Gärdsmyg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gärdsmyg
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Zaunkoenig-photo.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Gärdsmygar
Troglodytidae
Släkte Troglodytes
Art Gärdsmyg
T. troglodytes
Vetenskapligt namn
§ Troglodytes troglodytes
Auktor Linné, 1758
Synonymer
Nonnus troglodytes
Hitta fler artiklar om fåglar med
Sjungande gärdsmyg av den japanska underarten fumigatus.

Gärdsmyg (Troglodytes troglodytes) är en liten brun tätting som tillhör familjen gärdsmygar och som förekommer över ett mycket stort utbredningsområde i Eurasien. Tidigare behandlades även de båda nordamerikanska arterna vintergärdsmyg och stillahavsgärdsmyg som underarter av gärdsmygen.

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Gärdsmygen beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Carl von Linné som Motacilla Troglodytes och han kategoriserades den alltså som besläktad med ärlorna. Gärdsmygens vetenskapliga artepitet kommer av grekiskans "troglodytes" som ungefär betyder grottman, där "trogle" betyder hål, och "dyein" att krypa. Namnet refererar till artens förmåga att försvinna in i små håligheter när den födosöker efter leddjur eller när den vilar.

Gärdsmygen taxonomi är under diskussion. Studier har visat att gärdsmygen (inklusive vintergärdsmyg och stillahavsgärdsmyg) är den mest avlägset besläktade arten av alla inom släktet Troglodytes och att två andra grupper av gärdsmygar, talamancagärdsmyg (Thryorchilus browni) och de fyra arterna som idag placeras i släktet Cistothorus, också är en del av kladen som för närvarande definieras som Troglodytes. För att Troglodytes ska bli monofyletiskt föreslår Rice et al. (1999)[2] att gärdsmygen bryts ut ur släktet Troglodytes och placeras i den egna släktet Nannus. Alternativt föreslår Gómez et al. (2005),[3] att även talamancagärdsmygen och arterna inom Cistothorus kunde ingå i släktet Troglodytes.

Gärdsmygen delas upp i ett stort antal underarter, tidigare med så många cirka 27 i Eurasien och 8-12 i Nordamerika.[4][5] I ett område där de båda grupperna hiemalis (i östra Nordamerika) och pacificus (i västra Nordamerika) har överlappande häckningsområden genomförde Toews och Irwin 2008,[6] en studie av sång och DNA som indikerar att dessa båda taxon är reproduktivt isolerade. Andra studier indikerar att de båda taxonen sist delade en gemensam förfader för ungefär 4,3 miljoner år sedan och att dessa sedan isolerades, precis som många andra skogslevande fågelarter i Nordamerika, av inlandsisen under pleistocen.[7][8] På grund av detta behandlar idag många auktoriteter taxonet pacificus som den egna arten stillahavsgärdsmyg (T. pacificus).[9] Relationen mellan hiemalis-gärdsmygarna i östra Nordamerika och troglodytes-gärdsmygarna i Eurasien är fortfarande oklar. Den genetiska skillnaden mellan de båda grupperna är mindre än gentemot pacificus och de förekommer inte överlappande utbredningsområden. Dock skiljer sig deras sång tydligt åt och flera auktoriteter väljer att separera dem i de två arterna vintergärdsmyg (T. hiemalis) och gärdsmyg (T. troglodytes).[9]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Gärdsmygen är den enda av de ungefär sextio arterna inom familjen gärdsmygar som förekommer i gamla världen. Den förekommer i nästan hela Europa, i ett bälte över Asien från norra Iran och Afghanistan till Japan. De nordligt häckande populationerna är flyttfåglar.[4] Utbredningsområdet smalnar av i centrala Asien och det finns till och med en liten lucka mellan de östliga och västliga utbredningsområdena, som sträcker sig från södra till allra östligaste Turkmenistan, där arten inte häckar.[4]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

En gärdsmyg ringmärktLandsorts fågelstation under artens flyttning söderut, denna bild tagen i oktober. Med sina 93 224 individer ringmärkta under åren 1911-2008 på svenska fågelstationer är gärdsmygen en tämligen vanligen ringmärkt art i Sverige.[10]

Gärdsmygen häckar tämligen allmänt i södra halvan av Sverige och kan påträffas upp till Jämtland. De flesta flyttar vintertid söderut. Några stannar kvar i landet, och lever då ofta som strykfåglar.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Gärdsmygens sång

Gärdsmygen är en mycket liten brun tätting med kort hals vars mest distinkta morfologiska drag är dess kroppshållning med den korta stjärten som ofta hålls upprätt.[11] Den har en proportionellt ganska lång näbb, som är spetsig och lätt nedåtböjd. Näsborrarna är avlånga och täckta av en välvd hinna. Den har mycket korta rundade vingar. De orangebruna benen är långa. Den har en rödbrun ovansida och brunvit undersida och hela fågeln har till stora delar fin mörk tvärvattring. Den har ett ljust ögonbrynsstreck och ett mörkt tygelstreck. Handpennorna är mörkbruna med en rad av ljusa fläckar på ytterfanet. Den mäter 9-10,5 cm, har ett vingspann på 13-17 cm och kan väga upp till 14 gram. Könen är lika men underarterna kan skilja sig åt avsevärt vad gäller både färg på fjäderdräkt, storlek och längd på vingar, ben, näbb etc.

Gärdsmygen sjunger både på sommaren och på vintern. Den har en kraftfull sång som både är lång och komplex och innehåller drillar och långa partier med metalliskt klingande toner.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Trots att gärdsmygen har krökta och hoptryckta klor, kan den inte klättra. Den uppträder tämligen orädd men sitter oftare mer dold när den sjunger.[11] Nattetid, speciellt på vintern, övernattar de i mindre håligheter, mörka prång eller övergivna fågelbon. Vid hårt väder kan de övernatta på detta sätt i mindre grupper, som kan bestå av familjemedlemmar eller andra individer, för att hålla värmen. Dess föda består mest av insekter och spindlar, men vintertid äter den även puppor och frön.

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Gärdsmyg med boungar.

Gärdsmygen vistas på ställen där den har lätt att gömma sig, till exempel i häckar, rishögar, busksnår, hål och liknande. Den förekommer i en rad olika biotoper som skog med tät undervegetation, i odlingsbyggd och i marker och trädgårdar med frodig örtvegetation men även på kala öar med enstaka snår och dylikt.[11]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Ägg av gärdsmyg.

I början av häckningsperioden bygger hanen ett flertal bon, upp till 6 eller 7. Han väntar med att fodra boet tills honan har valt vilket hon vill ruva i. Boet kan placeras i håligheter i väggar, på en trädgren, i en bergsskreva eller dylikt men oftast är det placerat i buskar och snår. Boet är mycket noggrant byggt. Det är stort och klotrunt och har på sidan en rund öppning, lagom stor för fågeln att komma in och ut genom. Utvändigt är det byggt av mossa och gräs och invändigt fodras det med fjäder, ull och hår. I april lägger den sin första kull som består av fem till åtta vita ägg som är lätt spräckliga. Äggen ruvas av honan i 12-20 dagar.[5] Ungarna som blir flygga efter 14-19 dagar tas om hand av båda föräldrar.[5] Den lägger ofta mer än en kull.

Gärdsmygen är mycket polygam vilket är ett ovanligt häckningssystem bland tättingarna. Detta innebär att hanen kan para sig med flera honor som sedan häckar i hans revir. Det förekommer också att honor parar sig med andra hanar än den som håller reviret som hon ruvar i. När det förekommer polygami är det vanligast att hanen har två eller tre honor men det finns observationer av hanar som haft upp till fyra ruvande honor i sitt revir.[12]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Troglodytes troglodytes Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Rice, Nathan H; Peterson, A. Townsend; Escalona-Segura, Griselda (1999) "Phylogenetic Patterns in Montane Troglodytes Wrens", The Condor, Vol. 101, Nr. 2 (Maj, 1999), sid: 446-451, doi:10.2307/1370013, Sammanfattning, läst 2010-08-11]
  3. ^ Martínez Gómez, Juan E.; Barber, Bruian R.; Peterson, A. Townsend (2005) "Phylogenetic position and generic placement of the Socorro Wren (Thryomanes sissonii)" (pdf). Auk 122(1): 50–56. [Engelsk med spansk sammanfattning] DOI:10.1642/0004-8038(2005)122[0050:PPAGPO]2.0.CO;2, läst 2010-08-11
  4. ^ [a b c] Brewer, David; Mackay, Barry Kent (2001). Wrens, Dippers and Thrashers. Christopher Helm. ISBN 1-873403-95-X 
  5. ^ [a b c] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  6. ^ Toews, D.P.L. and D.E. Irwin (2008) "Cryptic speciation in a Holarctic passerine revealed by genetic and bioacoustic analyses." Molecular Ecology
  7. ^ Drovetski, S. V., Zink, R. M., Rohwer, S., Fadeev, I. V., Nesterov, E. V., Karagodin, I., Koblik, E. A. & Y. A. Redkin (2004) "Complex biogeographic history of a Holarctic passerine." (pdf) Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences, läst 2010-08-11
  8. ^ Weir J. and D. Schluter (2004): "Ice sheet promote speciation in boreal birds." Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences Pubmedcentral.NIH.gov
  9. ^ [a b] Svensson, L., Tyrberg, T., Fromholtz, J., & Jirle, E. (2012) Förändringar i listan över holarktis fåglar: Rapport nr 4 från SOF:s Taxonomikommitté, Vår fågelvärld, vol.71, nr.6, sid:42-49, issn 0042-2649
  10. ^ Antal ringmärkta och återfunna fåglar år 1911-2008, Naturhistoriska riksmuseets officiella webbplats. Läst 26 mars 2012.
  11. ^ [a b c] Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 254-255. ISBN 91-34-51038-9 
  12. ^ Burn J. L., 1996, Polygyny and the Wren, D.Phil thesis, University of Oxford

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 254-255. ISBN 91-34-51038-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]