GHB

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
GHB
Strukturformel
Molekylmodell
Systematiskt namn 4-Hydroxibutansyra
Övriga namn γ-hydroxibutansyra
Kemisk formel C4H8O3
Molmassa 104,1045 g/mol
Utseende Färglös vätska
CAS-nummer 591-81-1
SMILES OCCCC(=O)O
Egenskaper
Löslighet (vatten) Löslig
Smältpunkt -17 °C
Kokpunkt 178 – 180 °C
Faror
Huvudfara
Hälsovådlig Hälsovådlig
LD50 4800 mg/kg (oralt)
3700 mg/kg (intravenöst)
4500 mg/kg (hudexponering)
SI-enheter & STP används om ej annat angivits
Den här artikeln handlar om en naturligt förekommande signalsubstans, som i syntetiskt koncentrat är narkotikaklassat. För järnvägsbolaget med samma förkortning, se Göteborg-Hallands Järnväg.

Gamma-hydroxibutansyra eller GHB (efter det engelska namnet gamma-hydroxybutyric acid; systematiskt namn enligt IUPAC-nomenklatur är 4-hydroxibutansyra) är en narkotikaklassad drog som ofta säljs som en luktfri vätska, men även förekommer i ampuller och som pulver. Den 1 februari år 2000 förbjöds GHB i Sverige, där den var en så kallad innedrog eller partydrog. GHB ingår i förteckning II, men finns inte upptagen i internationella narkotikakonventioner.[1]

I media har fall uppmärksammats där GHB smugits ned i kvinnors drinkar för att de senare skulle bli lätta att utnyttja sexuellt. Drogen är mycket lätt att överdosera och är därför mycket farlig.

Toxikologi[redigera | redigera wikitext]

GHB-molekylen är väldigt lik signalsubstansen GABA och binder därför till samma receptor. GABA-receptorn är en inhibitorisk receptor och sänker nervaktiviteten i hjärnan vilket leder till att den påverkade personen blir trögare.[2]

Användning[redigera | redigera wikitext]

GHB utvecklades från början som ett narkosmedel. Tanken var att det skulle ersätta mer traditionella preparat, då GHB inte ger något bakrus eller andra vanliga eftereffekter av narkos. Det visade sig att medlet har ett mycket smalt dosområde/terapeutiskt område, vilket gör det mycket svårt att dosera korrekt. Därför övergavs tankarna på användning inom anestesi. Medlet har också provats inom veterinärmedicin för sövning av större djur, till exempel hästar. Även här visade det sig vara olämpligt p.g.a. svårigheten att dosera. Detta användningsområde övergavs även det. Idag används medlet för behandling av narkolepsi med kataplexi.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 1997:12) om förteckningar över narkotika, konsoliderad version t.o.m. LVFS 2010:1
  2. ^ https://www.youtube.com/watch?v=yBrt57iIzFQ

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]