Frederik Willem van Eeden
Frederik Willem van Eeden född 3 april 1860 i Haarlem, död 16 juni 1932 i Bussum, var en holländsk författare.
Eeden studerade medicin och verkade som nervläkare i Bussum utanför Amsterdam. 1889 grundade han ett produktionskooperativ, Walden, i Bussum där alternativa livsstilar och arbetsformer skulle prövas, uppbyggt efter kommunistiska och altruistiska principer. Eeden var vid sidan av Willem Kloos och Albert Verwey en av det nederländska 1880-talets främsta initiativtagare till den nya litterära röelsens organ, De nieuwe gids (från 1885), där Eedens mest kända roman, De kleine Johannes (1887, svensk översättning 1903) utkom. Som diktare kännetecknas Eeden av en mystikblandad känslighet och ofta dystert grubbel. Bland hans lyrik märks Ellen. Een lied van de smart (1891) och Dante en Beatrice (1908). I sina romaner intresserade sig Eeden mycket för den mänskliga psykologin och psykiatrin, såsom i Van de koele meren des doods (1900). I romantriologin Sirius en Siderius (1912-24) visar han istället prov på en mer romantisk sida. Eedens dramer har vanligen samhällskritisk tendens, ofta med tragiska inslag. Bland hans dramer finns i svensk översättning Häxan från Haarlem, översatt av Arnold Norlind, som även gjorde översättningar av flera av Eedens andra verk. 1922 konverterade Eeden till katolicismen.[1]
Senare engagerade han sig i fredsrörelsen.
Dikten De waterlelie finns som väggdikt på adressen Valkenhorst 30 i den holländska staden Leiden sedan 1994.
Bibliografi (utgivet på svenska) [redigera]
- Lille Johannes 1903
- En lycklig värld 1906
- Ut bland människorna 1906
- Vid skenet av krigslågan 1916
- Häxan från Haarlem 1916
- Välstånd och lycka genom frivilligt samarbete 1921
Noter [redigera]
- ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1931
