Gösta Ekman den äldre

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Gösta Ekman d.ä.)
Hoppa till: navigering, sök
Gösta Ekman
Gösta Ekman ca 1930
Gösta Ekman ca 1930
Födelsenamn Frans Gösta Viktor Ekman
Född 28 december 1890
Stockholm, Sverige
Död 12 januari 1938 (47 år)
Stockholm, Sverige
År som aktiv 1908–1937
Maka Greta Sundström
(1914–1938)
Webbplats Ekmansällskapet
Betydande roller Filmer:
IMDb

Gösta Ekman den äldre, född 28 december 1890 i Stockholm, död 12 januari 1938, var en svensk skådespelare och teaterdirektör. Han är far till Hasse Ekman, farfar till Gösta Ekman den yngre. Ekman var en legendarisk scen- och filmaktör vars register sträckte sig från munter fars till klassiskt drama.

Innehåll

[redigera] Biografi

[redigera] Barndom

Gösta Ekman växte upp som enda barnet i en medelklassfamilj där fadern var bokhållare och modern frisör, familjen bodde bland annat på Östermalm i Stockholm. Fadern Frans gick bort i TBC när han bara var 30 år gammal och lille Gösta bara 5 år. Modern gifte senare om sig och fick ytterligare tre barn, men då var 13-årige Gösta redan inackorderad springpojke. Han fortsatte sedan med att arbeta på kontor och på fritiden spelade han amatörteater, var hans drömmar låg fanns det sedan många år inga tvivel om. Han studerade även för skådespelaren Anders de Wahl.

[redigera] Karriär

Ekman började sin teaterbana inom operetten, och spelade på Oscarsteatern 1908 och i Helsingfors samma år. 1908-11 var han anställd vid Hugo Rönnblads sällskap.[1] Efter att ha varit engagerad hos Selanders teatersällskap vid Nya Teatern i Göteborg i två år var han 1913–25 anställd hos Albert Ranft vid Svenska teatern i Stockholm. På 1910- till 1930-talet var han Sveriges dominerande skådespelare inom teatern. Hans sätt att ingående gå in i sina roller, hans inlevelse, blev vida känt och uppskattades av teaterpubliken. Med sitt bildsköna utseende, sin spjuveraktiga läggning och sin personliga charm firade han triumfer. Exempel på roller är huvudrollerna i Gösta Berlings saga och Strindbergs Lycko-Pers resa.

Gösta Ekman var teaterdirektör i omgångar. Han ledde Oscarsteatern mellan 1926 och 1931 tillsammans med John W. och Pauline Brunius. I början av 1930-talet disponerade Ekman både Vasateatern, Folkteatern och Konserthusteatern, ofta i samarbete med Per Lindberg. Detta gav Ekman också utrymme till ytterligare fördjupade rolltolkningar. Till hans mest snillrika tolkningar hörde hans gestaltning av Joe Meng i Hjalmar Bergmans Patrasket. Hans bredd visades under denna tid då han spelade i stycken så vitt skilda som Glada Änkan, John Masefields En japansk tragedi och Ragnar Josephsons Kanske en diktare, en roll som han även spelade på film 1933. Rollen som den drömmande rockvaktmästaren och diktaren Filip i Kanske en diktare var en av hans mest uppskattade tolkningar. Det särpräglade i Ekmans spelstil var kombinationen av drivet tekniskt kunnande, naturlig scenauktoritet och små intima medel i gestik och mimik.

Som filmaktör debuterade Ekman 1911 i Blott en dröm och gjorde sin första filmroll av betydelse i Mästerkatten i stövlar (1918). Sina mest uppmärksammade stumfilmsframgångar hade han i Karl XII (1925) och Faust (1926). Den senare spelades in i Tyskland, i regi av F.W. Murnau. Ljudfilmen passade hans begåvning väl, och han gjorde nyanserade karaktärsstudier i bland annat Swedenhielms (1935) och Intermezzo (1936).

Stora Ibsenroller som Peer Gynt och Hjalmar Ekdal samt Shakespeareroller som Shylock och Hamlet, hörde också till 1930-talets repertoar. En ytterligare fördjupning av den tragiska storformen kunde skönjas i de sena gestaltningarna av Lagerkvists Bödeln och Tolstojs Fedja, som båda var starkt gripande, trots eller just därför att Ekman under slutskedet var bränd av den våldsamma anspänningen i sitt konstnärskap och ett stegrande drogmissbruk.

[redigera] Privatliv

Gösta Ekman gifte sig i Engelbrektskyrkan, lördagen den 12 december 1914 med Greta (född Sundström)[2]. I september 1915 föddes sonen Hans Gösta Ekman och i juli 1926 föddes sonen Jan Mikael som endast blev nio månader gammal. Sorgen efter denna förlust eskalerade det drogmissbruk som Ekman påbörjat 1925 i Berlin under inspelningen av Faust.

[redigera] Sjukdom och död

Genom missbruk av kokain, inlett redan i mitten av 1920-talet, påskyndades förloppet av en akut sjukdom. Gösta Ekman avled på Röda Korsets sjukhem av urinförgiftning i kombination med lunginflammation vid fyratiden på morgonen den 12 januari 1938. Hans begravning blev en enastående manifestation fylld av beundran och uppskattning av en person och hans livsgärning, som förnyat svensk teaterkonst. Jordfästningen ägde rum den 18 januari i Hedvig Eleonora kyrka. En tyst minut hölls i radion till hans minne. Ungefär 100 000 personer var närvarande vid färden mot begravningsplatsen och kondoleanser och blomsteruppsättningar bildade formliga drivor.

[redigera] Övrigt

Gösta Ekmans Grav på norra begravningsplatsen i Stockholm.

Gösta Ekman sägs spöka på Vasateatern i Stockholm. För att blidka spöket låter personalen ingen annan än den manlige huvudrollsinnehavaren använda hans loge.

Vid sin bortgång var Ekman kontrakterad för följande produktioner:

  • Film: Vi börja i Paris, Irefilm. Inspelad till hälften, inte fullbordad.
  • Teater (Dramaten): Masque of Kings av Maxwell Andersson, Hjalmar Bergmans Vävaren i Bagdad samt Sherwood Andersons Idiots delight.[3]

[redigera] Filmografi

[redigera] Regi

[redigera] Filmmanus

[redigera] Diskografi (urval)

[redigera] Urval av teaterroller

[redigera] Galleri

  • Med Tora Teje i pjäsen Gamla Heidelberg (1917)

  • I rollen som Danilo i Glada änkan (1931).

  • Från teaterstycket Dahlin och drottningen (1925).

  • Från teaterstycket Män i vitt (1934).

  • Från filmen Ett revolutionsbröllop (1928).

  • Fotograferat utanför scenen, privat porträtt, 1930-talet.

  • Fotograferad med sin hund Kay, privat porträtt.

[redigera] Referenser

[redigera] Noter

  1. ^ Svensk uppslagsbok. Malmö. 1931 [sidnummer behövs]
  2. ^ Lindorm, Erik (1979). Gustaf V och hans tid 1907–1918. sid. 341. ISBN 91-46-13376-3 
  3. ^ Lindorm, Erik (1947). Gustaf V och hans tid 1938–1947. sid. 10 

[redigera] Tryckta källor

  • Gösta Ekman: Den tänkande August, 1928.
  • Hasse Ekman: Gösta Ekman, 1938.
  • Per Lindberg: Gösta Ekman 1943.
  • Bengt Forslund: Från Gösta Ekman till Gösta Ekman - En bok om Hasse, far och son 1982.
  • Händelser man minns – en krönika 1920–1969, fil dr Harald Schiller 1970
  • Nationalencyklopedin

[redigera] Vidare läsning

[redigera] Externa länkar

Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=G%C3%B6sta_Ekman_den_%C3%A4ldre&oldid=15841272"
Personliga verktyg
Namnrymder
Varianter
Åtgärder
Navigering
Skriv ut/exportera
Verktygslåda
På andra språk