Fremskrittspartiet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel handlar om Fremskrittspartiet i Norge. Se Fremskridtspartiet för det danska partiet.
Fremskrittspartiet/Framstegspartiet
Fremskrittspartiet huvudkontor.JPG
Förkortning FrP
Partiledare Siv Jensen
Grundat 1973
Huvudkontor Karl Johansgate 25,
0159 Oslo
Politisk ideologi Konservatism
Klassisk liberalism
Högerpopulism
Politisk position Höger
Internationellt samarbetsorgan Inget
Webbplats
www.frp.no
Partiledaren Siv Jensen.

Fremskrittspartiet (bokmål) eller Framstegspartiet (nynorsk), FrP, är ett norskt politiskt parti, i regeringsställning sedan 2013, som självbetecknar sig som klassiskt liberalt och konservativt liberalt. Partiet beskrivs av massmedia och akademiker som högerpopulistiskt.[1][2][3][4][5][6] Partiet kallar sig själva "ett liberalt folkparti".[7] Det har euroskeptiska och ekonomiskt liberala drag. Vissa bedömare har tillskrivit det värdekonservativa och högerextrema drag, dock utan att betrakta det som nationalistiskt. Både anhängare och kritiker, liksom Norges statsminister Erna Solberg, har jämfört det med Ny Demokrati i svensk politik.[8][9][10] Partiet grundades 1973 som en front mot höga skatter och mer långtgående politisk styrning, medan invandrings- och flyktingfrågor på senare år kommit att bli mer prominenta. Till exempel så har Solveig Horne (jämställdhetsminister) sagt följande i en intervju i NRK från 2011: – Tjejer har också ett eget ansvar när det gäller våldtäkter, att inte hamna i de situationerna och våldtäkterna beror till stor del på invandrade män med en medeltida kultur.

Fremskrittspartiet har etablerat sig som ett av Norges största partier, och betraktas som längst till höger bland partierna i Stortinget (där det var näst största parti och ledande oppositionsparti under perioderna 1997-2001 och 2005-2013). Partiet företräder enligt egen uppfattning ett traditionellt värdeliberalt alternativ som sätter individen i centrum framför statsmaktens roll i samhället. Professor Anders Todal Jenssen hävdade år 2003 att partiet var det enda populistiska stortingspartiet; alla de övriga var elitistiska, genom att de var uppbundna av sina partiprogram och andra beslut som fattats av exempelvis partistämmor men framför allt av stortingspartigrupperna, medan Frp:s dåvarande partiledare Carl I. Hagen hade möjlighet att omedelbart "vända kappan efter väljaropinionen" – och skickligt och lyhört också gjorde detta.[11] Partiet anser inte sig själv att vara populistiskt.[12]

I stortingsvalet i september 2005 fick partiet 22,1 procent av rösterna och 38 mandat. och passerade därmed Høyre i storlek, och blev det näst största partiet i Stortinget. Vid stortingsvalet i september 2009 gick de fram något, till 22,9 procent, och 41 mandat. Vid kommunvalet år 2011 gick Fremskrittspartiet tillbaka till 11,4 % av rösterna (ner från 17,5 % i 2007), och vid stortingsvalet i september 2013 fick de 16,3 procent av rösterna och 29 mandat (en minskning med 6,6 % och 12 mandat). Därigenom blev åter Høyre det största borgerliga partiet.

Fremskrittspartiets ungdomsförbund heter Fremskrittspartiets Ungdom (FpU) och leds av Himanshu Gulati.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Partiet grundades 1973 av Anders Lange under namnet Anders Langes parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep (ALP) som en protest mot statliga ingrepp i människors privatliv och höga skatter och avgifter.

Partiet startades som en proteströrelse den 8 april 1973 och fick 5 procent vid stortingsvalet hösten samma år. Detta gav partiet 4 mandat, med representation från Oslo, Akershus, Rogaland och Hordaland.

År 1974 bröt sig en del av pariet ut, under ledning av Kristofer Almås och Carl I. Hagen, och bildade Reformpartiet. När Anders Lange avled 18 oktober 1974 tog dock Hagen plats i Stortinget som Langes ersättare, trots att han inte längre representerade samma parti. Eivind Eckbo övertog tillfälligt ledarskapet för Anders Langes parti. Efter förhandlingar mellan de två partierna återgick Carl I. Hagen år 1975 till Anders Langes parti, tillsammans med en omstridd andel av Reformpartiets medlemmar. Samma år hade Arve Lønnum utsetts till partiordförande. År 1976 manövrerade Hagen och Lønnum ut Erik Gjems-Onstad från ställningen som partiets förstanamn i nästa års stortingsval. Gjems-Onstad svarade med att offentligt uppmana ALP:s väljare att rösta på Høyre, vilket ledde till att han uteslöts ur partiet och stortingsgruppen. Partiet bytte år 1977 namn till Fremskrittspartiet, i anknytning till och som en direkt översättning av det danska partinamnet Fremskridtspartiet. I stortingsvalet samma år hamnade partiet utanför Stortinget.

1978 övertogs ordförandeposten av Carl I. Hagen, som kom att leda och prägla partiet i 28 år.

Fremskrittspartiet innehade vågmästarställning 1985-86, även om de bara hade två mandat, och var utfrusna ur regeringssamarbetet. Regeringen Willoch räknade med[källa behövs] att de skulle få Fremskrittspartiets stöd i en förtroendeomröstning när alternativet var att vänstern fördes till makten. Omröstningen gällde en fråga som var viktig för partiet[värdeomdöme], nämligen en höjning av bensinskatten. Man stod vid sina vallöften och röstade nej och fick en vänsterregering - som införde den bensinskatt man tagit som förevändning för misstroendevotum.[källa behövs] Men Fremskrittspartiets principfasta agerande blev grunden för deras genombrott några år senare.[neutralitet ifrågasatt]

Även som lokalt parti har Frp periodvis haft framgångar, bland annat som ledande parti i Oslo 1990-1991. Då var partiets företrädare Peter N Myhre borgmästare.

Partimötet i Bolkesjø 1994 har setts som avgörande för partiets utveckling under 1990-talet, då partiets mer nyliberalt sinnade företrädare lämnade partiet. Fyra av de yngre stortingsledamöterna bildade en egen stortingsgrupp, FRIdemokratene (Fridemokraterna). Denna raderades dock ut i följande stortingsval.

Carl I. Hagen avgick som partiledare i maj 2006. Hagen hade dessförinnan (2005) lett Fremskrittspartiet till sitt bästa resultat någon gång i val till stortinget: 22,1 procent. Carl I Hagen efterträddes av Siv Jensen.

Anders Behring Breivik var länge medlem i Fremskrittspartiet.

Minskad statsmakt[redigera | redigera wikitext]

Det viktigaste målet har ända sedan starten varit att arbeta för reducera den offentliga sektorns makt och öka friheten för den enskilde individen. Det innebär avbyråkratisering, minskade skatter och avgifter och en minskad statsmakt.[13] Den nyliberala ideologin har varit tydlig, även om de mest renläriga sett sig tvungna att lämna partiet, som därmed blivit mera av ett traditionellt högerpopulistiskt parti.

Partiet motsätter sig offentlig barndagvård. Fremskrittspartiet anser att denna tjänar till att möjliggöra två inkomster, vilket de anser borde räcka till att betala för barndagvården. De anser också att den gynnar ensamstående på familjers bekostnad. Familjen ses som en viktig kultur- och traditionsbärare och den miljö där identitet och trygghet grundläggs, och fremskrittspartiet menar att det är viktigt att inte staten övertar familjens roller. Man anser vidare att den traditionella familjen med mor och far ger de bästa uppväxtvillkoren för barnen, varför man motsätter sig homosexuellas adoptionsmöjlighter.[14]

Invandring[redigera | redigera wikitext]

Partiets hjärtefrågor är minskning av politikers och byråkraters makt, medan partiet har försökt att tona ner invandrarfrågan. Ställningstagandena har ändå varit tydliga. Partiet ifrågasätter dels om det är klokt att utsätta landet för de påfrestningar som de anser att invandring till Norge föranleder; som samhällsmotsättningar, hög brottslighet och integrationssvårigheter, dels om man på etiska grunder kan kombinera dagens invandringssystem med ett välfärdssystem som bygger på försäkringsprincipen, det vill säga om det är rätt att betala ut socialförsäkringar även till den som inte betalat några premier. Partiets grundsyn är att man i princip borde ha så fri invandring som möjligt, men att detta är omöjligt så länge socialstaten bibehålls. De påstår själva att deras invandringspolitik är baserad på realpolitik snarare än ideologi.[15]

Vid väljarundersökningen 2001 svarade 64 procent av Fremskrittspartiets väljare att de var helt eller delvis eniga med påståendet «Invandring utgör ett allvarligt hot mot vår nationella egenart», medan motsvarande tal för de andra väljargrupperna varierade från 13 % (Venstre) til 34 % (Senterpartiet).[16] Partiet fick också kritik då Øystein Hedstrøm 1995 deltog i mötet på Godlia biograf, i regi av den invandringsfientliga organisationen Den Norske Forening. Partiets ordförande, Carl Hagen, var omedveten om saken och tog avstånd från DNF. Hedstrøm måste lämna sin post som talesman i invandrarfrågor.[17]

Enligt partiets egen hemsida är man kritisk mot det man kallar "dagens liberale innvandringspolitikk". Däremot vill man fokusera på kvotflyktingar och deras närmaste anhöriga. Partiet anser vidare att hjälp i närområdet maximerar nyttan av hjälpen. Repatriering bör uppmuntras när förhållandena i hemlandet tillåter detta.[15] Motivet för politiken förklaras vara att man vill hjälpa riktiga flyktingar. Om asylsökande går före i kön förlänger det väntetiden för FN:s kvotflyktingar, som är säkra kort. Man har vidare understrukit att det folkliga missnöjet med politikernas prioriteringar inte ska skyllas på invandrarna utan på en misslyckad politik.[13]

Även i norska massmedier framställs partiet som främlingsfientligt.[källa behövs] Tidningen Aftenposten kritiserade en broschyr, som hade utgivits av Fremskrittspartiet 2005. Tidningen retade sig på att partiet tog upp den höga brottsfrekvensen bland invandrarna.[18]

I partiprogrammet föreslår FrP att Norge bör ta emot maximalt 1000 flyktingar och asylsökande årligen.[19] Partiets invandringspolitiska talesman har sagt år 2008 att han vill att Norge ska ta emot färre än 100 asylsökande årligen.[20]

Enligt en undersökning i augusti 2009 av invandrarväljarnas sympatier kommer Fremskrittspartiet på andra plats med 10% (14% om respondenter som svarat "vet inte" tas bort) efter Arbeiderpartiet med 38%.[21] Mer specifikt utgjorde de 9% av både afrikanska och östeuropeiska invandrare, 22% av västeuropeiska invandrare och 3% av asiatiska invandrare.[22] Många personer med minoritetsbakgrund är också aktiva i partiet[23].

Valresultat[redigera | redigera wikitext]

Fremskrittspartiets valresultat vid Stortingsvalen

År Valresultat
i procent
Antal
stortingsmandat !
År Valresultat
i procent
Antal
stortingsmandat
1973 (*) 5,0 4 1997 15,3 25
1977 1,9 0 2001(***) 14,6 26
1981 4,5 4 2005 22,1 38
1985 3,7 2 2009 22,9 41
1989 13,0 22 2013 16,3 29
1993 (**) 6,3 10

(*) Under det ursprungliga namnet Anders Langes Parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep. Efter Anders Langes död 1974 och fram till partiets återförening 1975 hade Anders Langes parti dock bara tre stortingsledamöter. Efter återföreningen hade det åter fyra ledamöter, tills Erik Gjems-Onstad uteslöts år 1976, och det åter bara hade tre stortingsledamöter, mandatperioden ut.

(**) Efter utbrytningen av FRIdemokratene år 1994 hade Frp bara 6 stortingsledamöter, mandatperioden ut.

(***) Efter uteslutningen av Jan Simonsen några veckor efter valet hade Frp bara 25 stortingsledamöter, mandatperioden ut.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hainsworth, Paul (2008), ”The Extreme Right in Western Europe”, Routledge: s. 49–51, http://books.google.co.uk/books?id=jCtm2UeUQFIC&pg=PA51&dq=progress+party+norway+right+wing&hl=en&sa=X&ei=A_JsT_j_Kcqo0QXz9cXpBg&ved=0CDoQ6AEwAQ#v=onepage&q=progress%20party%20norway%20right%20wing&f=false 
  2. ^ Gullestad, Marianne (2006), ”Imagined Kinship: The Role of Descent in the Rearticulation of Norwegian Ethno-nationalism”, Neo-nationalism in Europe and beyond (Berghahn Books): s. 80–82, http://books.google.co.uk/books?id=zScJs9HjixQC&pg=PA80&dq=progress+party+norway+right+wing&hl=en&sa=X&ei=A_JsT_j_Kcqo0QXz9cXpBg&ved=0CFoQ6AEwBg#v=onepage&q=progress%20party%20norway%20right%20wing&f=false 
  3. ^ Oesch, Daniel (June 2008), ”Explaining Workers' Support for Right-Wing Populist Parties in Western Europe: Evidence from Austria, Belgium, France, Norway, and Switzerland”, International Political Science Review 29 (3): 349-373 
  4. ^ Deshayes, Pierre-Henry (13 September 2009). ”Norway's government fights for survival”. Sydney Morning Herald. http://news.smh.com.au/breaking-news-world/norways-government-fights-for-survival-20090913-fm44.html. Läst 25 juli 2011. 
  5. ^ Rydgren, Jens (2005). Från skattemissnöje till etnisk nationalism: Högerpopulism och parlamentarisk högerextremism i Sverige. Studentlitteratur. Sid. 124. ISBN 91-44-04307-4 
  6. ^ Mudde, Cas (2007) (på engelska). Populist Radical Right Parties in Europe. Cambrigde University Press. ISBN 978-0-521-61632-4 
  7. ^ Fremskrittspartiets prinsipper 2009-2013 (på norska)
  8. ^ http://na.se/asikt/ledare/1.2207593-fremskrittspartiet-ett-bredare-parti-an-sd
  9. ^ http://ulfbjereld.blogspot.com/2013/09/norska-valet-hyre-vill-slappa-in.html
  10. ^ http://allehanda.se/opinion/ledarelib/1.6258471-norge-har-sin-egen-version-av-ny-demokrati?m=print
  11. ^ Even Gran: Populisme - et sunnhetstrekk Forskning.no 12 februari 2003.
  12. ^ Derfor vil Frp reise seg igjen – og få makt (på norska)
  13. ^ [a b] Jan Simonsen: "Därför vann Fremskrittspartiet", Contra 1/1988.
  14. ^ Familie og barn Prinsipp- og handlingsprogram 2005-2009.
  15. ^ [a b] Norge og verden Prinsipp- og handlingsprogram 2005-2009.
  16. ^ Bernt Aardal m.fl: Valgundersøkelsen 2001, Statistisk Sentralbyrå, rapport 2003/14, sid 36
  17. ^ Herbjørn Sørebø: Oppgjeret med Hagen Dag og Tid 4 mars 1999.
  18. ^ Jonathan Tisdall: Progress Party brochure sparks racism charges Aftenposten English Desk 3 april 2008.
  19. ^ FrP fra A til Å
  20. ^ Aftenposten: Frp vil stenge grensen
  21. ^ Flere innvandrere stemmer FrP, Utrop
  22. ^ - Innvandrere stemmer Frp - som folk flest, VG
  23. ^ Snikislamiserer Frp, Dagbladet

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]