Fremskrittspartiet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel handlar om Fremskrittspartiet i Norge. Se Fremskridtspartiet för det danska partiet.
Fremskrittspartiet/Framstegspartiet
Fremskrittspartiet huvudkontor.JPG
Förkortning FrP
Partiledare Siv Jensen
Grundat 1973
Huvudkontor Karl Johansgate 25,
0159 Oslo
Politisk ideologi Konservatism
Klassisk liberalism
Högerpopulism
Politisk position Höger
Internationellt samarbetsorgan Inget
Webbplats
www.frp.no
Partiledaren Siv Jensen.

Fremskrittspartiet (bokmål) eller Framstegspartiet (nynorsk), FrP, är ett norskt politiskt parti som självbetecknar sig som klassiskt liberalt och konservativt liberalt. Partiet beskrivs av massmedia och akademiker som högerpopulistiskt.[1][2][3][4][5][6] Partiet kallar sig själva "ett liberalt folkparti".[7] Det har euroskeptiska och ekonomiskt liberala drag. Vissa bedömare har tillskrivit det värdekonservativa och högerextrema drag, dock utan att betrakta det som nationalistiskt. Både anhängare och kritiker, liksom Norges statsminister Erna Solberg, har jämfört det med Ny Demokrati i svensk politik.[8][9][10] Partiet grundades 1973 som en front mot höga skatter och mer långtgående politisk styrning, medan invandrings- och flyktingfrågor på senare år kommit att bli mer prominenta. Till exempel så har Solveig Horne (jämställdhetsminister) sagt följande i en intervju i NRK från 2011: – Tjejer har också ett eget ansvar när det gäller våldtäkter, att inte hamna i de situationerna och våldtäkterna beror till stor del på invandrade män med en medeltida kultur.

Fremskrittspartiet har etablerat sig som ett av Norges största partier, och betraktas som längst till höger bland partierna i Stortinget (där det var näst största parti och ledande oppositionsparti under mandatperioderna 2001-2005 och 2009-2013). Partiet företräder enligt egen uppfattning ett traditionellt värdeliberalt alternativ som sätter individen i centrum framför statsmaktens roll i samhället. Professor Anders Todal Jensen har framhållit att partiet är populistiskt i en mer nyanserad betydelse än den skällsordsartade användning som de etablerade partierna och massmedia med förkärlek tillgriper: partiet är lyhört för sina väljare, till skillnad från övriga partier som är elitistiska.[11] Partiet anser inte sig själv att vara populistiskt.[12]

I stortingsvalet i september 2005 fick partiet 22,1 procent av rösterna. Under vintern 2005/2006 har partiet gått fortsatt framåt i opinionsundersökningarna och i en mätning gjord under mars 2006 fick partiet 34,9 procent vilket gjorde partiet till Norges största. Från hösten 2007 till mars 2008 har FrP fått mellan 23-29 procent av rösterna på mätningarna och i en mätning i augusti 2008, fick partiet 34,0 procent stöd. Under finanskrisen 2008 föll partiet och fick 22,9 procent i stortingsvalet i 2009. Vid kommunvalet år 2011 fick Frp 11,4 % av rösterna (ner från 17,5 % i 2007).

Fremskrittspartiets ungdomsförbund heter Fremskrittspartiets Ungdom (FpU) och leds av Himanshu Gulati.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Partiet grundades 1973 av Anders Lange under namnet Anders Langes parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep som en protest mot statliga ingrepp i människors privatliv och höga skatter och avgifter.

Partiet startades som en proteströrelse den 8 april 1973 och fick 5 procent vid stortingsvalet hösten samma år. Detta gav partiet 4 mandat, med representation från Oslo, Akershus, Rogaland och Hordaland. Sedan Anders Lange avlidit 1974 blev först Eivind Eckbo och därpå Arve Lønnum partiets ordförande. 1978 övertogs ordförandeposten av Carl I. Hagen, som kom att leda och prägla partiet i 28 år, tills han avgick i maj 2006. Hagen hade dessförinnan (2005) lett Fremskrittspartiet till sitt bästa resultat någon gång i val till stortinget: 22,1 procent. Carl I Hagen efterträddes av Siv Jensen.

Fremskrittspartiet innehade vågmästarställning 1985-86, även om de var utfrusna ur regeringssamarbetet. Regeringen Willoch räknade med att de skulle få Fremskrittspartiets stöd i en förtroendeomröstning när alternativet var att vänstern fördes till makten. Omröstningen gällde en fråga som var viktig för partiet, nämligen en höjning av bensinskatten. Man stod vid sina vallöften och röstade nej och fick en vänsterregering - som införde den bensinskatt man tagit som förevändning för misstroendevotum. Men Fremskrittspartiets principfasta agerande blev grunden för deras genombrott några år senare.

Även som lokalt parti har Frp haft framgångar, bland annat som ledande parti i Oslo 1990-1991. Då var partiets företrädare Peter N Myhre borgmästare.

Partimötet i Bolkesjø 1994 har setts som avgörande för partiets utveckling under 1990-talet, då partiets mer nyliberalt sinnade företrädare lämnade partiet. Fyra av de yngre stortingsledamöterna bildade en egen stortingsgrupp, Fridemokraterna. Denna raderades dock ut i följande stortingsval.

Anders Behring Breivik var länge medlem i Fremskrittspartiet.

Minskad statsmakt[redigera | redigera wikitext]

Det viktigaste målet har ända sedan starten varit att arbeta för reducera den offentliga sektorns makt och öka friheten för den enskilde individen. Det innebär avbyråkratisering, minskade skatter och avgifter och en minskad statsmakt.[13] Den nyliberala ideologin har varit tydlig, även om de mest renläriga sett sig tvungna att lämna partiet, som därmed blivit mera av ett traditionellt högerpopulistiskt parti.

Partiet motsätter sig offentlig barndagvård. Fremskrittspartiet anser att denna tjänar till att möjliggöra två inkomster, vilket de anser borde räcka till att betala för barndagvården. De anser också att den gynnar ensamstående på familjers bekostnad. Familjen ses som en viktig kultur- och traditionsbärare och den miljö där identitet och trygghet grundläggs, och fremskrittspartiet menar att det är viktigt att inte staten övertar familjens roller. Man anser vidare att den traditionella familjen med mor och far ger de bästa uppväxtvillkoren för barnen, varför man motsätter sig homosexuellas adoptionsmöjlighter.[14]

Invandring[redigera | redigera wikitext]

Partiets hjärtefrågor är minskning av politikers och byråkraters makt, medan partiet har försökt att tona ner invandrarfrågan. Ställningstagandena har ändå varit tydliga. Partiet ifrågasätter dels om det är klokt att utsätta landet för de påfrestningar som de anser att invandring till Norge föranleder; som samhällsmotsättningar, hög brottslighet och integrationssvårigheter, dels om man på etiska grunder kan kombinera dagens invandringssystem med ett välfärdssystem som bygger på försäkringsprincipen, det vill säga om det är rätt att betala ut socialförsäkringar även till den som inte betalat några premier. Partiets grundsyn är att man i princip borde ha så fri invandring som möjligt, men att detta är omöjligt så länge socialstaten bibehålls. De påstår själva att deras invandringspolitik är baserad på realpolitik snarare än ideologi.[15]

Vid väljarundersökningen 2001 svarade 64 procent av Fremskrittspartiets väljare att de var helt eller delvis eniga med påståendet «Invandring utgör ett allvarligt hot mot vår nationella egenart», medan motsvarande tal för de andra väljargrupperna varierade från 13 % (Venstre) til 34 % (Senterpartiet).[16] Partiet fick också kritik då Øystein Hedstrøm 1995 deltog i mötet på Godlia biograf, i regi av den invandringsfientliga organisationen Den Norske Forening. Partiets ordförande, Carl Hagen, var omedveten om saken och tog avstånd från DNF. Hedstrøm måste lämna sin post som talesman i invandrarfrågor.[17]

Enligt partiets egen hemsida är man kritisk mot det man kallar "dagens liberale innvandringspolitikk". Däremot vill man fokusera på kvotflyktingar och deras närmaste anhöriga. Partiet anser vidare att hjälp i närområdet maximerar nyttan av hjälpen. Repatriering bör uppmuntras när förhållandena i hemlandet tillåter detta.[15] Motivet för politiken förklaras vara att man vill hjälpa riktiga flyktingar. Om asylsökande går före i kön förlänger det väntetiden för FN:s kvotflyktingar, som är säkra kort. Man har vidare understrukit att det folkliga missnöjet med politikernas prioriteringar inte ska skyllas på invandrarna utan på en misslyckad politik.[13]

Även i norska massmedier framställs partiet som främlingsfientligt.[källa behövs] Tidningen Aftenposten kritiserade en broschyr, som hade utgivits av Fremskrittspartiet 2005. Tidningen retade sig på att partiet tog upp den höga brottsfrekvensen bland invandrarna.[18]

I partiprogrammet föreslår FrP att Norge bör ta emot maximalt 1000 flyktingar och asylsökande årligen.[19] Partiets invandringspolitiska talesman har sagt år 2008 att han vill att Norge ska ta emot färre än 100 asylsökande årligen.[20]

Enligt en undersökning i augusti 2009 av invandrarväljarnas sympatier kommer Fremskrittspartiet på andra plats med 10% (14% om respondenter som svarat "vet inte" tas bort) efter Arbeiderpartiet med 38%.[21] Mer specifikt utgjorde de 9% av både afrikanska och östeuropeiska invandrare, 22% av västeuropeiska invandrare och 3% av asiatiska invandrare.[22] Många personer med minoritetsbakgrund är också aktiva i partiet[23].

Valresultat[redigera | redigera wikitext]

Fremskrittspartiets valresultat vid Stortingsvalen

År Valresultat
i procent
År Valresultat
i procent
1973 5,0 1993 6,3
1977 1,9 1997 15,3
1981 4,5 2001 14,6
1985 3,7 2005 22,1
1989 13,0 2009 22,9
2013 16,3

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hainsworth, Paul (2008), ”The Extreme Right in Western Europe”, Routledge: s. 49–51, http://books.google.co.uk/books?id=jCtm2UeUQFIC&pg=PA51&dq=progress+party+norway+right+wing&hl=en&sa=X&ei=A_JsT_j_Kcqo0QXz9cXpBg&ved=0CDoQ6AEwAQ#v=onepage&q=progress%20party%20norway%20right%20wing&f=false 
  2. ^ Gullestad, Marianne (2006), ”Imagined Kinship: The Role of Descent in the Rearticulation of Norwegian Ethno-nationalism”, Neo-nationalism in Europe and beyond (Berghahn Books): s. 80–82, http://books.google.co.uk/books?id=zScJs9HjixQC&pg=PA80&dq=progress+party+norway+right+wing&hl=en&sa=X&ei=A_JsT_j_Kcqo0QXz9cXpBg&ved=0CFoQ6AEwBg#v=onepage&q=progress%20party%20norway%20right%20wing&f=false 
  3. ^ Oesch, Daniel (June 2008), ”Explaining Workers' Support for Right-Wing Populist Parties in Western Europe: Evidence from Austria, Belgium, France, Norway, and Switzerland”, International Political Science Review 29 (3): 349-373 
  4. ^ Deshayes, Pierre-Henry (13 September 2009). ”Norway's government fights for survival”. Sydney Morning Herald. http://news.smh.com.au/breaking-news-world/norways-government-fights-for-survival-20090913-fm44.html. Läst 25 juli 2011. 
  5. ^ Rydgren, Jens (2005). Från skattemissnöje till etnisk nationalism: Högerpopulism och parlamentarisk högerextremism i Sverige. Studentlitteratur. sid. 124. ISBN 91-44-04307-4 
  6. ^ Mudde, Cas (2007) (på engelska). Populist Radical Right Parties in Europe. Cambrigde University Press. ISBN 978-0-521-61632-4 
  7. ^ Fremskrittspartiets prinsipper 2009-2013 (på norska)
  8. ^ http://na.se/asikt/ledare/1.2207593-fremskrittspartiet-ett-bredare-parti-an-sd
  9. ^ http://ulfbjereld.blogspot.com/2013/09/norska-valet-hyre-vill-slappa-in.html
  10. ^ http://allehanda.se/opinion/ledarelib/1.6258471-norge-har-sin-egen-version-av-ny-demokrati?m=print
  11. ^ Even Gran: Populisme - et sunnhetstrekk Forskning.no 12 februari 2003.
  12. ^ Derfor vil Frp reise seg igjen – og få makt (på norska)
  13. ^ [a b] Jan Simonsen: "Därför vann Fremskrittspartiet", Contra 1/1988.
  14. ^ Familie og barn Prinsipp- og handlingsprogram 2005-2009.
  15. ^ [a b] Norge og verden Prinsipp- og handlingsprogram 2005-2009.
  16. ^ Bernt Aardal m.fl: Valgundersøkelsen 2001, Statistisk Sentralbyrå, rapport 2003/14, sid 36
  17. ^ Herbjørn Sørebø: Oppgjeret med Hagen Dag og Tid 4 mars 1999.
  18. ^ Jonathan Tisdall: Progress Party brochure sparks racism charges Aftenposten English Desk 3 april 2008.
  19. ^ FrP fra A til Å
  20. ^ Aftenposten: Frp vil stenge grensen
  21. ^ Flere innvandrere stemmer FrP, Utrop
  22. ^ - Innvandrere stemmer Frp - som folk flest, VG
  23. ^ Snikislamiserer Frp, Dagbladet

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]