Frankfurtskolan

Från Wikipedia
Version från den 9 oktober 2015 kl. 19.58 av Harka (Diskussion | Bidrag) (språkpet)
Några ledande företrädare för Frankfurtskolan: Max Horkheimer längst fram till vänster på bild, till höger står Theodor Adorno. I bakgrunden till höger står Jürgen Habermas. Bild från Heidelberg år 1965.

Frankfurtskolan är en nymarxistisk skolbildning inom tvärvetenskaplig samhällsteori som växte fram vid Institutet för socialforskning (Institut für Sozialforschung) i Frankfurt från 1930.[1][2] Den kritiska teori som utvecklades inom Frankfurtskolan har haft stor påverkan inom bland annat filosofi och samhällsvetenskap, och utmärker sig genom att försöka förena marxistiska idéer med Freuds psykoanalys. Institutet för socialforskning stängdes en kort tid efter det nazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933, eftersom många av de som var verksamma vid institutet var av judisk härkomst och dessutom företrädde radikala politiska ståndpunkter.[1] Från 1934 till 1950 verkade därför många av Frankfurtskolans medlemmar i USA.

Under de första decennierna var Max Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse de tongivande personerna inom Frankfurtskolan.[1] Under efterkrigstiden, efter att Institutet för socialforskning återvänt till Frankfurt, var Jürgen Habermas, Oskar Negt, Alfred Schmidt och Albrecht Wellmer några av de ledande företrädarna. Frankfurtskolans idéer hade särskilt stark ställning under 1960- och 1970-talen i bland annat USA och Tyskland, och dess tankar anammades bland annat av de radikala studentrörelserna under denna tid.

Historia

Förhistoria

Den oväntade framgången för den Ryska revolutionen i kombination med väsentligt sämre resultat för de mellaneuropeiska revolutionerna anses ha lett till att några unga marxister började ompröva några av Marx antaganden. Georg Lukács från Ungern var en av de första och till en början den mest betydelsefulla ideologen för det som skulle bli Frankfurtskolan. Som finansiär blev Felix J. Weil, enda barn till Hermann Weil och förmögen på både sin moders och faders sida betydelsefull. Weil tog examen i statsvetenskap i Frankfurt och började intressera sig för Marxism. Den unge Weil började sponsra ett antal radikala projekt varav ett hade namnet "Erste Marxistische Arbeitswoche", den första marxistiska arbetsveckan. Där lärde han känna Georg Lukács, Karl Korsch och andra som skulle bli viktiga personer i den nya skolan. Nätverket växte och idéer om en permanent inrättning föddes. Weil avsatte 120 000 mark per år och planen var att döpa det nya institutet till "Institut für Marxismus", Marxistiska Institutet, men för att inte provocera valde man av "aesopiska" skäl ett mer oskyldigt namn men med en speciell innebörd för de invigda.[3]

Institutet för socialforskning (IfS) och de första åren

Huvudartikel: Institutet för socialforskning

Institutet för socialforskning grundades i Frankfurt am Main 1923 av nationalekonomen Felix Weil och var från grundandet kopplat till Johann Wolfgang Goethe-Universität. Vid grundandet var det ett institut med inriktning på socialismens och arbetarrörelsens teori och historia.[4] Felix Weil, som kom från en välbärgad tysk-judisk familj, ordnade finansieringen av institutet.[5] Som förste föreståndare för institutet utsågs austro-marxisten Carl Grünberg, men det var först när filosofen Max Horkheimer 1930 efterträdde Grünberg som föreståndare som institutet fick den inriktning som lade grunden för Frankfurtskolan. Horkheimer uttryckte detta som att "med grund i aktuella filosofiska frågeställningar organisera undersökningar där filosofer, sociologer, nationalekonomer, historiker och psykologer förenas i varaktig arbetsgemenskap."[5]

Genom tidskriften Zeitschrift für Sozialforschung, som utgavs från 1932, och god tillgång till forskningsfinansiering knöt institutet flera forskare till sig, som kom att utgöra den första generationen inom Frankfurtskolan. Bland dessa fanns Walter Benjamin, psykologen Erich Fromm, Leo Löwenthal, Franz Neumann, Friedrich Pollock och Karl Wittfogel.[1]

Efter det nazistiska maktövertagandet i början av 1933 och den kort därpå följande stängningen av institutet flyttade det via Genève och Paris till New York, där institutet från 1934 hade en hemvist vid Columbia University.[1] Några av de ledande medlemmarna, Horkheimer, Pollock och Adorno, flyttade dock vidare till Kalifornien 1940 respektive 1941.[5]

Kritisk teori

Huvudartikel: Kritisk teori

Frankfurtskolans kritiska teori utgick från Karl Marx idéer, men inte från den marxism-leninism eller ortodoxa "Moskva-marxism" så som den såg ut på 1920- och 1930-talen. Istället var utgångspunkten de tolkningar av Marx som framförts av Georg Lukács, och som var betydelsefulla i att skapa det som kom att kallas nymarxism och senare ibland västerländsk marxism. Detta gällde inte minst hans essäsamling Historia och klassmedvetande (Geschichte und Klassenbewußtsein) från 1923, där han framhöll marxismens rötter i klassisk tysk filosofi, inklusive Immanuel Kant och Friedrich Hegel.[1] Ett annat ingångsvärde i den kritiska teorin var att försöka förena marxistisk analys med Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier.

Företrädarna för den kritiska teorin såg sin teoribildning i motsatsförhållande till traditionell borgerlig och positivistisk teori.[1] Denna typ av traditionell samhällsteori ansågs nöja sig med att beskriva verkligheten som den var, och beskriva detta befintliga tillstånd som naturligt och nödvändigt. Den kritiska teorin utmärkte sig däremot genom att vara kritisk till den rådande ordningen, och fokuserade på möjligheten till förändring. Detta innebar ett aktivt ställningstagande för ett socialistiskt samhälle som företrädarna för Frankfurtskolan såg som präglat av demokrati och med frigjorda samhällsmedborgare.[1] Detta synsätt framkom bland annat i Horkheimers skrift från 1937, Traditionelle und kritische Theorie.

Senare kom en mer pessimistisk hållning att prägla mycket av Frankfurtskolans tänkande. Ett exempel på det är Upplysningens dialektik (Dialektik der Aufklärung) som Horkheimer och Adorno gav ut 1947. Där menade de att de västerländska samhällena, både de socialistiska och borgerliga kapitalistiska, präglades av ett instrumentellt och teknokratiskt förnuftstänkande inställt på makt, behärskande och effektivitet, och som inte lämnade något utrymme för rent mänskliga värden.[1] Denna pessimism och kritiska syn på upplysningsfilosofins konsekvenser delades dock inte av alla inom Frankfurtskolan. Bland annat Marcuse företrädde även fortsättningsvis en mer aktivistisk filosofi.

Populärkulturen eller kulturindustrin blev också en del av den tidiga Frankfurtskolans analyser, där Horkheimer och Theodor Adorno hade en kritisk hållning. De menade att denna industri hade en passiviserande inverkan.[källa behövs]

Hela 1950-talet, då institutet åter etablerats i Frankfurt, var en produktiv period för Frankfurtskolan. De producerade exempelvis en inflytelserik studie om "den auktoritära karaktären".[källa behövs] Det var också under detta decennium, efter återkomsten till Frankfurt, som skolans andra generation kom fram. Den andra generationens mest inflytelserike tänkare och centralgestalt är Jürgen Habermas, och mycket av den andra generationen har ägnats åt kritik av andra etablerade vetenskaper.[1]

Mot Adorno och Horkheimers pessimistiska hållning stod Herbert Marcuses mer aktivistiska. Hans One-Dimentional Man från 1964 kom att ha stor betydelse 1960-talets studentrevolt i USA.[6]

Sedan dess har en tredje generation tillkommit, där främst forskarna Ulrich Beck och Claus Offe kan nämnas.

Kritik från den politiska högern

Frankfurtskolans kritiska teorier har etablerats och fått en inflytelserik position i den akademiska samhällsvetenskapliga debatten och forskningen. Flera av skolans företrädare, i synnerhet Herbert Marcuse, fick stor betydelse för 1960-talets nya vänster.

Från 1990-talet har Frankfurtskolans kritiker betecknat Frankfurtskolans forskning och teorier om samhälle, människa och kultur som kulturmarxism, som, av kritikerna, ses som ursprunget till idéer om politisk korrekthet. Detta synsätt har framför allt spridits av högerradikaler och paleokonservativa debattörer i USA, bland annat sådana kopplade till den konservativa tankesmedjan Free Congress Foundation. Den tidigaste kända skrift som gör kopplingen mellan Frankfurtskolan och politisk korrekthet är från tidigt 1990-tal och publicerades av det till LaRouche-rörelsen kopplade Schillerinstitutet.[7]

Personer verksamma inom Frankfurtskolan

Alfred Schmidt, Goethe-universitetet (cirka 1986)

Första generationen

Andra generationen

Till andra generationen räknas de som studerat under Adorno:

Tredje generationen

Till tredje generationen räknas de som studerat under Habermas och Wellmer:

Se även

Källor

  1. ^ [a b c d e f g h i j] Frankfurtskolan i Nationalencyklopedin, band 6 (1991)
  2. ^ "Frankfurt School" i Encyclopædia Britannica. Citerad från Encyclopædia Britannica Online, läst 2009-12-19
  3. ^ Jay, Martin (1996). The Dialectical Imagination: A History of the Frankfurt School and the Institute of Social Research. University of California Press. sid. 7-8 
  4. ^ Institut für Sozialforschung: Institut, läst 2014-05-12 (tyska)
  5. ^ [a b c] Institut für Sozialforschung: Geschichte, läst 2014-05-12 (tyska)
  6. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Frankfurtskolan)
  7. ^ The New Dark Age: Frankfurt School and 'Political Correctness i Fidelio, Winter 1992

Externa länkar

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Frankfurtskolan&oldid=30677959”