Nobels fredspris
| Nobels fredspris | |
| Beskrivning | Fredspris |
|---|---|
| Utdelare | Norska Nobelkommittén |
| Plats | Oslo |
| Land | |
| Första tillställning | 1901 |
| Återkommande | Årligen |
| Tidpunkt | 10 december |
Nobels fredspris är ett av de fem Nobelprisen, inrättade genom Alfred Nobels testamente. Alfred Nobels testamente säger att priset skall tilldelas de som "hafva gjort menskligheten den största nytta" och att en femtedel tilldelas "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser".[1]
Det är inte klarlagt varför Alfred Nobel ville att fredspriset skulle administreras av Norge, som vid tiden för Nobels död var i union med Sverige. Den norska nobelkommittén menar att en anledning kan ha varit att Nobel ansåg Norge ha en mindre militaristisk tradition än Sverige och därmed vara bättre lämpade att dela ut priset. Mot slutet av 1800-talet hade också Norge nära samarbete med den Interparlamentariska unionen och dess ansträngningar att lösa konflikter genom medling och skiljenämnder.[2]
Pristagare utses i mitten av oktober av Norska Nobelkommittén som består av fem ledamöter utsedda av det Norska Stortinget. Till skillnad från övriga nobelpris kan även organisationer, och inte bara personer, tilldelas fredspriset.[3] Prisceremonin äger rum i stadshuset i Oslo den 10 december. Det är det enda nobelpris som delas ut i Oslo; de övriga prisen delas ut samma dag i Stockholm. Priset har delats ut sedan 1901. Ett längre uppehåll gjordes 1939–1943 på grund av andra världskriget och Nazitysklands ockupation av Norge.
När tysken Carl von Ossietzky erhöll priset 1935 förvägrades han, av den nazityska regeringen, att lämna koncentrationslägret som han befann sig i. Året därefter förbjöd Nazitysklands regering tyskar att ta emot Nobelpriset.[4]
Då fredspriset ofta gäller insatser som kan vara mer politiska till sin natur har valet av pristagare tenderat att bli omstritt oftare än fallet med de vetenskapliga nobelprisen. Kritik har gällt de som erhållit priset såväl som personer som inte erhållit priset. Några kritiska exempel är: Henry Kissinger 1973[källa behövs], Yassir Arafat, Yitzak Rabin och Shimon Peres 1994[källa behövs], Al Gore 2007[källa behövs] och Barack Obama 2009[källa behövs].
Innehåll |
[redigera] Fredspriskonserten
Den norska fredspriskonserten debuterade 1994 och har sedan dess ägt rum en dag efter prisutdelningen i arenan Oslo Spektrum. Konserten har alltid varit uppmärksammad på grund av de årligen inbjudna fredsambassadörerna/värdarna och mångfalden av internationella musikaliska artister.
[redigera] Kronologisk lista över pristagare
| År | Pristagare | Anledning/Verksamhet | Nationalitet |
|---|---|---|---|
| 1901 | Henri Dunant, Frédéric Passy | Grundare av Röda Korset respektive Franska Freds Föreningen | Schweiz, Frankrike |
| 1902 | Élie Ducommun, Albert Gobat | Högt uppsatta ledamöter i Internationella Fredsbyrån | Schweiz |
| 1903 | Randal Cremer | Grundare av International Arbitration League | Storbritannien |
| 1904 | Institut de droit international | Studier av internationell rätt | |
| 1905 | Bertha von Suttner | Engagemang i fredsrörelsen | Österrike-Ungern |
| 1906 | Theodore Roosevelt | Medlare i det rysk-japanska kriget | USA |
| 1907 | Ernesto Moneta, Louis Renault | President for fredsforbundet i Lombardo respektive professor i internationell rätt | Italien, Frankrike |
| 1908 | Klas Pontus Arnoldson, Fredrik Bajer | Grundare Svenska freds- och skiljedomsföreningen respektive hedersordförande Internationella Fredsbyrån | Sverige, Danmark |
| 1909 | Auguste Beernaert, Paul Henri d'Estournelles de Constant | Engagemang i fredsrörelsen | Belgien, Frankrike |
| 1910 | Permanent International Peace Bureau (Permanenta Internationella Fredsbyrån) | Fredsarbete | |
| 1911 | Tobias Asser, Alfred Fried | Initiativtagare till Conférences de Droit international privé i Haag respektive grundare av tidningen Die Waffen Nieder | Nederländerna, Österrike-Ungern |
| 1912 | Elihu Root | Medling | USA |
| 1913 | Henri La Fontaine | President för Permanenta Internationella Fredsbyrån | Belgien |
| 1914 | Inget pris utdelades (a) | ||
| 1915 | Inget pris utdelades (a) | ||
| 1916 | Inget pris utdelades (a) | ||
| 1917 | Internationella rödakorskommittén | Arbetet med tillvaratagande av krigsfångarnas intressen | |
| 1918 | Inget pris utdelades (a) | ||
| 1919 | Woodrow Wilson | Initiativtagare till Nationernas Förbund | USA |
| 1920 | Léon Bourgeois | President för Nationernas Förbund | Frankrike |
| 1921 | Hjalmar Branting, Christian Lous Lange | Sveriges delegat i Nationernas förbund respektive Generalsekreterare för Interparlamentariska unionen | Sverige, Norge |
| 1922 | Fridtjof Nansen | Initiativtagare till Nansenpasset | Norge |
| 1923 | Inget pris utdelades (a) | ||
| 1924 | Inget pris utdelades (a) | ||
| 1925 | Sir Austen Chamberlain, Charles G. Dawes | Utarbetade Locarnofördraget respektive initiativtagare till Dawesplanen | Storbritannien, USA |
| 1926 | Aristide Briand, Gustav Stresemann | Var med och utarbetade Locarnofördraget | Frankrike, Tyskland |
| 1927 | Ferdinand Buisson, Ludwig Quidde | Grundare av Kommissionen för Mänskliga Rättigheter respektive engagemang i internationellt fredsarbete | Frankrike, Tyskland |
| 1928 | Inget pris utdelades (a) | ||
| 1929 | Frank B. Kellogg | Utarbetade Briand-Kelloggpakten | USA |
| 1930 | Nathan Söderblom | Ledare för den ekumeniska rörelsen | Sverige |
| 1931 | Jane Addams, Nicholas Murray Butler | President för Women's International League for Peace and Freedom Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet respektive förkämpe för Briand-Kelloggpakten | USA |
| 1932 | Inget pris utdelades (a) | ||
| 1933 | Sir Norman Angell | Medlem av Nationernas Förbunds exekutiva kommitté | Storbritannien |
| 1934 | Arthur Henderson | President for Nationernas Förbunds nedrustningskonferens 1932-1934 | Storbritannien |
| 1935 | Carl von Ossietzky | Journalist och pacifist | Tyskland |
| 1936 | Carlos Saavedra Lamas | Medling i konflikten mellan Paraguay och Bolivia 1935 | Argentina |
| 1937 | Robert Cecil | Grundare och president för International Peace Campaign | Storbritannien |
| 1938 | Nansenbyrån | Internationell hjälporganisation | |
| 1939 | Inget pris utdelades (b) | ||
| 1940 | Inget pris utdelades (b) | ||
| 1941 | Inget pris utdelades (b) | ||
| 1942 | Inget pris utdelades (b) | ||
| 1943 | Inget pris utdelades (b) | ||
| 1944 | Internationella rödakorskommittén | ||
| 1945 | Cordell Hull | En av initiativtagarna till Förenta Nationerna | USA |
| 1946 | Emily Greene Balch, John R. Mott | För hennes arbete i Women's International League for Peace and Freedom Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet respektive president YMCA | USA |
| 1947 | Friends Service Council, American Friends Service Committee | ||
| 1948 | Inget pris utdelades (b) (tänktes ges till Mahatma Gandhi men han blev mördad innan.)[källa behövs] | ||
| 1949 | Lord Boyd Orr | Storbritannien | |
| 1950 | Ralph Bunche | Medling i Palestina, 1948 | USA |
| 1951 | Léon Jouhaux | FN-delegat | Frankrike |
| 1952 | Albert Schweitzer | Grundare av Lambarene sjukhuset, Gabon | Tyskland |
| 1953 | George C. Marshall | Utformare av Marshallplanen | USA |
| 1954 | Förenta Nationernas flyktingkommissariat | ||
| 1955 | Inget pris utdelades (a) | ||
| 1956 | Inget pris utdelades (b) | ||
| 1957 | Lester Bowles Pearson | Arbetet med Suez-krisen och Mellanöstern frågan | Kanada |
| 1958 | Georges Pire | Ledare för hjälporganisationen för flyktinar l'Europe du Coeur au Service du Monde | Belgien |
| 1959 | Philip Noel-Baker | Livslångt engagemang i fredsfrågor | Storbritannien |
| 1960 | Albert Lutuli | Ordförande ANC, arbetet mot apartheid | Sydafrika |
| 1961 | Dag Hammarskjöld (postumt) | Förstärkning av FN-organisationen | Sverige |
| 1962 | Linus Pauling | Kampanjledare mot kärnvapenprov | USA |
| 1963 | Internationella rödakorskommittén | ||
| 1964 | Martin Luther King | Kampanjarbete för medborgerliga rättigheter | USA |
| 1965 | FN:s barnfond | Biståndsorganisation | |
| 1966 | Inget pris utdelades (a) | ||
| 1967 | Inget pris utdelades (b) | ||
| 1968 | René Cassin | Ordförande Europadomstolen | Frankrike |
| 1969 | International Labour Organization (ILO) | Verka för bättre arbetsvillkor och sociala rättigheter för arbetstagare | |
| 1970 | Norman Borlaug | Forskningsarbete för grödor, forskningsledare International Maize and Wheat Improvement Center | USA |
| 1971 | Willy Brandt | Förbundskansler, utarbetande av den västtyska östpolitiken | Västtyskland |
| 1972 | Inget pris utdelades (c) | ||
| 1973 | Henry Kissinger, Le Duc Tho | Delat pris för utarbetande av fredsplan i Vietnam | USA, Vietnam |
| 1974 | Seán MacBride, Eisaku Sato | Irland, Japan | |
| 1975 | Andrej Sacharov | Människorättsförkämpe | Sovjetunionen |
| 1976 | Betty Williams, Mairead Corrigan | Fredsarbete i Nordirland | Nordirland (Storbritannien) |
| 1977 | Amnesty International | Människorättsarbete för samvetsfångar | |
| 1978 | Anwar al-Sadat, Menachem Begin | Fredsavtal mellan Israel och Egypten | Egypten, Israel |
| 1979 | Moder Teresa | Grundare av Missionaries of Charity | Albanien |
| 1980 | Adolfo Pérez Esquivel | Icke-våldsarbete mot juntan i Argentina | Argentina |
| 1981 | Förenta Nationernas flyktingkommissariat | ||
| 1982 | Alva Myrdal, Alfonso García Robles | Nedrustningsarbete genom FNs försorg | Sverige, Mexiko |
| 1983 | Lech Wałęsa | Ledare för fackföreningsrörelsen Solidaritet | Polen |
| 1984 | Desmond Tutu | Arbete mot apartheid | Sydafrika |
| 1985 | Internationella läkarrörelsen mot kärnvapen (International Physicians for the Prevention of Nuclear War) |
Information kring katastrofala följder av kärnvapen, Svenska Läkare mot Kärnvapen | Internationell organisation |
| 1986 | Elie Wiesel | Överlevare från förintelsen, livslångt människorättsarbete | USA |
| 1987 | Oscar Arias Sánchez | Fredsarbete i Centralamerika | Costa Rica |
| 1988 | FNs fredsbevarande styrkor | För möjliggörande av FNs föresatser | |
| 1989 | Den 14:e Dalai Lama (Tenzin Gyatso) | Frihetsarbetet för Tibet, konsekvent motstånd till våld | Tibet (Kina) |
| 1990 | Michail Gorbatjov | För sin roll i fredsprocessen | Sovjetunionen |
| 1991 | Aung San Suu Kyi | För sitt icke-våldsarbete för demokrati och mänskliga rättigheter | Burma |
| 1992 | Rigoberta Menchú | Människorättsarbete med fokus på ursprungsbefolkning | Guatemala |
| 1993 | Nelson Mandela, F. W. de Klerk | Delat pris för det fredliga borttagandet av apartheid | Sydafrika |
| 1994 | Yassir Arafat, Shimon Peres, Yitzhak Rabin | För arbetet att möjliggöra en fredsprocess i Mellanöstern | Palestina, Israel |
| 1995 | Joseph Rotblat, Pugwashrörelsen | Arbete för nedrustning av kärnvapen | Polen |
| 1996 | Carlos Filipe Ximenes Belo, José Ramos-Horta | Fredarbete i Östtimor | Östtimor |
| 1997 | International Campaign to Ban Landmines, Jody Williams | Delat pris för att förbjuda och röja minor | USA |
| 1998 | John Hume, David Trimble | För insatserna att komma till en fredlig lösning i Nordirlandskonflikten | Nordirland (Storbritannien) |
| 1999 | Läkare utan gränser (Médecins Sans Frontières) | För humanitära insatser på alla kontinenter | |
| 2000 | Kim Dae-jung | Fredsarbete i Östasien, speciellt arbetat med Nordkorea | Sydkorea |
| 2001 | FN, Kofi Annan | För arbetet med en fredligare och bättre organiserad värld | Ghana |
| 2002 | Jimmy Carter | För arbetet att nå fredliga lösningar på internationella konflikter | USA |
| 2003 | Shirin Ebadi | För arbetet med demokrati och mänskliga rättigheter, i synnerhet för barn och kvinnor. Med fokus på Iran. | Iran |
| 2004 | Wangari Maathai | Insatser för hållbar utveckling, demokrati och fred | Kenya |
| 2005 | IAEA, Mohamed el-Baradei | För arbetet att förhindra att civil kärnkraftsutveckling används militärt | Egypten |
| 2006 | Grameen Bank, Mohammad Yunus | Skapandet av ekonomisk och social utveckling med mikrokrediter | Bangladesh |
| 2007 | Al Gore, IPCC | För skapandet och spridandet av kunskap om människoskapad klimatpåverkan | USA |
| 2008 | Martti Ahtisaari | För arbetet att nå fredliga lösningar på internationella konflikter | Finland |
| 2009 | Barack Obama | För skapandet av ett nytt klimat i internationell politik | USA |
| 2010 | Liu Xiaobo | För hans långa och icke-våldsamma kamp för centrala mänskliga rättigheter i Kina. | Kina |
| 2011 | Ellen Johnson-Sirleaf, Leymah Gbowee, Tawakkul Karman | För deras icke-våldsamma kamp för kvinnor och kvinnors rättigheter till fullt deltagande i fredsskapande arbete. | Liberia, Liberia, Jemen |
Fotnoter: (a) Prissumman fonderades i sin helhet till fredsprisfonden. (b) Prissumman fonderades med 1/3 till huvudfonden och 2/3 till fredsprisfonden. (c) Prissumman fonderades i sin helhet till huvudfonden.
[redigera] Källor
- ^ Nobelprize.org: Nobels testamente
- ^ http://nobelpeaceprize.org/en_GB/about_peaceprize/why-norway/
- ^ Norska Nobelinstitutet: From Nomination to Ceremony (engelska)
- ^ Nobelprize.org: Carl von Ossietzky - Biography (engelska)
[redigera] Externa länkar
- Komplett lista över fredsprismottagare, kronologisk
- Norska Nobelinstitutets officiella webbplats (engelska) (norska – bokmål/riksmål)
- Worldwide critcism of Nobel peace awards Publicerad 18 oktober 1973 i The Times
|
||||||||||||||||||||||||||||||