Franska mandatet för Syrien och Libanon

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Franska mandatet för Syrien och Libanon
Franska: Mandat français pour la Syrie et le Liban
Arabiska: الانتداب الفرنسي في سوريا و لبنان

Ottoman flag.svg
Ottoman flag.svg
1920–1946
Flag of Lebanon.svg
Flag of Syria (1932-1958; 1961-1963).svg

Flagga

French Mandate for Syria and the Lebanon map fr.svg
Huvudstad


Statsskick NF-mandat
Bildades 25 april 1920


Upphörde 1946


Valuta Syriskt pund, libanesiskt pund

Franska mandatet för Syrien och Libanon (franska: Mandat français pour la Syrie et le Liban; arabiska: الانتداب الفرنسي في سوريا و لبنان) var ett NF-mandat som framförhandlades åren 1920-1922 och delegerade förvaltningen av de norra delarna av före detta Osmanska Syrien till Franska republiken. Grunden till mandatet fastslogs efter San Remokonferensen 1920.[1] Libanon blev självständigt 1943 men mandatet avslutades helt år 1946 då även Syriens självständighet erkändes.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Den brittiske generalen Edmund Allenby intog under första världskrigets sista månad Damaskus med stöd av arabrevoltens rebeller under Faisal bin Hussein, son till sharifen av Mecka. Ett regionalt styre under den hashemitiska ätten upprättades med hopp om garanterad självständighet för ett enat arabiskt rike i Mellanöstern i enlighet med de brittiska löftena i McMahon-Hussein-korrespondensen. I fredskonferensen i Paris 1919 ledde Faisal den arabiska delegationen och försökte säkra de hashemitiska anspråken och kom även överens med Sionistiska Världsorganisationens ledare Chaim Weizmann om samarbete för en judisk stat bredvid ett enat arabiskt rike under den hashemitiska kronan. Britterna övergav dock Faisal i förhandlingarna då de under det hemliga Sykes-Picot-avtalet med Frankrike hade förpliktigat sig att splittra hela Mellanöstern i olika inflytandesfärer mellan de två stormakterna.

Den amerikanska King–Crane-kommissionen lät undersöka folkopinionen hos syrierna gentemot fransk kontroll, vilket överväldigande avvisades, och man avvisade även segrarmakternas förslag på att separera Palestina från resten av Syrien. Opinionen underströks efter folkliga val till Syriska nationalkongressen i maj 1919 som vanns av konservativa. Överenskommelsen med sionisterna och kompromissförsök med Georges Clemenceau gjorde dock mycket av befolkningen fientlig mot Faisal som anklagades för att ha gett bort en stor del av det framtida syriska riket och övergivit folket till fransmännen.[2] Syriska förhoppningar om att USA skulle stödja deras krav på självständighet gick om intet när den antikoloniale Woodrow Wilson drabbades av en stroke 1919.[3][4] 7 mars 1920 kröntes Faisal bin Hussein med godkännande av Nationalkongressen i all hast till kung av Arabiska kungadömet Syrien,[5] men det var i de flesta delar av det nya riket den brittiska ockupationsmakten som hade den reella kontrollen. Den brittiska regeringen hade inga planer på att riskera skada relationerna med Frankrike och vägrade erkänna Faisal som kung.[3]

25 april 1920 erhöll Franska republiken mandat av Nationernas förbund att förvalta före detta Osmanska Syrien med undantag för vad som blev Brittiska Palestinamandatet i söder. Nyheten fick den syriska regeringen under Hashim al-Atassi att förbereda sig på krig. General Henri Gouraud ställde ett ultimatum till Faisal: Underkastas fransk överhöghet eller abdikera. Faisal accepterade fransmännens krav men krigsministern Yusuf al-Azma vägrade och i fransk-syriska kriget krossades det kortlivade kungadömet.[6] Faisal sändes i exil och Frankrikes mandaträttigheter bekräftades i freden i Sèvres i augusti 1920.

Upprättandet av franskt styre[redigera | redigera wikitext]

Området som tilldelats Frankrike att som mandatmakt förvalta splittrades i ett antal stater enligt religiösa linjer vilket fransmännen trodde skulle underlätta kontrollen över lokalbefolkningen och minska spänningarna mellan folkgrupperna. Istället möttes de med nästan universellt motstånd vid intåget 1920 och väpnade uppror pågick ända fram till 1923. Ursprungligen hade den franska regeringen planerat att skapa tre religiöst baserade stater, en alawitisk i norr, en sunnimuslimsk i mitten och en drusisk i söder.[7] Istället slog man samman de i huvudsak kristna områdena kring Libanonberget med kringliggande områden med muslimsk majoritet i en ny stat under kristet styre, Storlibanon, medan de flesta muslimer ville fortsätta vara del av Syrien. Resten av Syrien delades i fyra semiautonoma territorier, också på religiös basis. Dessa nya spänningar som den franska splittringspolitiken gav upphov till skulle senare utmynna i Libanonkrisen 1958 men också få dramatiska konsekvenser vad gäller synen på nationell och religiös identitet i Syrien och Libanon efter självständigheten, bl a främjades inte arabisk nationalism utan istället stärktes regionala och religiösa lojaliteter.[7]

1922 bildades ett löst administrativt förbund mellan Aleppo, Damaskus och Alawitstaten kallat Syriska federationen med en centralregering. 1923 lät överkommissarien general Maxime Weygand regionala val hållas i alla ingående stater, men de bojkottades av många syrier och ansågs i allmänhet vara riggade till fördel för franskvänliga grupper.[8] 1924 upplöstes federationen då en vänsterregering tog makten i Paris som gjorde vissa eftergifter till nationalisterna genom att slå samman staterna Aleppo och Damaskus i en ny enhet kallad Staten Syrien.

Uppror och nationalism[redigera | redigera wikitext]

De syriska nationalisterna försökte gång på gång förgäves förhindra splittringen av landet men mandatmakten slog våldsamt ner alla uppror. 1926 bad nationalisterna Nationernas förbund att ge Syrien självständighet men misslyckades.[9] Samtidigt införde fransmännen enligt kolonialt mönster en assimileringspolitik i Syrien där franska blev obligatoriskt språk i skolan, barn tvingades sjunga Marseljäsen och franska bankirer som representerade moderlandets intressen tog över den lokala ekonomin. Tidningar censurerades, politiska partier förbjöds och medborgerliga rättigheter uteblev.[7] 1924 blev general Maurice Sarrail överkommissarie för mandatområdet och införde genast ett mycket auktoritärt styre i alla ingående stater. 1925 bröt så det stora syriska upproret ut efter en drusisk resning mot mandatstyret som snabbt spred sig till de övriga staterna.[9] Druserna hade tröttnat på överbeskattning och tvångsarbete som fransmännen påtvingade bondebefolkningen,[10] men den delegation de hade sänt till Sarrail för att klaga hade plötsligt blivit fängslad. Tusentals civila omkom när franska trupper bombarderade Damaskus och i början av 1926 hade revolten krossats, den drusiska adeln underkastats och nationalisternas ledare antingen avrättats eller gått i exil.[11][7] I Frankrike beskrevs upproret som ett våldsutbrott av ociviliserade vildar och banditer medan det av nationalisterna sågs som en avgörande strid mot en utländsk ockupationsmakt.[12]

Politik[redigera | redigera wikitext]

Den högsta ämbetsmannen i mandatområdet var den franska överkommissarien (efter 1941 titulerad generaldelegat).[13][9] Denne hade stor frihet att med militära medel slå ner alla oroligheter, dirigera mandatområdets ekonomi och styra den politiska förvaltningen. Centralt för den franska politiken var att bibehålla den politiska splittringen i typiskt kolonial divide et impera-taktik för att underminera mobilisering för självständighet och i Syrien och Libanon berodde fransmännen på den religiöst heterogena befolkningens lojalitet till sina trossamfund mot nationalisternas försök att få folk att istället identifiera sig med den enade arabiska nationen. Nominellt avsade sig Frankrike som mandatmakt rätt till mandatområdets ekonomi men i realiteten dirigerade man ekonomin i Syrien och Libanon på samma sätt som i sina kolonier, med fokus på råvaruproduktion för export till metropolen och inga investeringar i en lokal industri.[14]

Som klass A-mandat skulle den politiska administrationen i relativt hög grad skötas av lokalbefolkningen och mandatområdets fem ingående stater fick regionala parlament, regeringar och andra politiska organ. I praktiken utövade överkommissarien och dennes rådgivare avgörande inflytande över alla aspekter av det politiska styret och kunde utan förvarning upplösa folkvalda församlingar och upphäva politiska rättigheter. Rådgivarna låg till stor del bakom att den förda politiken inte sammanföll med vad som ämnades med NF-mandatet utan istället liknade fransk kolonialpolitik.[14] För Frankrikes del var styret över Syrien och Libanon legitimt på två sätt. Dels rent juridiskt då landet hade fått mandatet av Nationernas förbund, dels moraliskt där mandatstyret sågs som en del av det större Franska kolonialimperiet vars uppdrag var att "civilisera" koloniserade folk.[12] Rent formellt var Syrien och Libanon inte en fransk koloni och dessa två sätt att legitimera styret var direkt inkompatibla med varandra; om fransmännen såg sig regera som kolonialimperium i första hand hade den inhemska befolkningen all rätt att förkasta deras styre, om de däremot ansåg att deras närvaro var som mandatmakt i första hand fick de finna sig i de begränsningar som mandatet innebar.[12]

Varje ingående stat styrdes av en guvernör som utsågs av överkommissarien. Därutöver skiljde sig deras statsskick åt då varje stat fick en egen författning och därmed viss möjlighet att utforma sitt politiska system. Så hade t ex Storlibanon enligt 1926 års författning en president utsedd av ett folkvalt parlament medan Staten Aleppo istället hade ett verkställande direktörsråd som bistod guvernören. Dessa skillnader var dock formaliteter och föremål för mandatmaktens oinskränkta maktutövande.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Ingående stater i mandatområdet som motsvarade dagens Syrien, alltså exklusive Hatay och Libanon.

Franska mandatet för Syrien och Libanon verkställdes 1920 genom upprättandet av fem ingående stater:

Sandjaken Alexandretta, ett autonomt kustområde tillhörande Staten Aleppo, bröts loss från Syrien 1938 och blev den formellt självständiga Staten Hatay som året därpå införlivades i Turkiet.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.ne.se/syrien/historia/syrien-under-franskt-styre
  2. ^ Sami Moubayed (2013). Syria and the USA: Washington's Relations with Damascus from Wilson to Eisenhower, I.B.Tauris, s.21-22.
  3. ^ [a b] Sami Moubayed (2013). Syria and the USA: Washington's Relations with Damascus from Wilson to Eisenhower, I.B.Tauris, s.18-20.
  4. ^ Eliezer Tauber. The Formation of Modern Syria and Iraq. Frank Cass and Co. Ltd. Portland, Oregon. 1995.
  5. ^ Zeine N. Zeine. Struggle for Arab Independence: Western Diplomacy and the Rise and Fall of Faisal’s Kingdom in Syria. Caravan Books. Delmar, New York. 1977. s.34
  6. ^ Shambrook, Peter (1998). French Imperialism in Syria, 1927-1936. Ithaca Press. sid. 2. ISBN 978-0-86372-243-1. http://books.google.com/books?id=y7Q0OdXX5KYC. Läst 18 April 2013. 
  7. ^ [a b c d] http://countrystudies.us/syria/9.htm
  8. ^ Khoury, Philip S. "Syria and the French Mandate: The Politics of Arab Nationalism, 1920-1945." Princeton: Princeton University Press, 1987.
  9. ^ [a b c] http://runeberg.org/nfcr/0409.html
  10. ^ Miller, Joyce Laverty (1977). ”The Syrian Revolt of 1925”. International Journal of Middle East Studies. sid. 550–555. 
  11. ^ Khoury, Philip S. (1981). Factionalism Among Syrian Nationalists During the French Mandate. sid. 460–461. 
  12. ^ [a b c] Benjamin White, Rhetorical hierarchies in France and Syria under the mandate, ursprungligen publicerad i Chronos: revue d'histoire de l'Université de Balamand no. 17 (2008), 105-123. s.1-2, 6-7.
  13. ^ http://content.time.com/time/magazine/article/0,9171,722417,00.html
  14. ^ [a b] Frankrike i främre Orienten i Projekt Runeberg s.278-282