Fullmakt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Fullmakt innebär rätt att företräda annan.

Den som lämnar fullmakt kallas fullmaktsgivare eller huvudman. Den som får fullmakt kallas som regel fullmaktstagare, fullmäktig eller ombud. Inom diplomatin betecknas den som får fullmakt i stället plenipotentiär eller befullmäktigad. Rätten kan vara begränsad på olika sätt till exempel till visst område, till visst ärende eller till viss tid. Om fullmakten inte är tidsbegränsad gäller den tills den återkallas.

Fullmaktens verkan[redigera | redigera wikitext]

De rättshandlingar som fullmaktstagaren företar blir bindande för huvudmannen,[1] med vissa undantag. Rättshandlingen gäller inte om fullmaktstagaren går utanför de gränser som anges i fullmakten (den så kallade behörigheten). I vissa fall gäller inte heller rättshandlingen om fullmaktstagaren håller sig inom fullmaktens gränser men bryter mot anvisningar från huvudmannen (den så kallade befogenheten). Ett exempel på när brott mot befogenheten gör avtalet ogiltigt är om någon fått fullmakt att köpa något till ett visst pris, köper föremålet till ett avsevärt högre pris och säljaren vet om att priset är högre än vad huvudmannen medgett.[2]

Fullmäktig som uppger sig ha fullmakt för annan men inte kan styrka detta blir skadeståndsskyldig mot godtroende tredje man.[3]

Om fullmaktsgivaren avlider gäller ändå fullmakten om inget speciellt talar för att den skulle vara förfallen.[4]

Ställningsfullmakt[redigera | redigera wikitext]

En särskild typ av fullmakt är ställningsfullmakten vilket är en fullmakt som automatiskt följer med en viss befattning eller ställning. En inköpare i ett företag anses till exempel ha rätt att förhandla om priser och att avtala om köp för företagets räkning, även om det inte finns någon skriftlig fullmakt. På samma sätt har en chefstjänsteman i en bank rätt att besluta om lån och företa andra rättshandlingar för banken utan att chefstjänstemannen har en skriftlig fullmakt.[5] En ställningsfullmakt återkallas genom att fullmaktstagaren skiljs från sin befattning.[6]

Intressebevakningsfullmakt[redigera | redigera wikitext]

En intressebevakningsfullmakt är i bland annat Finland och flera anglosaxiska länder en fullmakt som skall träda i kraft, då fullmaktsgivaren förlorar förmågan att sköta sina angelägenheter på grund av sjukdom, störningar i de psykiska funktionerna, försvagat hälsotillstånd eller av någon annan motsvarande orsak. Motsvarande instrument saknas i Sverige men har under namnet framtidsfullmakt diskuterats i samband med utvärderingen av 1995 års förmynderskapsreform (betänkande år 2004).[7] Fullmäktigen skall vid fullgörande av uppdrag för fullmaktsgivarens räkning samvetsgrant bevaka fullmaktsgivarens rättigheter och främja hans eller hennes bästa. En intressebevakningsfullmakt kan begränsas till att gälla en viss rättshandling, ett visst ärende eller viss egendom eller begränsas så att vissa ärenden kräver tillstånd enligt lagen om förmyndarverksamhet. Fullmaktsgivaren skall i allmänhet höras i viktigare frågor om fullmaktsgivaren kan antas förstå vad det handlar om. Fullmakten gäller aldrig vissa rättshandlingar av privat natur, såsom adoption.[8]

Rättslig handlingsförmåga[redigera | redigera wikitext]

Den som är försatt i konkurs och som därmed har begränsad rättslig handlingsförmåga vad avser egen egendom har ändå rätt att med stöd av fullmakt företräda annan. Däremot är den som har förvaltare enligt 11 kap 7 § föräldrabalken inte behörig att företräda annan.[9]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ 10 § avtalslagen (1915:218)
  2. ^ 11 § avtalslagen (1915:218)
  3. ^ 25 § avtalslagen (1915:218)
  4. ^ 21 § avtalslagen (1915:218)
  5. ^ NJA 2001 s. 191
  6. ^ 15 § avtalslagen (1915:218)
  7. ^ Frågor om förmyndare och ställföreträdare för vuxna, SOU 2004:112;
    band II (pdf, 1,6 MB), Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv s. 469-
  8. ^ Lag om intressebevakningsfullmakt (Finlex)
  9. ^ 11 kap. 7 § föräldrabalken (1949:381)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  • 2 kap. Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område