa och luftiga målningar som till exempel kupolfresken i kyrkan Ermita de San Antonio de la Florida i Madrid.

Den nakna maja och Den klädda maja[redigera | redigera wikitext]

Två av Goyas mest välkända tavlor är La maja desnuda (Den nakna maja) och La maja vestida (Den klädda maja). De visar samma kvinna i samma pose, naken och påklädd. Utan antydan till mytologisk eller allegorisk mening var målningen Den nakna maja "den första helt profana avbildningen av en nakna kvinnan i naturlig storlek i västerländsk konst" [10]

Det är inte traditionella Venusbilder som Goya målat. I stället för upphöjdhet är det sinnlighet som träder i förgrunden. Det är helt enkelt en naken kvinna på en säng vi ser. Först målade Goya La maja desnuda och några år senare målade han La maja vestida [11], man vet inte varför Goya även gjorde denna version.

Det har spekulerats mycket kring kvinnans identitet. Möjligtvis var modellen Hertiginnan av Alba, som Goya påståtts ha haft en relation med, eller kanske var det Pepita Tudó som var älskarinna till premiärministern Manuel de Godoy, i vars samling målningarna fanns. Forskare har ännu inte med säkerhet kunna fastställa kvinnans identitet.

Tavlorna fanns i Godys privata samling men beslagtogs av staten. År 1808, efter att Godoy under politiska konflikter satts i fängelse av Ferdinand VII konfiskerades all hans ägedom och år 1813 övertog inkvistitionen båda målningarna och förklarade dem obscena. Goya och Gody ställdes inför inkvisitionen 1814 på grund av målningarna. År 1836 överfördes de till Konstakademin i San Fernando, idag visas de på Museo del Prado i Madrid.

Den 3 maj 1808: arkebuseringen i Madrid[redigera | redigera wikitext]

Efter det s.k. ”Dos de Mayo”-upproret i Madrid mot den franska överhögheten under Napoleon I, avrättades spanska upprorsmän på flera ställen i staden. Bl.a. arkebuserade fransmännen en grupp med 43 rebeller på berget Príncipe Pío. För att hedra minnet av dessa män samt till åminnelse av de ”heroiska händelser och scener under vårt ärorika uppror mot Europas tyrann”, gör Goya 1814 målningarna ”Den 3 maj 1808” och ”Den 2 maj 1808”.

Målningarna var beställningar från den spanska regeringen genom den liberale kardinalen Luis María de Borbón y Vallabriga, som var regeringens företrädare fram till Ferdinand VII:s återkomst. Det var Goya själv som hade föreslagit beställningarna för kardinalen och regeringen. Troligen föreslog Goya dessa målningar för att förbättra sin relation till Ferdinand VII, som var på väg tillbaka till den spanska tronen, och därmed försäkra sig om en stadig inkomst. [12] [13]

Den 3 maj 1808” har influerat många konstnärer i gestaltningar av liknande händelser, exempelvis Édouard ManetsArkebuseringen av kejsare Maximilian” (1867) och Pablo PicassosMassakern i Korea” (1951).

”Krigets fasor” / ”Los Desastres de la Guerra”[redigera | redigera wikitext]

Upproret i Madrid 1808 blev början på det blodiga Spanska befrielsekriget som pågick till 1814. Goya blev vittne till många av de barbariska ”scener” som utspelade sig under dessa år, scener som han avbildade i grafikserien ”Los Desastres de la Guerra ” (Krigets fasor). Etsningarna gjordes mellan 1810 och 1815 och visar med all tydlighet Goyas avsky för krigets bestialiteter.

Liknande etsningar hade gjorts närmare 200 år tidigare, under Trettioåriga kriget; ”Les misères de la guerre”(Krigets fasor) 1633, av fransmannen Jacques Callot. Sannolikt har Goya studerat flera av Callots grafiska blad.

De första 47 av Goyas 84 etsningar beskriver händelser från kriget och de obarmhärtiga följderna för mindre grupper och individer. Nummer 48 till 64 i serien föreställer scener från hungersnöden i Madrid under fransmännens belägring av staden. Seriens sista del ,”caprichos enfáticos” (de emfatiska infallen), gjorde Goya efter Ferdinand VII:s återkomst till tronen 1813, dessa etsningar är kritiska kommentarer till den politiska situationen i Spanien.[14]

Grafikserien publicerades först 1863, trettiofem år efter Goyas död, med titeln ”Fatales consequencias de la sangrienta guerra en España con Buonaparte, Y otros caprichos enfáticos". (De fatala konsekvenserna av det blodiga kriget i Spanien mot Bonaparte, och andra emfatiska infall). Historiker menar att Goyas intention var att ge ut etsningarna men att han snart kom att bedöma det som politiskt omöjligt.[14]

”De svarta målningarna” / ”Las pinturas negras”[redigera | redigera wikitext]

De svarta målningarna kallas en samling av målningar som Goya målade under de senare åren av sitt liv, mellan 1819-1823. Målningarna målades med olja direkt på väggarna i hans tvåvåningshus "Quinta del Sordo" (Den döve mannens hus) utanför Madrid. Huset hade han köpt 1819 och flyttade dit, 72 år gammal, tillsammans med sin fästmö Leocadia Weiss och hennes (deras) dotter. Dessa intensiva, spöklika målningar antyder både hans rädsla för galenskap och hans besvikelse över mänskligheten.

Efter Napoleonkrigen och den politiska oordning som rådde i Spanien förlorade Goya tilltron till människan. Han hade stått öga mot öga med panik, terror, rädsla och hysteri. Han hade överlevt dödliga sjukdomar och blev allt eftersom mer och mer orolig för att insjukna igen. Dessa faktorer anses ha lett till Goyas 14 målningarna, de som kallas "La Pinturas negras" (De svarta målningarna). Goya hade aldrig tänkt att de skulle visas offentligt, det var målningar han aldrig talade om, aldrig skrev om. År 1879, femtio år efter Goyas död, överfördes målningarna från väggarna till tavelduk. I dig finns de att se på Pradomuseet i Madrid.

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Verk (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Hertigen av Osuna med familj, (1788)
  • Hertiginnan av Alba, (1797)
  • El sueño de la razón produce monstruos/ När förnuftet sover kommer monstren (1797-1798)
  • St Antonios mirakel, fresk i kyrkan Ermita de San Antonio de la Florida (1798).
  • Los caprichos (Infall), grafikserie, (1799).
  • Den nakna "maja", 97 x 190 cm, Nr 742. (1790-1800)
  • Porträtt av Karl IV av Spanien och hans familj, 1800.
  • Den klädda "maja", 95 x 190 cm, Nr 741. (1802-1805)
  • Hertigen av Wellington (1812-14)
  • Den 3 maj 1808: Arkebuseringen på berget Príncipe Pio, 266 x 345 cm, Nr 749. (1814)
  • Los Desastres de la Guerra , (1810-1820, utgivna 1863).
  • Saturno devorando a un hijo, 146 x 83 cm, Nr 763. (1820-1823).
  • Las pinturas negras, (1819-1823)

Filmer och opera[redigera | redigera wikitext]

Böcker[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Juan Luna, Görel Cavalli-Björkman: Goya, Nationalmuseum & Bra Böcker, 1994, ISBN 91-7100-495-5
  • Elke Linda Buchholz: Francisco de Goya; Vida e obra. Könemann Verlag, portuguese edition 2001. ISBN 3-8290-6825-5
  • Linda Simons: The sleep of reason
  • Raymond Carr (ed): Spain, a History. Oxford University Press 2001, ISBN 0-19-280236-4
  • Nationalmuseum; Stora spanska mästare , Katalog nr 255, 1960
  • Rose-Marie & Reiner Hagen: Goya, Taschen 2003, ISBN 3-8228-1823-2
  • Licht, Fred: Goya: The Origins of the Modern Temper in Art, Universe Books, 1979.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Svensk uppslagsbok, Malmö 1932
  2. ^ Juan Luna, Görel Cavalli-Björkman, 1995, s. 26
  3. ^ Bernardo de Iriarte, vice-protector i dåvarande Real Academia de las Tres Nobles Artes de San Fernando, nuvarande Real Academia de Bellas Artes de San Fernando.
  4. ^ Buchholtz, 2001, s.39
  5. ^ Hagen, 2003, s. 55
  6. ^ Nationalmuseum, 1960, s. 149.
  7. ^ [a b] Carr, 2001, Chapter 7 (1700-1833)
  8. ^ Buchholtz, 2001, s.48
  9. ^ ”Linda Simons: The sleep of reason. Arkiverad från originalet den 10 oktober 2011. http://www.webcitation.org/62KjH7asX. 
  10. ^ Licht, 1979, sid 83.
  11. ^ Maja, och det maskulina ordet majo, var en benämning från slutet av 1700-talet och början av 1800-talet på människorna i vissa av Madrids kvarter, ibland beskrivna som förfinade och arroganta och med moderiktig klädsel.
  12. ^ El tres de mayo de 1808 en Madrid på spanska Wikipedia
  13. ^ Hagen, 2003,s. 62
  14. ^ [a b] Juan Luna, Görel Cavalli-Björkman, 1994, s 171

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Goya: los caprichos. Dibujos y aguafuertes. Madrid: Central Hispano 1994.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]