Gärdsmyg
| Gärdsmyg Status i världen: Livskraftig (lc) |
|
 |
|
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Gärdsmygar Troglodytidae |
| Släkte | Troglodytes |
| Art | Gärdsmyg T. troglodytes |
| Vetenskapligt namn | |
| § Troglodytes troglodytes | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Synonymer | |
| Nonnus troglodytes | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Gärdsmyg (Troglodytes troglodytes) är en liten brun tätting som tillhör familjen gärdsmygar och som förekommer över ett mycket stort utbredningsområde i Europa, Asien och Nordamerika.
Innehåll |
[redigera] Utbredning
Gärdsmygen är den enda av de ungefär sextio arterna inom familjen gärdsmygar som förekommer i gamla världen. Den förekommer i nästan hela Europa, i ett bälte över Asien från norra Iran och Afghanistan till Japan, och Nordamerika. De nordligt häckande populationerna är flyttfåglar.[1] På båda kontinenterna förekommer stora områden i de centrala delarna där gärdsmygen inte häckar. I Nearktis sammankopplas de östliga och västliga utbredningsområdena bara av ett smalt landområde som sträcker sig över Manitoba, Saskatchewan och Alberta. På samma sätt är det i Palearktis där utbredningsområdet smalnar av i centrala Asien och det finns till och med en liten lucka mellan de östliga och västliga utbredningsområdena, som sträcker sig från södra till allra östligaste Turkmenistan, där arten inte häckar.[1]
[redigera] Förekomst i Sverige
Gärdsmygen häckar tämligen allmänt i södra halvan av Sverige och kan påträffas upp till Jämtland. De flesta flyttar vintertid söderut. Några stannar kvar i landet, och lever då ofta som strykfåglar.
[redigera] Taxonomi
Gärdsmygen beskrevs taxonomiskt för första gången 1758 av Carl von Linné som Motacilla Troglodytes och han placerade alltså arten som besläktad med ärlorna. Gärdsmygens vetenskapliga arteptitet kommer av grekiskans ord "troglodytes" som ungefär betyder grottman, där "trogle" betyder hål, och "dyein" att krypa. Namnet refererar till artens förmåga att försvinna in i små håligheter när den födosöker efter leddjur eller när den vilar.
Gärdsmygen taxonomi är under diskussion. Studier har visat att gärdsmygen är den mest avlägset besläktade arten av alla inom släktet Troglodytes och att två andra grupper av gärdsmygar, talamancagärdsmyg (Thryorchilus browni) och de fyra arterna som idag placeras i släktet Cistothorus, också är en del av kladen som för närvarande definieras som Troglodytes. För att Troglodytes ska bli monofyletiskt föreslår Rice et al. (1999)[2] att gärdsmygen bryts ut ur släktet Troglodytes och placeras i den egna släktet Nannus. Alternativt föreslår Gómez et al. (2005),[3] att även talamancagärdsmygen och arterna inom Cistothorus kunde ingå i släktet Troglodytes.
Gärdsmygen är en av de mest komplexa och varierande taxa bland tättingarna och delas upp i ett stort antal underarter, ofta så många som 35-40 stycken, med cirka 27 i Eurasien och 8-12 i Nordamerika.[1][4] I ett område där de båda gärdsmygsunderarterna T. t. hiemalis (i östra Nordamerika) och T. t. pacificus (i västra Nordamerika) har överlappande häckningsområden genomförde Toews och Irwin (2008),[5] en studie av sång och DNA indikerar att dessa båda taxon är reproduktivt isolerade. Det förslås därför att taxonet pacificus borde kategoriseras som god art. En studie av Drovetski och Zink (2004)[6] indikerar att de båda taxonen sist delade en gemensam förfader för ungefär 4.3 miljoner år sedan och att dessa sedan isolerades, precis som många andra skogslevande fågelarter i Nordamerika, av inlandsisen under pleistocen.[7]
[redigera] Utseende och läte
Gärdsmygen är en mycket liten brun tätting med kort hals vars mest distinkta morfologiska drag är dess kroppshållning med den korta stjärten som ofta hålls upprätt.[8] Den har en proportionellt ganska lång näbb, som är spetsig och lätt nedåtböjd. Näsborrarna är avlånga och täckta av en välvd hinna. Den har mycket korta rundade vingar. De orangebruna benen är långa. Den har en rödbrun ovansida och brunvit undersida och hela fågeln har till stora delar fin mörk tvärvattring. Den har ett ljust ögonbrynsstreck och ett mörkt tygelstreck. Handpennorna är mörkbruna med en rad av ljusa fläckar på ytterfanet. Den mäter 9-10,5 cm, har ett vingspann på 13-17 cm och kan väga upp till 14 gram. Könen är lika men underarterna kan skilja sig åt avsevärt vad gäller både färg på fjäderdräkt, storlek och längd på vingar, ben, näbb etc.
Gärdsmygen sjunger både på sommaren och på vintern. Den har en kraftfull sång som både är lång och komplex och innehåller drillar och långa partier med metalliskt klingande toner.
[redigera] Ekologi
Trots att gärdsmygen har krökta och hoptryckta klor, kan den inte klättra. Den uppträder tämligen orädd men sitter oftare mer dold när den sjunger.[8] Nattetid, speciellt på vintern, övernattar de i mindre håligheter, mörka prång eller övergivna fågelbon. Vid hårt väder kan de övernatta på detta sätt i mindre grupper, som kan bestå av familjemedlemmar eller andra individer, för att hålla värmen. Dess föda består mest av insekter och spindlar, men vintertid äter den även puppor och frön.
[redigera] Biotop
Gärdsmygen vistas på ställen där den har lätt att gömma sig, till exempel i häckar, rishögar, busksnår, hål och liknande. Den förekommer i en rad olika biotoper som skog med tät undervegetation, i odlingsbyggd och i marker och trädgårdar med frodig örtvegetation men även på kala öar med enstaka snår och dylikt.[8]
[redigera] Häckning
I början av häckningsperioden bygger hanen ett flertal bon, upp 6 eller 7 i Europa, men färre i Nordamerika. Han väntar med att fodra boet tills honan har valt vilket hon vill ruva i. Boet kan placeras i håligheter i väggar, på en trädgren, i en bergsskreva eller dylikt men oftast är det placerat i buskar och snår. Boet är mycket noggrant byggt. Det är stort och klotrunt och har på sidan en rund öppning, lagom stor för fågeln att komma in och ut. Utvändigt är det byggt av mossa och gräs och invändigt fodras det med fjäder, ull och hår. I april lägger den sin först kull som består av fem till åtta vita ägg som är lätt spräckliga. Äggen ruvas av honan i 12-20 dagar.[4] Ungarna som blir flygga efter 14-19 dagar tas om hand av båda föräldrar.[4] Den lägger ofta mer än en kull.
Gärdsmygen är mycket polygam vilket är ett ovanligt häckningssystem bland tättingarna. Detta innebär att hanen kan para sig med flera honor som sedan häckar i hans revir. Det förekommer också att honor parar sig med andra hanar än den som håller reviret som hon ruvar i. När det förekommer polygami är det vanligast att hanen har två eller tre honor men det finns observationer av hanar som haft upp till fyra ruvande honor i sitt revir.[9]
[redigera] Referenser
[redigera] Noter
- ^ [a b c] Brewer, David; Mackay, Barry Kent (2001). Wrens, Dippers and Thrashers. Christopher Helm. ISBN 1-873403-95-X
- ^ Rice, Nathan H; Peterson, A. Townsend; Escalona-Segura, Griselda (1999) "Phylogenetic Patterns in Montane Troglodytes Wrens", The Condor, Vol. 101, Nr. 2 (Maj, 1999), sid: 446-451, doi:10.2307/1370013, Sammanfattning, läst 2010-08-11]
- ^ Martínez Gómez, Juan E.; Barber, Bruian R.; Peterson, A. Townsend (2005) "Phylogenetic position and generic placement of the Socorro Wren (Thryomanes sissonii)" (pdf). Auk 122(1): 50–56. [Engelsk med spansk sammanfattning] DOI:10.1642/0004-8038(2005)122[0050:PPAGPO]2.0.CO;2, läst 2010-08-11
- ^ [a b c] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
- ^ Toews, D.P.L. and D.E. Irwin (2008) "Cryptic speciation in a Holarctic passerine revealed by genetic and bioacoustic analyses." Molecular Ecology
- ^ Drovetski, S. V., Zink, R. M., Rohwer, S., Fadeev, I. V., Nesterov, E. V., Karagodin, I., Koblik, E. A. & Y. A. Redkin (2004) "Complex biogeographic history of a Holarctic passerine." (pdf) Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences, läst 2010-08-11
- ^ Weir J. and D. Schluter (2004): "Ice sheet promote speciation in boreal birds." Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences Pubmedcentral.NIH.gov
- ^ [a b c] Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (utgåva första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 254-255. ISBN 91-34-51038-9
- ^ Burn J. L., 1996, Polygyny and the Wren, D.Phil thesis, University of Oxford
[redigera] Källor
- Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
- Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (utgåva första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 254-255. ISBN 91-34-51038-9
[redigera] Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Gärdsmyg
