Frankerriket

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Frankerriket
Latin: Regnum Francorum

400-talet–843
Flag of None.svg
Flag of None.svg


Franks expansion.gif
Huvudstad Tournai (431-508)
Paris (508-768)


Religion Romersk-katolska kyrkan
Statsskick Monarki
Bildades 400-talet


Upphörde 843
 – upphörde genom Fördraget i Verdun
 – uppgick i Östfrankiska riket, Västfrankiska riket, Mellanfrankiska riket
Frankrikes historia
Frankrikes flagga före 1789 och mellan 1814 och 1830 Frankrikes flagga
Denna artikel är en del av en serie
Tidsaxel
Gallien (–486)
Frankerriket (tidigt400-tal–483)
Frankrike under medeltiden (486–1453)
Hundraårskriget (1337–1453)
Tidigmoderna Frankrike (1453–1789)
Franska revolutionen (1789–1799)
Första republiken (1792–1804)
Första kejsardömet (1804–1814)
Bourbonska restaurationen (1814–1830)
Julimonarkin (1830–1848)
Andra republiken (1848–1852)
Andra kejsardömet (1852–1870)
Tredje republiken (1870–1940)
Vichyregimen (1940–1944)
Frankrikes provisoriska regering (1944–1946)
Fjärde republiken (1946–58)
Femte republiken (1958–)

Frankrike-portalen
Tysklands historia
Tysklands statsvapen
Denna artikel är en del av en serie
Tidslinje
Germanien
Folkvandringstiden
Austrasien (511–719)
Gamla Sachsen (?–785)
Frankerriket (719–843)
Östfrankiska riket (843–962)
Tysk-romerska riket (962–1806)
Preussen (1701–1918)
Rhenförbundet (1806–1813)
Tyska förbundet (1815–1866)
Nordtyska förbundet (1866–1871)
Kejsardömet (1871–1918)
Novemberrevolutionen (1918–1919)
Weimarrepubliken (1919–1933)
Nazityskland (1933–1945)
Ockupationen (1945–1949)
Västtyskland-Östtyskland (1949–1990)
Tysklands återförening (1989-1990)
Efter återföreningen (från 1990)

Tyskland-portalen

Frankerriket (latin: Regnum Francorum) syftar på det forna rike (efterföljare till Gallien, föregångare till Frankrike) som frankerna lade under sig.

Den merovingiska tiden (400–700)[redigera | redigera wikitext]

Redan under 200-talet hade frankerna orsakat romarna stort besvär vid gränsen mot provinsen Gallien. Under loppet av 200-, 300- och 400-talen svämmade frankerna och andra germanska stammar över den gallisk-romerska gränsen, men frankerna kom att dominera i nordväst. Frankerna själva var splittrade i många ätter bland vilka det rådde inbördes strider, en av dessa ätter kom att framstå som segrare: den merovingiska ätten. Merovingerna under sin hövding Klodvig kom att ena frankerna vid slutet av 400-talet. Nu, när frankerna stod enade, kunde de rikta sin aggression mot yttre fiender som den romerske ståthållaren Syagrius. Så småningom besegrade Klodvig Syagrius och frankerna kunde framställa sig som härskarna över norra Gallien, och Klodvig riktade nu in sig på att bekriga de andra germanska grannfolken, vilka han erövrade en efter en de första årtiondena av 500-talet. När han dog delade han riket mellan sina söner.

År 732 vann en frankisk armé under den frankiske rikshovmästaren Karl Martell ett slag mot en saracensk armé från Kalifatet Cordoba i Slaget vid Poitiers (732), vilket stoppade vidare inträngning av saracenerna i Loire-dalen.

Den karolingiska tiden (700- och 800-talet)[redigera | redigera wikitext]

  Frankerriket år 768 (vid Pippin den lilles död)
  Områden erövrade av Karl den store (768–814)
  Mer eller mindre avhängiga områden
Historisk karta över de karolingiska rikena efter Frankerrikets delning i Verdun år 843

Pippin den lille gjorde påven beroende av Frankerriket genom att lämna militär hjälp mot hotande fiender. Frankerriket nådde sin största utbredning och makt under Pippin den lilles son Karl den store, som blev kung år 768. Riket omfattade delar av dagens Frankrike, Belgien,Tyskland, Luxemburg, Nederländerna och delar av Italien. Genom ofta hänsynslösa erövringskrig utvidgades Frankerriket alltså till större delen av centrala och västra Europa. Genom alliansen med påven gick erövringarna hand i hand med den kristna missionen. Dagens Frankrike och Tyskland kan båda härledas till Karl den stores välde.

Karl den store utvecklade administrationen, delade in landet i grevskap där grevarna med åtföljande feodala skikt mellan folk och kung i form av aristokratin, adeln. För att kontrollera grevar och andra sändes Missi Dominici, en sorts fogdar som även skriftligt rapporterade hur godsen sköttes.

Nyerövrade områden kallades marker, (till exempel Spanska mark och Ostmark, nuvarande Österrike) och besattes och styrdes med militära styrkor. Att hålla ihop ett stort rike krävde både god ordning och att den kejserliga makten visades upp genom stora byggnadsverk. Man brukar tala om denna tid som den karolingiska renässansen.

Det frankiska riket blev med Karl den stores kröning år 800 ett kejsardöme. Redan år 843 delades det på saliskt vis upp mellan Karl den stores barnbarn i tre delar. Men inte ens dessa delar gick att hålla samman utan föll sönder mindre grevskap och hertigdömen. Det västfrankiska riket kom att utvecklas till dagens Frankrike och det östfrankiska riket blev sedermera det Tysk-romerska riket under Otto den store som med Kyrkans hjälp lyckades samla de många självständiga hertigdömena till ett rike under 900-talet. Den tredje delen, Lotharingia, delades snart mellan de två angränsande frankiska rikena.

Se även[redigera | redigera wikitext]