Göticism

Wikipedia

Olof Rudbeck d.ä., tidig förespråkare för göticismen.

Erik Gustaf Geijer var en av medlemmarna i Götiska förbundet och var med om att sprida den populära bilden av vikingen som en hjälte att ta efter.

Göticism, kulturell, nationalromantisk rörelse med särskilt fäste i Norden.

Rörelsens svenska medlemmar hävdade ursprungligen att de forna goterna som "göter" hade haft sitt urhem i Sverige. Fäderna till rörelsen är Nils Ragvaldsson, Ericus Olai, bröderna Johannes Magnus,Olaus Magnus, och Olof Rudbeck d.ä.

Rörelsen har sina rötter i medeltiden, där Nils Ragvaldsson vid ett kyrkomöte i Basel hade i uppgift att hävda Sveriges rang anförde att svenskarna härstammade från goterna, bland annat baserat på likheten mellan "goter" och "götar" och "gutar". Samma tråd togs sedan upp av Ericus Olai i hans krönika Chronica regni Gothorum.

Det förmodade gotiska arvet användes i propaganda under stormaktstidens Sverige, där det fanns en vilja att egga folket till krig genom att ge dem något att kämpa för: en storslagen historia. Göticisterna fokuserade ofta på runor och runspråk, och dessas inneboende historiska arv. Olof Rudbecks försök att framhäva Sverige som civilisationens vagga byggde på tidig runforskning av bland andra Johannes Bureus och dansken Ole Worm, och på den första utgåvan i latinsk översättningen av den Prosaiska Eddan, publicerad av Peter Resen. Språkforskning var i allra högsta grad populärt, då språket ansågs kunna berätta om svenskarnas ursprung. Här var ideologins höjdpunkt; det var möjligt att spekulera mer eller mindre fritt i brist på bättre information och därmed uppstod väldigt storslagna ideer om folkets förflutna – till exempel hävdade Rudbeck att det klassiska Tebe i själva verket var Täby, och att "Herkules" skulle vara en förvrängning av "Här-Kolle"^[1]. Dessutom var detta en tid mittemellan religiös fanatism och vetenskap, vilket skapade minst sagt intressanta teorier. Magi, numerologi och esoterism var vanliga inslag.

Under 1700-talets upplysningstid antog historieforskningen en mer nyanserad ton. Historiker som Olof von Dalin och Sven Lagerbring bidrog med en mer sansad framställning av svenskarnas historia. Mycket fokus lades på odalbonden och demokratin, i hopp om att bygga en bra framtid i enlighet med upplysningandan. Göten ersattes av svensken.

Efter Franska revolutionen 1789 samt förlusten av Finland i början av 1800-talet tog de nationalistiska tankegångarna åter fart. Nu föddes en vilja att ena folket trots förlusterna, samtidigt som en viss trötthet gentemot på upplysningens rationalism infanns sig. Under romantiken fokuserades det därför mycket på folksjälen, varpå de gamla isländska sagorna blev väldigt aktuella (vilket de visserligen varit från första början). Folkets karaktär ansågs finnas förvaltad i det gamla språket och i de gamla myterna.

1811 bildades Götiska förbundet av före detta uppsalastudenter i Stockholm, först på skämt men sedan på allvar. Erik Gustaf Geijer förvandlade det hela till en litterär klubb, och publicerade i klubbens tidskrift Iduna sina dikter Odalbonden och Vikingen, vilket markerade starten på upphöjelsen av den senare till nationalsymbol. Goterna är nu helt borta, ersatta av vikingar i Skandinavien och germaner i Tyskland. Förutom Geijers verk spred även Esaias Tegnérs Frithiofs saga denna bild av vikingen. Många vikingamyter härstammar från denna tid, till exempel hjälmar med horn. Per Henrik Ling var även han göticist, men satte inte något bestående avtryck i denna egenskap.

Även i Danmark plägrades nationalromatiken av göticism, med namn som Nikolaj Frederik Severin Grundtvig och Adam Oehlenschläger.

Då uppgifterna om svenskarnas gotiska härstamning förklarades som ett falsarium möttes detta av stort motstånd. Vid 1870-talet började Ericus Olais krönikas källvärde kraftigt att ifrågsasättas då det kunde konstateras att han inte återger sina källor på ett tillförlitligt sätt varvid informationen förklarades ogiltig. Trots alla försök att slå hål på samtliga myter den givit upphov till återupplivades de på 1900-talet av de svenska nazisterna, då i synnerhet det högerextrema Samfundet Manhem som hänvisade till denna krönika under invigningen 1935 för att ge historisk, kulturell och rasistisk legitimitet åt svensk nazism.

[redigera] Se även

[redigera] Källor

Karlsson Thomas, Adulrunan och den götiska kabbalan (Ouroboros Produktion, 2005).
Hägg, Göran (2003). Svenskhetens historia. Wahlström & Widstrand. ISBN 91-46-18110-5.