Frigga Carlberg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Frigga Carlberg (Anna Fredrika Lundgren), född 10 augusti 1851 i Falkenberg, död 3 oktober 1925, var en svensk författare, social organisatör och förkämpe för kvinnlig rösträtt.

Hon betraktas som en förgrundsgestalt inom den svenska rösträttsrörelsen. Hon var ledamot i styrelsen för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt och ordförande för dess avdelning i Göteborg. Hon anses personligen ha bidragit till att kvinnlig rösträtt slutligen godkändes av riksdagens båda kamrar.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Frigga Carlberg kom från ett förmöget hem i Falkenberg och lyckades med svårighet övertala fadern att låta henne studera vid flickläroverket i Halmstad. Efter giftermålet med postkontrollören Andreas Carlberg bosatte hon sig i Göteborg 1876.

Socialt arbete[redigera | redigera wikitext]

Carlberg engagerade sig 1876 i kvinnofrågor och blev på 1880-talet medlem i stadens första kvinnoförening, Göteborgs Kvinnoförening, som dock snart upplöstes. Carlberg var verksam inom fattigvården i Göteborg, där hon startade Sällskapet Myrornas barnhem, som mest sju stycken plus ett hem för friska barn till tuberkulösa föräldrar; hon var styrelseledamot och inspektris för organisationen. Hon var även ordförande i en sammanslutning av kvinnliga fattigvårdare. På nationell nivå var hon sekreterare i förstamajblommans centralkommitté och ledamot av Svenska fattigvårdsförbundets centralstyrelse. Hon stödde storstrejken 1909. Hon stred för de utomäktenskapliga barnens rättigheter och ansåg att även fäderna skulle ta sitt ansvar för dem.

Engagemang inom rösträttsrörelsen[redigera | redigera wikitext]

Frigga Carlberg var genom sitt sociala engagemang en centralgestalt i Göteborgs socialt och politiskt engagerade kvinnokretsar, och när Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt bildades var det Carlberg som tog initiativet till att bilda en Göteborgsavdelning, och hon var också självskriven som ordförande. Hon var ordförande i Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Göteborg från starten 1902 fram till 1921, då rösträtten slutligen infördes.

Hon var också ledamot i centralstyrelsen för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) 1903-1921 och dess delegerade vid ett antal av Internationella rösträttsalliansens kongresser. Vid den sista, i Rom 1923, var hon regeringens representant.

Carlberg tillhör de mest radikala inom den svenska rösträttsrörelsen. Medan LKPR ogillade suffragetterna och avrådde från våldsamma metoder, kände Carlberg sympati för den brittiska rösträttsrörelsens mer våldsamma aktivism, och hon bjöd vid ett tillfälle in den brittiska suffragetten Sylvia Pankhurst som föredragshållare. Det var också Carlberg som arrangerade den enda gatudemonstration LKPR någonsin höll: i Göteborg 1918, när en motion om kvinnlig rösträtt hade röstats ned i riksdagen. Hon beskrivs som otålig och hetlevrad.

Om hennes arbete inom rösträttsrörelsen skriver tidningen Frigga: ”Fru Carlbergs kraft räckte för dessa uppgifter. Hon strödde omkring sig i prässen varmhjärtade eller uddigt kvicka artiklar i rösträttsfrågan, företog agitationsresor, spred massor av propagandalitteratur, till stor del skriven av henne själv, gjorde sitt personliga inflytande gällande, överbevisade reformens motståndare samt entusiasmerade dess anhängare.”

Verksamhet som skribent[redigera | redigera wikitext]

Som författare av noveller och romaner använde hon sig ofta av sina erfarenheter från fattigvården. Hon skrev också skådespel, ”vilka med sina uddigt kvicka repliker och sin lyckliga blandning av allvar och humor utgjorde ett mycket uppskattat bidrag i rösträttsagitationen såväl i Sverige som i utlandet” [1]. Hon var välbekant med särskilt den brittiska och amerikanska suffragettrörelsen och översatte också mycket feministisk litteratur till svenska. Hennes verk som författare fick politisk betydelse, då hon synliggjorde missförhållanden och övergrepp på kvinnor och barn. Hon hade också många konflikter med myndigheter som föredrog att ignorera problemen. Hennes roman För rättfärdighets skull betraktas - vid sidan av Elin Wägners Pennskaftet - som den svenska roman som mest utförligt behandlar motivet kvinnlig rösträtt.

Bibliografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Vårlöften: berättelse (Wahlström & Widstrand, 1903)
  • Andrew Carnegie, hans lif och verksamhet: efter amerikanska och engelska källor (Zachrisson, 1903)
  • En kort historik över sällskapet Myrornas 20-åriga verksamhet (Göteborg, 1908)
  • När begreppen klarna: dramatisk bagatell i två scener (Göteborg: F.K.P.R., 1908) Fulltext
  • "Samma don": dialog i l akt (Göteborg, 1913) Fulltext
  • Några skäl varför kvinnorna icke skola ha politisk rösträtt: monolog av en motståndare, efter amerikansk förebild (Göteborg, 1913)
  • Madame Anti's monolog: efter amerikansk förebild (Göteborg, 1913)
  • Statsministerns döttrar: skådespel i tre akter (Göteborg, 1916) Fulltext
  • För rättfärdighets skull: roman (Wahlström & Widstrand, 1918)
  • Susan B. Anthony (Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, 1918)
Översättningar (urval)
  • George Alfred Henty: Med Roberts till Pretoria: berättelse från sydafrikanska kriget (With Roberts to Pretoria) (Zachrisson, 1902)
  • Andrew Carnegie: Arbetets herravälde (The empire of business) (Zachrisson, 1902)
  • Charlotte Perkins Gilman: Hemmet: dess verksamhet och inflytande (Wahlström & Widstrand, 1907)


Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Signe Bergström i Svenskt biografiskt lexikon 1927
  • Svenskt biografiskt lexikon (1927)
  • Svenska män och kvinnor: biografisk uppslagsbok (Bonnier, 1944)
  • Christina Florin: Kvinnor får röst (Atlas, 2006)
  • [1]
  • Barbro Hedvall (2011). Susanna Eriksson Lundqvist. red. Vår rättmätiga plats. Om kvinnornas kamp för rösträtt.. Förlag Bonnier. ISBN 978-91-7424-119-8 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]