Frihetstiden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sveriges historia
Sveriges stora riksvapen
Denna artikel ingår i en artikelserie
Tidsaxel
Förhistorien (c:a 12 000 f.Kr.–1050 e.Kr.)
Äldre medeltiden (1050–1250)
Folkungatiden (1250–1389)
Kalmarunionen (1397–1520)
Äldre vasatiden (1521–1611)
Stormaktstiden (1611–1721)
Frihetstiden (1719–1772)
Gustavianska tiden (1772–1809)
Union och ny konstitution (1809–1866)
Industrialiseringen (1866–1905)
1900-talets början (1905–1914)
Första världskriget (1914–1918)
Mellankrigstiden (1918–1939)
Andra världskriget (1939–1945)
Efterkrigstiden (1945–1967)
Slutet av kalla kriget (1968–1991)
Nutiden (1991–)
Ämnen
Regenter  Statsministrar
Krig  Freder
Militärhistoria  Ekonomisk historia  Vetenskapshistoria
Sverige-portalen
Frihetstiden
Sveriges historia 1718-71

Föregås av stormaktstiden

Ulrika Eleonora 1718-20
Fredrik I 1720-51

Adolf Fredrik 1751-71
Fortsättning: Gustavianska tiden

Frihetstiden är en epok i Sveriges historia som var mellan 1718 och 1772. Den efterföljs av den gustavianska tiden. Anledningen till att denna tidsrymd kallas frihetstiden är att det kungliga enväldet upphävdes genom lag år 1719. Det är alltså frihet från enväldesmonarki som avses. Perioden inleddes med att Karl XII stupade vid Fredrikshald år 1718 och det svenska stormaktsväldet därmed gick under. Den avslutades med att Gustav III år 1772 genomförde en statskupp som gav regenten större makt.

Regenten mister makten till riksdagen och regeringen[redigera | redigera wikitext]

Efter alla tunga offer som Karl XII utkrävt av allmänheten för att bevara stormaktsväldet, hade ett allmänt missnöje uppstått mot enväldet. Bland ämbetsmännen, som efter aristokratins fall blivit den mest inflytelserika beståndsdelen i samhället, var frustrationen utbredd. Vad man i synnerhet var upprörd över var kungens och hans förste minister Georg Heinrich von Görtz' egenmäktiga handlande vid sidan av rådet.

När Ulrika Eleonoras omtvistade tronföljdsrätt givit riksdagen fria händer bröts därför det kungliga enväldet ned i grunden. Ämbetsmannainflytandet stärktes kraftigt genom 1719 och 1720 års grundlagsstiftning. Från aristokratiskt håll önskades år 1719 en tryggad byråkratisk förvaltningsorganisation enligt mönstret från 1634 års regeringsform, under ett självständigt regerande riksråd. Den monistiska statsuppfattning som enväldet varit ett uttryck för gjorde sig dock fortfarande gällande, men nu till förmån för riksdagen, som fick oinskränkt lagstiftningsrätt. Kungadömet behölls, men där regenten nästan inte hade någon makt alls – konungarna Fredrik I (1720-1751) och Adolf Fredrik (1751-1771) var bortkopplade från makten.

Det egentliga regeringsorganet skulle nu vara riksrådet, som kunde rösta ned kungen, men ståndsriksdagen tog sig från 1738 även rätten att avskeda de rådsherrar som var misshagliga för det härskande riksdagspartiet. Detta skulle egentligen omöjliggjorts genom att ämbetsmän bara fick avsättas genom laga dom, men man fann en lösning i licentiering, en sorts juridisk handläggning, där ansvar för vad som formellt ansågs vara underlåtenhet eller tjänstefel utkrävdes. Anklagelsepunkterna kunde vara bland annat misstolkande av regeringsformen, eller att de råd som givits, ej motsvarade "rikets oumgängeliga välfärd".[1] Det nya statsskickets huvudurkund blev kallad regeringsform och ämbetsverkens organisation grundlagsfästes till skydd mot alla ingrepp.

Eftersom riksråden dessutom var förbjudna att sitta i riksdagen, blev de därför endast ständernas "fullmäktige" – utförare av deras vilja, med endast en liten förmåga till eget ledarskap[2]. Så avlöstes det kungliga enväldet, suveräniteten, av ständerväldet.

Arvid Horn (1664–1742) var kanslipresident 1710–1719 och 1720–1738.

Dalupproret 1743 - Stora daldansen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Dalupproret 1743

En upprorsrörelse som uppkom i Dalarna år 1743 på grund av allmogens missnöje med den av hattpartiet ledda regeringen.

Utgången av den nya ordningen[redigera | redigera wikitext]

Den nya friheten – efter vilken tiden fått sitt namn – blev föremål för hänförd beundran, och under inflytande av denna begeistrade stämning, utvecklades på olika områden en verksamhet som blev grundläggande för den följande tidens kulturarbete. Näringslivet och vetenskapen gynnades, nyttotänkandets århundrade gjorde sitt intåg.

Även inom statslivet åstadkom frihetstiden resultat. Formerna för riksdagens verksamhet, särskilt utskottsväsendet, utvecklade genom grundlag (1723 års riksdagsordning) och praxis. Dessutom grundlagsfästes riksdagens befogenhet att ensam ge rättsligt uttryck åt folkviljan samt att sammanträda regelbundet – vart tredje år. En bestämd skillnad gjordes nu först mellan grundlagsstiftning och vanlig lagstiftning, och på det senare området fullbordades ett under föregående period förberett storverk: 1734 års lag.

Hattar och mössor[redigera | redigera wikitext]

I början av frihetstiden fanns inte något som liknade dagens politiska partier; istället hade Arvid Horn i form av kanslipresident och lantmarskalk makten över den svenska politiken. Han ledde rådet, och under hans period styrde rådet över den förda politiken. År 1738 organiserade sig hans motståndare i vad som skulle bli hattpartiet, stödda av Frankrike. De som motsatte sig deras politik förenade sig i en ursprungligen ganska löst sammanhållen organisation. Denna skulle senare utveckla sig till mösspartiet, med starkt understöd från Storbritannien och framförallt Ryska kejsardömet. Under riksdagen 1738–1739 störtades Horn, och därefter blev riksdagen maktens mittpunkt.[3]

Ekonomisk politik[redigera | redigera wikitext]

Centralt för denna tid är de svenska manufakturerna som på 1700-talet fick givmilda bidrag av staten till följd av produktplakatet. Manufakturer började nu grundas i många svenska städer, vilket är en fingervisning på hur mycket dessa bidrag betydde. Varorna som berördes av de svenska manufakturerna utgjordes till stor del av textil, järn, tobak, papper och socker.

Denna politik ledde till ett ekonomiskt uppsving under 1700-talets första hälft, som tog slut 1765-1766, då politiken blev den motsatta och inriktade sig på att lägga ned manufakturer i stor skala. Det som nu var i fokus för den svenska staten var jordbruket, vars omdaning till en stor del påbörjades av Jacob Faggot 1757 och 1762. De omvälvande reformerna inom jordbruket omkring sekelskiftet 1800 var inspirerade av de brittiska jordreformerna, och en grov uppskattning är att mellan 1720 och 1840 fördubblades produktiviteten.

John Faggot tog initiativet till storskiftet år (1757), vilket i princip innebar att skånska bönder borde slå ihop sina enskilda tegar, vilket skulle leda till i en större avkastning och per automatik även en befolkningsökning. Först omkring sekelskiftet kom detta att förverkligas, dock med vissa förändringar och utifrån den brittiska jordreformen. Den "egentliga" omdaningen påbörjades runt 1783 av Rutger Macklean, som var en godsherre på Svaneholms slott i Skåne. Mackleans reformer fick ett svalt bemötande av bönderna som påverkades, och i vissa byar var missnöjet så stort att hälften av jordbrukarna valde att flytta. Men de reformer som genomfördes fick fäste i Skåne, och liknande reformer (om ej lika radikala) gav utslag i flera angränsande län.

En annan form av ekonomisk politik bedrevs av Anna Maria Rückerschöld, som både i kokböcker och en debattskrift manade till att inrätta statliga skolor för att lära kvinnor hushållning, och för främjande av hushållsvetenskap. Hon menade att om den inre ekonomin (hushållningen) föll så skulle det få allvarliga följder för samhällsekonomin. Hennes åsikter låg i tiden, men skulle inte få genomslag förrän på 1900-talet.[4]

Riksdagsbyråkrati och maktmissbruk[redigera | redigera wikitext]

"Charta öfver Svea och Göta Riken med Finland och Norland: Afritade i Stockholm år 1747"

Den i praktiken oinskränkta riksdagsmakten innebar på sätt och vis en oinskränkt och okontrollerad makt för det tillfälliga majoritetspartiet inom riksdagen, vilken ibland utnyttjades på ett hänsynslöst sätt. Därigenom möjliggjordes hattpartiets äventyrliga utrikes- och näringspolitik. Riksdagen var uppdelad i fyra stånd, och i många fall gick skiljelinjerna mellan stånden på tvärs mot partigränserna. Beslutsordningen – som innebar att tre stånd måste vara överens – gav också förutsättningar för den livliga politiska aktiviteten i riksdagen vid denna tid. Icke minst böndernas styrka ökades därigenom, vilket förhöjde det politiska medvetandet bland de bredare folklagren.[3]

"Hattarnas krig" mot Ryssland 1741-1743 kostade genom freden i Åbo i juni 1743 riket en del av Finland. Den merkantilistiska näringspolitikens understöds- och skyddssystem (se Merkantilsystemet) användes inte bara till att befrämja landets handel, utan också till att gynna enskilda intressen på det allmännas bekostnad. Detta medförde i förening med den dyrbara krigspolitiken att statsverket hamnade i förvirring. År 1765 använde det segrande mösspartiet förfoganderätten över riksdagens envåldsmakt till ett ekonomiskt strypsystem, som ytterligare ökade förvirringen i penningväsendet. Riksdagen hade också tagit domsrätten i sin hand och ansågs vid dess utövning inte vara bunden av lagen, för man menade att lagstiftaren står över denna. Till detta var bägge partierna medskyldiga.

Möjlighet till yttre kontroll saknades således inte, men innehavarna av riksdagens kontrollmakt: adel, präster och borgare – medlemmar från dem bestående allsmäktiga sekreta utskottet – var till den största delen ämbetsmän, och därför blev kontrollen i verkligheten bara byråkratisk självkontroll.

Hos de yngre mössorna framträdde visserligen antibyråkratiska riktningar och en yttring av detta var att tryckfriheten infördes och grundlagsfästes 1766 genom Tryckfrihetsförordningen, men den praktiska verkan av deras makttillträde var bara att riksdagskontrollen övergick från riddarhusbyråkratin till prost- och borgmästarbyråkratin. Det som skilde frihetstidens byråkratiska självkontroll från vad som på högadligt håll åsyftats under 1600-talet och 1719 var sålunda att den inte handhades av den högsta förvaltningsmyndigheten rådet, utan av underordnade ämbetsmän i kraft av riksdagssuveräniteten. Härmed sammanhängde egenarten av den parlamentarism vari frihetstidens riksdagsenvälde från 1738 tog sig uttryck i. Denna kom inte, som den engelska, att resultera i en stark kabinettsregering, utan i ett direkt riksdagsregemente.

En överordnad ställning i förhållande till alla förvaltningens utgreningar tillkom rättsligt det svenska riksrådet, och hade detta, liksom det brittiska kabinettet, verkligen fått regera, skulle dess chefsställning i någon mån ha kunnat bli ett band på riksdagsbyråkratins benägenhet att till privat fördel utnyttja ständersuveräniteten. Nu bands rådet genom instruktioner från riksdagen som också drog in verkliga regeringsärenden till direkt handläggning av sig själv eller sina beskickningar. Att denna parlamentarism inte slog sämre ut än den gjorde berodde på riksdagens byråkratiska sammansättning, men det byråkratiska självsvåldet fick därigenom fritt spelrum.

Bakgrunden till Gustav III:s statskupp[redigera | redigera wikitext]

Läget i riksdagen var labil och korruptionen utbredd. Gustav III försökte under sitt första regeringsår att försona partierna och stärka kungamakten, och menade att riksdagens intressegrupper borde kunna samarbeta under hans ledning. Mösspartiet motsatte sig starkt. Konungen ansåg att Sverige hade hamnat i samma läge som Polen, där det lamslagna parlamentet drivit landet in i ett inbördeskrig. När Polen delades i augusti och miste en stor del av sitt landområde, bestämde sig Gustav III för att göra en statskupp. Den genomfördes den 19 augusti 1772. Rådet fängslades tillfälligt och tvangs godta den nya regeringsformen.[5] Då börjar Gustavianska tiden.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Roberts (1995), s. 125-127
  2. ^ Roberts (1995), s. 121
  3. ^ [a b] Nationalencyklopedin (1995), band 17 s. 532
  4. ^ Svenskt biografiskt lexikon, Stockholm 2000, s. 795
  5. ^ Roberts (1995), s. 279-284

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]


Föregångare:
Stormaktstiden
Sveriges historia
1719–1772
Efterträdare:
Gustavianska tiden