Fredmans epistlar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fredmans epistlar
Fredman av Pehr Hilleström, samtida med Bellman.
Fredman av Pehr Hilleström, samtida med Bellman.
Författare Carl Michael Bellman
Originalspråk Svenska
Land  Sverige
Utgivningsår 1791
Typ Diktcykel

Fredmans epistlar är en vissamling av Carl Michael Bellman, första gången utgiven 1790 av musikern och musikförläggaren Olof Åhlström. Verket föregicks av det 1783 utgivna Bacchi Tempel och följdes år 1791 av det fristående Fredmans sånger.

Verket består av 82 visor, som skildrar livet i Stockholm på 1760- och 1770-talen. Det är uppkallat efter Jean Fredman, en försupen urmakare, ”utan ur, verkstad och förlag”. Det andra ordet i titeln, epistel betyder brev och Bellmans tanke var, att Fredmans epistlar skulle bli en parodi på aposteln Paulus brev i Bibelns Nya Testamente. Dessa planer genomdrevs endast delvis i verket; istället kom det att innehålla allt från burleska skildringar av supgillen till finstämd naturlyrik, via betraktelser över födslar, sjukdom, dödsfall och begravningar. Alla visorna är numrerade, men den ordning i vilka de förekommer i Fredmans epistlar är inte densamma som den ordning i vilken de skrevs av Bellman. Samtliga visor är även försedda med en rubrikrad, som antingen är en dedikation, en förklaring till visans handling, en anvisning om hur visan ska sjungas, eller två eller tre av dessa i förening. För att enkelt ange vilken epistel man menar, brukar man uppge dess nummer, eller första raden i första versen, till exempel Fredmans epistel nr 1 (förkortas Ep. 1) eller Gu'tår båd' natt och dag.

En blick in i Fredmans värld[redigera | redigera wikitext]

Stil, teman och form[redigera | redigera wikitext]

Som trubaduren och visdiktaren Fred Åkerström ofta påpekade, är det helt uppenbart att epistlarna är avsedda att sjungas snarare än att enbart läsas. Det märks på det sätt som Bellman har infogat talade passager som presenterar miljön och handlingen i en viss epistel. I många epistlar finns även inlagda onomatopoetiska partier, då sångaren ska imitera ett visst instrument - en flöjt, en tuba, trummor och så vidare. Detta är då angivet i både texten och noterna. Bra exempel på detta är epistlarna 33, ”Stolta stad” och 51, ”Movitz blåste en konsert”. De båda melodierna har antagligen franskt ursprung, som blev populära i Norden på 1700-talet, och igenkänns såväl i Drottnings Victorias Präsentiermarsch, som idag används som Försvarsmaktens paradmarsch[1], som i Björneborgarnas marschfinska arméns nuvarande honnörsmarsch. Bellman var en lysande underhållare, som var omvittnat duktig på att imitera människor, fågelsång och instrument.

Texternas stämningsläge växlar över hela skalan, från drastiskt beskrivande till mycket finstämda. De scener som målas upp varierar från krogslagsmål, supgillen, kärleksstunder med någon nymf (här: attraktiv ung kvinna, älskarinna etc.)[2](Ep. 72), en barnsäng skildras (Ep. 43, kallad "barnsängsepisteln"), baksmällor (Ep. 23), dans- och musikaftnar (Ep. 51 och 69), utfärder i naturen (Ep. 48 och 82), någons sjukdom (Ep. 27 och 30), dödsfall, begravningar (Ep. 81) och bröllop. Ofta är det Fredman eller någon annan som berättar, eller också återges handlingen i form av mustigt återgivna dialoger.

För en modern läsare känns språket, trots att mer än två sekel gått sedan visornas tillkomst, tämligen fräscht – när man väl kommit över den första ”chocken” ifråga om gammaldags stavning och vissa grammatikaliska egenheter. En svårighet för oss nutida läsare kan vara de många referenserna, dels till den tidens klädesplagg, fordon, husgeråd, musikinstrument med mera, dels till figurer och händelser i den grekiska, romerska, kristna och fornnordiska mytologin. På 1700-talet var omfattande kunskap om antikens mytologi en självklarhet bland bildade människor, något som inte är lika självklart idag. På samma sätt var kännedomen om texterna i Bibeln och dess skildring av händelser och personer mer levande och större än i allmänhet är fallet idag. I de flesta moderna utgåvor av Fredmans epistlar finns dock en ordlista.

Ibland får man som modern läsare/sångare av epistlarna vara lite av ”detektiv” för att fullkomligt förstå alla detaljer i texterna. Bellman var en språkekvilibrist och han gör små antydningar och roar sig med dubbeltydigheter på ett synnerligen underfundigt sätt. Ett exempel: I Ep. 43, som handlar om när Ulla Winblad föder ett barn, heter det i andra versens fem sista rader:

Tusen dödar kring dig strimma;
ända i din kärlekstimma
måste du en död för förnimma;
masken, dold i blomman,
bådar blommans död.

Det är lätt att missa poängen om man inte vet att en död kunde vara en omskrivning för orgasm, liksom mask och blomma avser de manliga respektive kvinnliga könsorganen.

Genomgående kan man i Bellmans texter märka ett starkt socialt patos och innerlig medkänsla med sina tragikomiska figurer.[källa behövs] Han har en mycket utpräglad förmåga att skildra känslolägen, situationer och platser.

Melodierna lånade Bellman från andra kompositörers verk; från operor, dansmusik, konstmusik, marscher och så vidare. Detta var ett medvetet grepp. Genom att ge en melodi en ny text uppstod komiska effekter då man kände till förlagan. Melodilånen är dock tämligen fria – ofta ändrade Bellman både tempo och i frasernas utformning, för att de skulle passa in till texten. Endast i några fall har det kunnat beläggas att Bellman komponerat musiken till en viss epistel själv.[källa behövs]

Bellmans och Fredmans Stockholm[redigera | redigera wikitext]

Stockholm på 1770-talet var betydligt mindre än idag. Befolkningen uppgick till cirka 70 000 invånare, koncentrerad framför allt till Staden mellan broarna eller det vi idag kallar Gamla stan, till nedre delen av Kungsholmen, samt till Södermalm. Det var trångt, bullrigt, bråkigt, smutsigt och ohygieniskt i de trånga gränderna. På malmarna kröp skogen in på stadens knutar. Djurgården var en oas med ett trettiotal lönnkrogar och värdshus. Det var ont om tjänligt dricksvatten i staden och som följd grasserade svåra epidemier. Barnadödligheten var enorm i förhållande till idag. Folk drack alkohol, främst öl och brännvin i en omfattning som nästan är ofattbar idag; brännvinet var en billig och lättillgänglig tröst för människor att ta till mot hungern, kylan, tristessen, sorger och bekymmer – i vissa fall ordinerades det till och med som medicin av läkarna. I Stockholm fanns 900 krogar (dvs det gick 77 personer på varje krog), som beredvilligt serverade folket vad de ville ha av den varan. Landet styrdes av en teaterintresserad och flärdfull kung, Gustav III, som 1772 hade gjort sig till envåldshärskare, samt av dennes lierade vänner inom adeln. Den svenska stormaktstiden var sedan seklets början över och de många krigen hade utarmat nationen både ekonomiskt och befolkningsmässigt.

Personerna[redigera | redigera wikitext]

I verket förekommer ett myller av mer eller mindre fasta personer, till stor del baserade på verkliga "halvkändisar" i den tidens Stockholm. I en förteckning i Fredmans epistlar nämns bland annat följande:

  • Huvudpersonen Jean Fredman, ”namnkunnig urmakare, utan ur, verkstad och förlag”.
  • Sångmön Ulla Winblad, ”nymf (prostituerad) och prästinna i Bacchi tempel”.
  • Fader Berg, ”tapetmålare och virtuos på flera instrumenter”.
  • Fader Bergström, ”namnsdagsblåsare i Katrinatrakten”.
  • Korpral Mollberg, ”ägde hus på Hornsgatan, var en tid fabriksidkare, så ryttare, utan hus, häst eller schabrak, omsider dansmästare”.
  • Fader Movitz, ”konstapel, namnkunnig av sin konsert på Tre byttor; komponerat musiken till Serlachii Vårblommor”.

Fredmans epistlars tillkomst[redigera | redigera wikitext]

Bellman började skriva visorna i Fredmans epistlar redan i mitten-slutet av 1760-talet och hade inom loppet av ett par år in på nästa decennium fått ihop ett 50-tal. Visorna skrevs dels på uppdrag mot betalning till Bellmans olika mecenater, men även i andra sammanhang. Det troliga är att Bellman använde dem vid sina egna framträdanden. Planer på att trycka Epistlarna fanns redan i början av 1770-talet, men de skulle komma i tryck först 1790. Bellman var då 50 år (vilket var en aktningsvärt hög ålder vid denna tid, då medellivslängden för män var 35,5 år) och var även svårt märkt av sjukdom (lungtuberkulos) och ekonomiska svårigheter. Bellman fick hjälp av musikern och förläggaren Olof Åhlström bland annat med att nedteckna musiken till epistlarna i notform, med arrangemang för hammarklaver. Poeten, författaren, tidningsmannen och ledamoten av Svenska Akademien med mera Johan Henric Kellgren, en av den tidens stora inom det litterära Sverige skrev ett mycket uppskattande förord.

Fredmans epistlar och eftervärlden[redigera | redigera wikitext]

Fredmans epistlar har sedan dess utgivits i ett nästan oräkneligt antal utgåvor. Till detta kommer att epistlarna publicerats i visantologier och andra sammanhang.

Under romantikens 1800-tal var man dock tämligen tvehågsen gentemot både Bellman och hans verk. Vissa av epistlarna framfördes, i synnerhet de som tog upp naturlyriska ämnen (exempelvis Ep. 54, Aldrig en iris, Ep. 71, Ulla, min Ulla och Ep. 82 Vila vid denna källa. I synnerhet de två sistnämnda är synnerligen populära inom körers repertoar). Man ansåg, med tidens moralistiska syn, att Bellman var en lastbar författare, som genom sina visor uppmanade till fylleri och syndigt leverne.

Tolkningar och skivinspelningar[redigera | redigera wikitext]

Evert Taube har berättat att man ofta sjöng Bellmans visor i hans föräldrahem. Man kan också märka tydliga Bellmaninfluenser i Taubes egna diktning.

På 1960-talet fick Bellman en renässans i och med de trubadurer och visdiktare som samlades kring Vispråmen Storken i Stockholm. Där samlades en ny generation vissångare, som tog sig an Bellmans visor på ett nytt sätt. Fred Åkerström har kallat Fredmans epistlar för det första svenska socialreportaget. I kretsen kring ”Storken” märks namn som Fred Åkerström, Sven-Bertil Taube, Cornelis Vreeswijk och Olle Adolphson, som alla har gjort insjungningar av visorna ur Fredmans epistlar.

Bland andra tolkare av Fredmans epistlar på scen och grammofon kan nämnas Ulf Bagge, Mikael Samuelson, och Sofia Karlsson. Bland de som spelat in en större mängd epistlar på främmande språk finns engelsmannen Martin Best.

Lista över samtliga epistlar[redigera | redigera wikitext]

  • N:o 1, Sant va dä, ingen dricker; Til Cajsa Stina
  • N:o 2, Nå skrufva Fiolen; Til Fader Berg, rörande Fiolen
  • N:o 3, Fader Berg i hornet stöter; Til en och hvar af Systrarna
  • N:o 4, Hej Musikanter ge Valdthornen väder; Enkannerligen till Anna Stina
  • N:o 5, Käre bröder, så låtom oss supa i frid; Til the trogne Bröder på Terra Nova i Gaffelgränden
  • N:o 6, Käraste Bröder Systrar och Vänner; Til the Galimater på hinsidon then Konungiliga Djurgårdenom
  • N:o 7, Fram med Bas-Fiolen, knäpp och skrufva; Som synes vara en Elegie, skrifven vid Ulla Winblads
  • N:o 8, Dörrarna öpna, Fiolerna klara!; Til Corporal Mollberg
  • N:o 9, Käraste Bröder, Systrar och Vänner; Till gumman på Thermopolium Boreale
  • N:o 10, Systrar hören min musik;
  • N:o 11, Hej! sade Fredman hvar gång han hörde Valdthorn börja skråla; Til Bröderne och Systrarna på Lokatten
  • N:o 12, Gråt Fader Berg och spela; Elegi öfver slagsmålet på Gröna Lund
  • N:o 13, Nå ä nu alla församlade här; Till Brodern Bredström
  • N:o 14, Hör J Orphei Drängar; Till poeten Wetz
  • N:o 15, Käraste min Theophile; Enkannerligen til Theophilum Skomakar-Gesäll, under dess förföljelse skrifven til tröst och hugsvalelse
  • N:o 16, Fader Bergström fingra ditt Oboe, blås; Enkannerligen til the Birfilare på then Konungsliga Djurgården
  • N:o 17, Systrar och Vänner; Til Syster Lisa.
  • N:o 18, Gubbarna satt sig at dricka; Til Gubbarna på Terra Nova i Gaffelgränden vid Skeppsbron
  • N:o 19, Trumslagarn kommer, flickor god dag!; Til Systrarna på then Konungsliga Djurgården
  • N:o 20, Står du och gråter?; Til Fader Berg och Jergen Puckel
  • N:o 21, Skyarna tjockna;
  • N:o 22, De dyrbaraste gåfvor; Til the Nybyggare på Gröna Lund
  • N:o 23, Ach du min Moder!; Som är ett soliloquium, då Fredman låg vid krogen Kryp-in, gent emot bankohuset, en sommarnatt år 1768.
  • N:o 24, Kära Syster!;Till kära mor på Bruna Dörren
  • N:o 25, Blåsen nu alla; Som är ett försök till en pastoral i bacchanalisk smak, skriven vid Ulla Winblads överfart till Djurgården
  • N:o 26, Hvar står Fiolen?; Rörande mutter Berg och angående Lotta i Kolmätargränden och vad som passerat
  • N:o 27, Gubben är gammal, urverket dras; Som är dess sista tankar
  • N:o 28, I går såg jag ditt barn, min Fröja; Om ett anställt försåt emot Ulla Winblad
  • N:o 29, Movitz tag dina pinnar; Till de förnäma
  • N:o 30, Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar; Till fader Movitz, under dess sjukdom, lungsoten. Elegi
  • N:o 31, Se Movitz, hvi står du och gråter; Över Movitz, då han blev uppiskad på gatan, för det kvinten sprang på basfiolen, en sommarafton 1769
  • N:o 32, Kors! utan glas, du ser ut, din Canalje; Till fader Movitz, varutinnan han liknar honom vid ett skepp
  • N:o 33, Was ist das? Ge rum vid Roddar-trappan (Stolta stad)
  • N:o 34, Ach hvad för en usel koja!; Till Movitz, när elden var lös i hans kvarter uti Kolmätargränden
  • N:o 35, Bröderna fara väl vilse ibland; Angående sin sköna och hennes obeständighet
  • N:o 36, Vår Ulla låg i sängen och sof; Rörande Ulla Winblads flykt
  • N:o 37, Mollberg, stå stilla, stå stilla vid grind; Till Mollberg på post vid Kungsträdgården
  • N:o 38, Undan ur vägen; Rörande Mollbergs paradering vid korporal Bomans grav
  • N:o 39, Storm och böljor tystna ren; Öfver Bergströmskans Porträt på Liljans krog
  • N:o 40, Ge rum i Bröllops-gåln din hund!; Angående bröllopet hos Bensvarvarns
  • N:o 41, Mollberg satt i paulun; Vid et tilfälle då Christian Wingmark miste sin nattkappa i Slagsmålet med Mollberg
  • N:o 42, Ren Calad jag spår och tror; Rörande Kortspelet på Klubben
  • N:o 43, Värm mer Öl och Bröd; Til Ulla Winblad, skrifven vid et ömt tilfälle
  • N:o 44, Movitz helt allena; Öfver Bredströmskans och Movitz melancholi
  • N:o 45, Tjenare Mollberg, hur är det fatt?; Till fader Mollberg rörande hans harpa
  • N:o 46, Undan ur vägen, ge rum för Courirn; Huru Mollberg skal bjuda til begrafning efter Mutter på Krogen Wismar, och om hans affärd ifrån Sterbhuset
  • N:o 47, Kommer intet Mollberg? Jo nyss på stund; Angående Mollbergs återkomst til Sterbhuset på Krogen Wismar
  • N:o 48, Solen glimmar blank och trind; Hvaruti afmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen i Mälaren en sommarmorgon 1769
  • N:o 49, Mamsell Ulla, märk Mamsell; Angående Landstigningen vid Klubben i Mälaren en sommar-afton 1769
  • N:o 50, Phoebus förnyar; Om des sista Ögnekast på Ulla Winblad vid Hännes återfart ifrån Djurgården
  • N:o 51, Movitz blåste en Concert; Angående Concerten på Tre Byttor
  • N:o 52, Movitz, mitt hjerta blöder!; Til Movitz när hans Fästmö dog. Elegie.
  • N:o 53, Vid et stop Öl och några Supar; Angående Slagsmålet nedanför Danto-Bommen hos T. en höstnatt
  • N:o 54, Aldrig en Iris på dessa bleka fält; På St. Cathrina Kyrkogård
  • N:o 55, Så ser Han ut midt bland de strålar; Rörande Movitz Kägelspel hos Faggens vid Hammarby-Tull en sommar afton 1770
  • N:o 56, Se Mollberg med svart Råck och Flor; Angående Mor Maja på Förgylda Bägaren
  • N:o 57, Allting är rigtigt clareradt och gjordt; Om Barnsölet
  • N:o 58, Hjertat mig klämmer; Öfver Kilberg, Bacchi man och Ordens Officiant i Templet
  • N:o 59, Hurra Courage, Bagage! God dag Bröder!; Til Lo-Katten
  • N:o 60, Sitter du ännu och ljuger; Til Bränvins-Advocaten Fader Kulkus om något som passerat
  • N:o 61, Kära Mor!; Til K. Mor på Fyrkanten
  • N:o 62, Movitz Valdthornet proberar; Angående sista Balen på Gröna Lund
  • N:o 63, Fader Bergström, stäm up och klinga; Diktad midt i veckan
  • N:o 64, Fäll dina ögon och skäms nu din tåssa; Rörande sista Balen hos Frömans i Horns-Kroken
  • N:o 65, Movitz med flor om armen, hålt!’’; Om Styrmans-Dottren Gretgens död på Fabriken
  • N:o 66, Se hvar Movitz sitter där; Til Movitz Målare
  • N:o 67, Fader Movitz, Bror!; Til Mutter på Tuppen
  • N:o 68, Movitz, i afton står Baln; Angående sista balen på Grönlund
  • N:o 69, Se Dansmästarn Mollberg, Bröder; Om Mollberg Dansmästare
  • N:o 70, Movitz vik mössan högt öfver öra; Om något som passerade i Artilleri-Lägret Anno 1773
  • N:o 71, Ulla! min Ulla! säj får jag dig bjuda; Till Ulla i fönstret på Fiskartorpet
  • N:o 72, Glimmande Nymph! blixtrande öga!; Lämnad vid Cajsa Lisas säng, sent om en afton
  • N:o 73, Fan i Fauteuillerna! stolarna kullra; Angående Jergen som förskref sig til Fan
  • N:o 74, Min Son!; Om Bergströmskans Porträt
  • N:o 75, Skratta mina barn och vänner; Til sin Rival Fader Movitz, på Caisa Lisas Namnsdag
  • N:o 76, Se Hans Jergen hur han sig bockar; Til Mutter på Wismar, rörande Hans Jergen, då han blev utpiskad ifrån Balen
  • N:o 77, Klang mina Flickor! se skyarna glimma; Angående Jungfru Sophia på Lokatten och om något som passerat
  • N:o 78, Knapt Jeppe hant ur gluggen gå in; som är et Fägne-Spel på Fader Didriks Namnsdag år 1780
  • N:o 79, Charon i Luren tutar; Afsked til Matronorna, synnerligen til Mor Maja Myra i Solgränden vid Stortorget, Anno 1785
  • N:o 80, Liksom en Herdinna, högtids klädd; Angående Ulla Winblads Lustresa til Första Torpet, utom Kattrumps Tullen
  • N:o 81, Märk hur vår skugga, märk Movitz Mon Frère!; Til Grälmakar Löfberg i Sterbhuset vid Danto bommen
  • N:o 82, Hvila vid denna källa; Eller Oförmodade Afsked, förkunnadt vid Ulla Winblads Frukost en sommar-morgon i det gröna

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Militärmusiksamfundet. ”Drottning Victorias Präsentiermarsch”. http://www.militarmusiksamfundet.com/show_artikel.asp?id=prasentiermarsch. Läst 2011-04-19. 
  2. ^ ordförklaring nymf på bellman.net

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]