Friedrich Hölderlin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Friedrich Hölderlin.
Hölderlins namnteckning.

Johann Christian Friedrich Hölderlin, född 20 mars 1770 i Lauffen am Neckar som numera tillhör Landkreis Heilbronn (Baden-Württemberg), död 7 juni 1843 i Tübingen, var en tysk författare och översättare och betraktas som en av de främsta tyska romantikerna.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Hölderlin studerade 1788-1793 teologi och filosofi i Tübingen och Jena, tillsammans med bland andra Hegel och Friedrich von Schelling. Han fick 1795 anställning som informator hos bankiren Jakob Gontard i Frankfurt am Main. Där blev han förälskad i Jakobs hustru Susette (som av honom besjöngs under namnet "Diotima"). När Gontard upptäckt vad som pågick blev situationen ohållbar, och 1798 lämnade Hölderlin Frankfurt. Under de följande åren uppehöll han sig på olika ställen och antog 1801 en huslärarplats i Bordeaux, men återvände därifrån försommaren 1802.

Han anlände till fots till hembygden och var psykiskt sjuk. Suzette Gontard avled vid samma tid; detta tycks Hölderlin dock inte ha vetat om före hemkomsten. Greven av Hessen-Homburg och Hölderlins vän Isak von Sinclair beskyddade honom, och 1804 hade han nått en viss återhämtning, så att han kunde uppta en hedersanställning som bibliotekarie i Homburg. Han tycks dock ha visat återkommande tillstånd av neuros och tankeflykt, samtidigt som han under denna tid intensivt skrev på sina dikter och översättningar, vilka ofta förblev oavslutade. Det är tydligt att han ibland endast med möda var kontaktbar. 1806 drabbades han åter av akut psykisk ohälsa och kom från 1807 att tas om hand av en familj i trakten, hos vilka han bodde som inhysing till sin död 1843.

Monument över Friedrich Hölderlin i Lauffen am Neckar.

Friedrich Hölderlin ligger begravd på Stadtfriedhof i Tübingen.

Verk[redigera | redigera wikitext]

Hölderlin intar en egendomlig ställning mellan klassiker och romantiker; han hade de senares längtan från samtid och verklighet till en fjärran skönhetsvärld, som av honom förlades till ett av schillersk idealism skapat forntida Hellas. Romanen Hyperion är en jagroman i brevform, en lyriskt hänförd hjältedikt om skönhetstörst och frihetslängtan.

Högst nådde Hölderlin i sin melodiskt fulländade, stiliserat irreala oden, hymner och elegier, vilka vanligen har antika metriska former. I högsta grad subjektiv och fylld av svårmod, är hans dikt svårtillgänglig, men sällsynt haltfull.

Utgivning[redigera | redigera wikitext]

Själv utgav Friedrich Hölderlin endast romanen Hyperion och ett par översättningar av Sofokles (1804); av Schwab och Uhland redigerades hans Lyrische Gedichte (1826), av Schwab Sämtliche Werke (2 band, 1846); Gesammelte Dichtungen (2 band, 1898) innehåller även Litzmanns Hölderlin-biografi.

På 1910-talet gav Norbert von Hellingrath ut Hölderlins fragmentariska hymndiktning.

Under ledning av Friedrich Beiβner påbörjades 1943 den så kallade Stuttgartutgåvan av hans samlade verk. "Principen har varit att för varje text försöka etablera en ursprunglig version; några texter har också publicerats i flera versioner; otaliga varianter har därefter samlats i kommentardelarna, som därtill innehåller outtömlig sakkunskap."[1]

En utgivning efter andra principer påbörjades 1976 under ledning av D.E. Sattler: den så kallade Frankfurtutgåvan. I denna numera avslutade utgåva publiceras bland annat faksimil av Hölderlins manuskript.

På svenska[redigera | redigera wikitext]

Hyperion översattes av Gösta Oswald på 1940-talet, en översättning som dock först utkom 1990, i tidskriften Kris' temanummer om Hölderlin.- I bokform 2002 (Natur och Kultur).

Dikter har översatts framför allt av Erik Blomberg: Hölderlin; Ett lyriskt urval, 1960 och Aris Fioretos, Sånger 1991 resp. 2002, men enstaka dikter även av andra, såsom Johannes Edfelt, Bertil Malmberg och Göran Sonnevi. Patmos, en av de centrala hymnerna, finns i fem svenska tolkningar av Edfelt, Malmberg, Blomberg, Fioretos samt Birger Norman. Det hittills största urvalet är Aris Fioretos nya reviderade och utvidgade utgåva, Kom nu, eld! (Stockholm: Ersatz, 2013, ISBN 978-91-87219-31-3).

Kris nr 39/40, 1990, innehåller förutom Blombergs översättning bland annat texter om Hölderlin av Martin Heidegger, Walter Benjamin, Theodor W. Adorno och Peter Szondi.

Tonsättningar[redigera | redigera wikitext]

  • Richard Barrett: Dying words (2011-2012, Mein Eigentum)
  • Johannes Brahms: Schicksalslied op. 54 (1868-71) till dikt ur "Hyperion"
  • Josef Matthias Hauer: Fünf Hölderlin-Lieder op. 6
  • Hans Werner Henze: Kammermusik 1958 über die Hymne "In lieblicher Bläue" (1958)
  • Paul Hindemith: Sex sånger efter dikter av Friedrich Hölderlin för tenor och piano (1933-35)
  • Heinz Holliger: Scardanelli-Zyklus (1975–1991)
  • Bruno Maderna: Hyperion. Lirica in forma di spettacolo (1964)
  • Luigi Nono: Fragmente – Stille, An Diotima. Stråkkvartett (1979)
  • Wolfgang Rihm: Drei Hölderlin-Gedichte (Abbitte, Hälfte des Lebens, An Zimmern) (1976-77)
  • Richard Strauss: Sånger, op. 71 (Hymne an die Liebe, Rückkehr in die Heimat, Die Liebe)
  • Viktor Ullmann: Hölderlin-Lieder (1943-45, Abendphantasie, Der Frühling, Wo bist du?), komponerade i Theresienstadt

Scenisk biografi[redigera | redigera wikitext]

18 september 1971 hade Peter Weiss sceniska biografi Hölderlin urpremiär på Staatstheater Stuttgart. Året efter utgavs den i svensk översättning av Norstedts.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Melberg, s. 12

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]