Fri rörlighet för personer

Fri rörlighet för personer är en av de fyra friheterna inom Europeiska unionen och därmed en hörnsten i den inre marknaden. Den innefattar fri rörlighet för unionsmedborgare och vissa tredjelandsmedborgare. Den ger den förstnämnda gruppen rätt att resa till valfri medlemsstat i upp till tre månader, utan några andra krav än att personen ifråga ska ha giltig resehandling. Den fria rörligheten för arbetstagare är mer långtgående och innebär att en arbetstagare har rätt till samma möjlighet att ta anställning i en medlemsstat som de inhemska medborgarna i den staten. Även andra grupper av personer, till exempel studenter och pensionärer, åtnjuter rätten till att uppehålla sig mer än tre månader i en annan medlemsstat, förutsatt att de kan försörja sig själva. Tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare har rätt att flytta med sin familj till en annan medlemsstat.

Allmänna bestämmelser

Som medborgare i en EU-stat har man möjlighet att resa fritt mellan medlemsstaterna och att uppehålla sig i upp till tre månader i en annan medlemsstat. Under dessa tre månader kan man söka arbete eller turista. Man har under denna tid inte rätt att ta del av de välfärds,- och sociala trygghetssystem som finns i den medlemsstat där man uppehåller sig, men rätt till akutsjukvård. För att få uppehålla sig längre än tre månader måste man ha fått ett arbete i den nya medlemsstaten. Vissa andra grupper, så som studenter, har också rätt att stanna längre än tre månader om de kan försörja sig själva och inte blir en belastning för den nya medlemsstaten. Dessa andra grupper har inte lika långtgående rättigheter som de arbetstagare har. Rätten att uppehålla sig i en annan medlemsstat kan begränsas utifrån hänsyn till den inre säkerheten, den allmänna ordningen eller folkhälsan, men tillfälliga begränsningar kan också finnas i medlemsstatens anslutningsfördrag till EU.

Fri rörlighet för personer - ett verktyg för den inre marknaden

Den fria rörligheten för personer inom EU är i grunden ett verktyg för att skapa en inre marknad för arbetskraft. EU-medborgare ska fritt kunna söka arbete inom unionens medlemsstater och för att kunna göra det har de getts en rätt till fri rörlighet. Medborgare i medlemsstater med hög arbetslöshet kan då täcka behovet av arbetskraft i medlemsstater med arbetskraftsbrist och specialistkompetens kan lättare hitta arbete inom sin smala bransch när det står fritt att söka arbete inom hela unionen. Den fria rörligheten har sin grund främst i artikel 45 i EUF-fördraget, men har också utvecklats genom sekundärrätt, så som rörlighetsdirektivet, och genom praxis, rättsliga avgöranden, från EU-domstolen. EU-medborgare har genom dessa regleringar en viss rätt att röra sig mellan medlemsstaterna och att uppehålla sig i en annan medlemsstat, om vissa kriterier och tidsramar uppfylls. Genom detta kan eventuell obalans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft och arbeten jämnas ut.

Fri rörlighet under de första tre månaderna

Grundförutsättningarna är att man har rätt att uppehålla sig i upp till tre månader i en annan medlemsstat förutsatt att man har ett giltigt identitetskort eller pass. Även om en av grundtankarna var att dessa tre månader skulle kunna användas för att ha möjlighet att söka arbete i andra medlemsstater finns det inga generella begränsningar för hur dessa tre månader får användas, till exempel kan perioden användas för att turista. Under denna första tidsperiod har man inte rätt att utnyttja de sociala välfärds,- och trygghetssystem som finns i den medlemsstat man rest in i, men däremot rätt till akutsjukvård. Den medlemsstat man uppehåller sig i har rätt att kräva att man anmäler sin närvaro inom en rimlig tid från inresan. De första tre månadernas fria rörlighet kan begränsas, eller helt upphävas, vid omständigheter som rör den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen eller folkhälsan.

Rätten att uppehålla sig längre än tre månader i ett annat EU-land

För att ha rätt att stanna längre än de inledande tre månader i en annan medlemsstat ska personen ha fått ett arbete i den mottagande medlemsstaten. Man kan även ha en viss rätt att stanna om man tillhör vissa grupper som inte är en belastning för den mottagande medlemsstaten, men denna rätt är inte lika långtgående och välutvecklad som rätten för arbetstagare. Rätten till fri rörlighet gäller generellt för alla unionsmedborgare men är ingen absolut rättighet, vilket innebär att den både kan begränsas och inte automatiskt gäller alla. Detta gäller även för de inledande tre månaderna. Inskränkningar i rätten till fri rörlighet kan ha gjorts i hemlandets anslutningsfördrag till EU, vilket bland annat gjorts för Kroatien, Bulgarien och Rumänien. Medborgare i dessa länder kan vara begränsade i sin fria rörlighet om de länder de vill resa till har valt att utnyttja rätten att begränsa deras fria rörlighet. Sverige har i dagsläget valt att inte utnyttja möjligheterna att begränsa den fria rörligheten.

Grupper med rätt att uppehålla sig längre än tre månader i ett annat EU-land

För att uppehålla sig längre än tre månader i en annan medlemsstat krävs att man tillhör en av följande kategorier;

• Anställda, eller egenföretagare som kan försörja sig själva,
• De med tillgångar, samt sjukförsäkringar, tillräckliga för att personen inte ska bli en belastning för den medlemsstat där man uppehåller sig,
• Studenter med tillräckliga tillgångar, samt sjukförsäkring, för att personen inte ska bli en belastning för den medlemsstat där man studerar,
• Närstående till en familjemedlem som uppfyller något av de ovanstående kraven.

Om personen faller utanför en av dessa fyra kategorier finns det inte någon rätt att uppehålla sig i en annan medlemsstat efter det att de inledande tre månaderna löpt ut. Den mottagande medlemsstaten kan då välja att bevilja uppehållstillstånd utifrån nationella regler, men är inte tvingad av EU-rätten att göra det.

Vem räknas som anställda och egenföretagare?

För att räknas som anställd eller egenföretagare måste man nå upp till vissa grundkrav som definierats av EU-domstolen. Arbetet måste vara stadigvarande och löpande samt ske mot en ersättning. Med andra ord ska det handla om fast arbete mot en i förväg förutsebar lön. Det gör att till exempel tiggeri eller tillfälliga påhugg inte ger en rätt att uppehålla sig i en annat EU-stat. Däremot behöver inte lönen utgöras av pengar, det går bra att arbeta mot till exempel mat och husrum för att kvalificera sig till rätten att uppehålla sig.

Schengensamarbetet - ett komplement till den fria rörligheten

Schengensamarbetet kompletterar den fria rörligheten för personer genom att gränskontrollerna mellan de länder som deltar i Schengensamarbetet är borttagna. Genom att bara ha fasta kontroller vid Schengenländernas yttre gränsen underlättas resor över de inre gränserna. Inte minst är tanken att underlätta rörlighet för arbetstagare i gränsområdena, så att de slipper köa vid passkontroller två gånger om dagen. De som reser mellan Schengenländerna måste fortfarande kunna identifiera sig och visa att de har rätt att uppehålla sig inom Schengenområdet. Tillfälliga kontroller vid gränser kan förekomma vid behov, till exempel för att söka efter efterlysta personer. För tillfället är 26 länder anslutna till Schengen, varav 22 av EU:s 28 medlemsstater samt alla fyra EFTA-länder. Storbritannien och Irland och fyra andra EU-länder deltar inte i Schengensamarbetet.

EU-migranter

EU-migrant är inte en term som har någon juridisk betydelse i EU-rätten, utan används främst av svensk media för att beteckna de EU-medborgare som utnyttjar sig av den fria rörlighetens rätt till inresa och tre månaders uppehåll i en annan EU-stat i annat syfte än att turista, söka arbete eller studera och som inte heller har tillgångar tillräckliga för att försörja sig själva väl på plats. Begreppet har främst använts för att beteckna EU-medborgare som reser från medlemsstater med lägre ekonomisk standard till medlemsstater med högre ekonomisk standard. Syftet för att uppehålla sig i den nya medlemsstaten kan vara att få tillgång till de nationella välfärdssystemen, så som sjukvård, arbetslöshetsunderstöd eller andra sociala förmåner, men också att tjäna pengar genom t.ex. prostitution eller tiggeri. EU-migrant som begrepp har kopplingar till begreppet välfärdsturism, eller social turism, och de diskussioner som fördes om risken för utnyttjande av välfärdsskillnader inom unionen vid tiden för EU:s utvidgning i östra Europa.

Se även

• De fyra friheterna
• Rörlighetsdirektivet

Referenser

Noter

EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.