Gösta Berlings saga

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gösta Berlings saga
Gösta Berling och Elisabeth Dohna i filmatiseringen.
Gösta Berling och Elisabeth Dohna i filmatiseringen.
Författare Selma Lagerlöf
Originalspråk Svenska
Land  Sverige
Utgivningsår 1891
Typ Roman
För andra betydelser, se Gösta Berlings saga (olika betydelser).

Gösta Berlings saga är Selma Lagerlöfs debutroman, utgiven 1891. Boken utspelar sig i Värmland under 1820-talet, och rör sig i huvudsak kring den avsatte prästen och kavaljeren Gösta Berling, och är en skildring av livet i Värmland under 1820-talet. Boken består av en inledning i två delar och 36 kapitel. Många kapitel bjuder på alternativa historier, där bipersoner skildras ingående och färgstarkt. Den är idag (2011) översatt till ca 50 språk, bland annat grekiska.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Gösta Berlings saga handlar om livet på landet runt Frykensjöarna i Värmland1820-talet. I centrum står tre personer, varav den ena är prästen Gösta Berling som avsatts eftersom han misskött sig och brukat alkohol. De andra två personerna är den kraftfulla majorskan på Ekeby gård, och slutligen den elake brukspatron Sintram som är i förbund med djävulen.

Inledning[redigera | redigera wikitext]

Romanens inledande mening är välkänd, så kallad in medias res.

Äntligen stod prästen i predikstolen.
— Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga

I några av de första upplagorna av Gösta Berlings saga lyder inledningsfrasen: ”Ändtligen stod presten på predikstolen.” vilket har vållat en del olika tolkningar. Catharina Grünbaum har i Dagens Nyheter utrett frågan.[1]

Den försupne och därav avsatte prästen Gösta Berling räddas till livet av majorskan på Ekeby, när hon finner honom då han slängt sig för att dö i en hög driva jämte vägen. Hon skäller ut honom för att vilja dö:

Jaså, han vill dö, jaså, han vill det! Jag skulle inte undra på stort på det, om det vore så, att han levde! Se en så utmagrad kropp och sådana matlösa lemmar och sådana matta ögon, och han menar, att han har något kvar att döda! Tror han, att det är tvungen sak att ligga stel och styv, inspikad under ett kistlock, för att vara död? Tror han inte jag står här och ser hur död han är, Gösta Berling?
— Sidan 18, Gösta Berlings saga.

Hon berättar därefter hur död hon själv är, och om sina livs sorger. Till slut, i vild sorg och förtvivlan, går Gösta Berling med på att leva, och blir kavaljer på Ekeby. Efter detta slutar inledningen, och berättelsen börjar.

Berättelsen[redigera | redigera wikitext]

Det första kapitlet är en lång beskrivning av landskapet som boken utspelar sig i. Det sagolika landskap som beskrivs mycket målande i boken är också uppenbart hämtat från verklighetens Värmland. Till exempel är den av Lagerlöf beskrivna "Lövens långa sjö" en omskrivning av sjön Fryken.

En julnatt som Gösta Berling tillbringar på Ekeby slutar med att kavaljererna där sluter ett förbund med Djävulen, den onde. Avtalet går ut på att majorskan, med hjälp av den elake patron Sintram och majorskans kavaljerer, skall fördrivas därifrån, så att kavaljererna själva kan överta ruljansen på bruket. På Ekeby för kavaljererna ett sorglöst liv, med många fester och baler, men litet arbete. Ekeby förfaller, liksom hela området; det råder nödår, befolkningen är utfattig, och många svälter. Men på Ekeby fortsätter man att leva glatt och festligt.

Flera gånger förälskar sig Gösta Berling i olika personer, och hans förälskelser slutar ofta i tragedier. Tragedierna ger sedan upphov till nya berättelser, och detta berättelsenät är en grundsten hela boken igenom. Boken är uppbyggd av mustiga sägner, myter och skrönor. Även om Gösta Berling är huvudperson får man också följa ett stort antal mycket säregna och färgstarka personligheter som troligen, åtminstone delvis, är inspirerade av verkliga personer som levde och verkade i 1800-talets Värmland. Gösta Berling beskrivs omväxlande som en försupen och avsatt präst vars liv är i spillror, omväxlande som en slags sagohjälte med nästan övernaturliga egenskaper. Särskilt mytologiseras hans förmåga att förföra traktens välbärgade unga kvinnor som Anna Stjärnhök, Marianne Sinclaire och grevinnan Elisabeth Dohna.

Boken är en hyllning till en förgången tids livsglädje, men samtidigt ett fördömande av ett liv utan arbete. Hos majorskan samlas kavaljererna, levnadsglada dagdrivare som ägnar sig åt jakt, kortspel och baler. I det sista kapitlet har majorskan återkommit till Ekeby, efter att ha fördrivits, och dör där av sjukdom. Gösta Berling gifter sig, skaffar sig ett stadgat liv, och kavaljererna skingras.

Förebild till Gösta Berling[redigera | redigera wikitext]

Genom en marginalanteckning av författarinnans egen hand vet man att förebilden till Gösta Berling var prästen Edvard Emil Ekström från Kil. Lagerlöfs faster hade varit djupt förälskad i denne misslyckade präst som drack för mycket, och så småningom dog på Vadstena hospital. Fastern hade sedan blivit prostinna i Karlskoga och ville inte påminnas om sin ungdomsförälskelske. Av hänsyn till henne teg Selma Lagerlöf länge om detta och ledde medvetet forskare och journalister på villospår. Inte förrän efter hennes död upptäcktes den marginalanteckning där Ekströms namn nämns.

På en punkt var Selma Lagerlöf dock alltid mycket tydlig, hon sade vid flera tillfällen klart ifrån att Gösta Berlings förebild inte var Finnskoga-prästen Emanuel Branzell (Gustaf Frödings farmors bror)[2], vilket redan under hennes livstid blev den vanligaste spekulationen. I finnskogsbygdens marknadsföring och turism har denne Branzells roll som förebild för Gösta Berling varit ett ganska centralt tema och tesen om att han var verklighetens Berling fortsätter att nämnas än idag. Den kände prästen i Kil, Frej Alsterlind (far till TV-profilen Bengt), klarlade 1986 att Edvard Emil Ekström var Selma Lagerlöfs närmaste förebild för Gösta Berling, i "Fårbenet nr 38", en tidskrift från kamratföreningen vid läroverket i Karlstad.

Enligt Arne Eklunds bok "Calle Frykstedt - Till Gösta Berling-gestaltens bakgrund och utformning" från 1958 är det helt klart (bl.a. av ett antal brev och uttalanden av Selma själv) att det är magistern Carl Johan Frykstedt 1814–1856, som är den huvudsakliga inspirationen till gestalten Gösta Berling, men det mesta övriga är fri fantasi.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Catharina Grünbaum (3 april 2004). ”Stod prästen i eller på predikstolen?”. http://www.dn.se/kultur-noje/spraket/stod-prasten-i-eller-pa-predikstolen-1.258080. Läst 15 augusti 2010. 
  2. ^ Emanuel Branzell i Ord och Bild: illustrerad månadsskrift (1913)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]