Stenografi

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Gabelsbergers stenografisystem)
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med Steganografi.

Stenografi - från grekiskans stenos- trång och grafein -skriva, alltså; ihopträngd skrift eller kompakt skrift - är en skrivmetod för att kunna anteckna med hög hastighet. Skriften bygger på ett alfabet där tecknen har utformats för att vara särskilt snabbskrivna och lätt förbindbara: där vanlig handskrift använder flera staplar och slängar för varje enskild bokstav är stenografin mer ekonomisk. Varje streck representerar typiskt ett språkljud. Stenografin gör också bruk av förkortningar och symboler för att kunna skriva i hög hastighet.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Det äldsta kända stenografisystemet är det så kallade Akropolissystemet, en grekisk snabbskrift från mitten av 4:e århundradet f. Kr. Systemet beskrivs på den marmorsten som upphittades 1883 i Akropolis av Ulrich Köhler. Det finns dock inga tecken på att det kommit till allmän praktisk användning.

Uppkomsten av stenografikonsten får därför i stället dateras till 63 f.Kr. och kan hänföras till romaren Tiro, en slav till Marcus Tullius Cicero. Plutarchos nämner i sin levnadsteckning över Cato att Cicero i senaten den 5 december det året hade placerat ut notarier som förde anteckningar med hjälp av Tiros noter. Det man nedtecknade med dessa noter var Cato den yngres stora tal med anledning av Catilinas sammansvärjning.

Omkring 3000 tecken ingick i Tiros noter. Tiros noter byggde ytterst på det latinska alfabetet och kom att användas under mer än 1000 år(!), fram till det västromerska rikets undergång.[1] Tiros noter fann dock därefter en fristad hos munkarna i klostren, som hade användning för en koncept- och anteckningsskrift, och som också sparade på det dyrbara pergamentet.[2] Mot slutet av 1000-talet hade dock kunskapen om de Tironska noterna gått förlorad. Språket i kyrkorna hade börjat ersättas med ländernas egna språk. Under århundradena hade samtidigt den vanliga skriften utvecklats och konkurrerade med Tiros noter som var skrivna för just latin. Inlärningströskeln för Tiros noter var hög, genom tiderna hade systemet kompletterats och det fanns mot slutet 13000 noter att lära in.[3]

Allmänt[redigera | redigera wikitext]

Eftersom stenografiska system bygger på språkets ljud- och stavningsstruktur är de av nödvändighet språkspecifika. I en del språkområden används snabbskriftmaskiner i stället för stenografisk handskrift.

Inlärningströskeln för stenografiska system är givetvis högre än för vanlig skrift - dels krävs att skribenten lär sig i systemet ingående förkortningar, dels måste skriften utföras med större precision än vanlig handskrift: skriftsystemet är mindre redundant.

Stenografisk hastighet mäts normalt i stavelser per minut. En debattstenograf, till exempel i riksdagen, bör kunna klara en medelhastighet av cirka trehundra stavelser i minuten. För diktamen kan en tredjedel vara nog. En duktig maskinskrivare kan vid ett qwerty-tangentbord komma upp till femtio-sextio stavelser i minuten. De snabbaste stenograferna vid världsmästerskap brukar prestera knappt sexhundra stavelser i minuten.

Stenografisystem[redigera | redigera wikitext]

De mest kända stenografisystemen utvecklades under 1830-talet: 1835 publicerade Gabelsberger sitt tyska stenografisystem), som kom att få stor betydelse för stenografin i Norden, och 1837 publicerades Isaac Pitmans engelska system, som fick spridning över hela det engelska språkområdet. Greggs system, utvecklat av irländsk-amerikanen John Robert Gregg kom dock efterhand att konkurrera ut Pitmans system i USA, men den mest använda metod för stenografi i USA har länge varit maskinstenografi. Idag tillämpas dessa maskiner i rättsalar m.m. och har inbyggda hårddiskar. En utskrift kan produceras från dessa med hjälp av en dator.

Teeline är ett relativt nytt system, som vunnit stor spridning i Storbritannien och en del andra engelskspråkiga länder. Bokstäverna i Teeline bygger på reducerad handskrift. Vokaler utelämnas ofta om de inte inleder eller avslutar ett ord, och många vanliga ord och orddelar särskilda förkortade skrivsätt.

I Sverige används idag nästan uteslutande Melins system, som först publicerades 1892. Arends system har tidigare använts i stor utsträckning; idag finns även det relativt nykonstruerade Rapidskrift som alternativ.

Gabelsbergers stenografisystem[redigera | redigera wikitext]

Några tecken skrivna med Gabelsbergers system

Gabelsbergers stenografisystem skapades cirka 1817 av Franz Xaver Gabelsberger. Systemet beskrevs första gången i sin helhet i publicerad form 1834. Det innehåller enbart konsonanttecken. Vokalerna antyds genom förändring av efterföljande konsonant, det kan handla om höjning/sänkning gentemot föregående konsonant (eller kort eller stort avstånd eller tryckning, det vill säga fetstil). Det hela påminner om hur vi i svenskan skiljer uttalet på orden dam och damm, fast i det här systemet är det vokalen som antyds, inte kort eller långt ljud.

Gabelsbergers system användes allmänt i Sverige under 1800-talet och fick en ersättare i och med det något enklare Arends stenografisystem.

Med utgångspunkt i Gabelsbergers system skapade Olof Werling Melin 1892 det svenska stenografisystemet, det så kallade Melins system.

Arends stenografisystem[redigera | redigera wikitext]

Arends stenografisystem är en utveckling och modernisering av Gabelsbergers system. Den stora förändringen är att Arends system innehåller speciella tecken för vokaler, vilket inte Gabelsbergers system gör. Resultatet är ett system som är enklare än Gabelsbergers. Även Arends system innehåller ett antal specialregler som måste tillämpas. Arends system anses mer lättlärt än Gabelsbergers och slog igenom kraftigt på det förras bekostnad mot slutet av 1800-talet. I början av 1900-talet blev dock Melins system det främst använda systemet i Sverige.

Här följer ett längre exempel av Arends' system från Nordisk Familjebok 1917:

Arends-shorthand-system-example.png

.

I klartext lyder texten:

Korthet och snabbskrifvenhet äro onekligen viktiga egenskaper hos stenografien, men af fullt ut lika stor betydelse är tillförlitligheten och tydligheten, och där den saknas, har man intet egentligt gagn för det praktiska lifvet af kunskapen i stenografi. Det system, som visar sig bäst motsvara anspråken på tydlighet, skall därför i längden komma att stå som segrare i striden mellan de olika metoderna.

Melins system[redigera | redigera wikitext]

Med utgångspunkt från Gabelsbergers stenografi skapade Olof Werling Melin en svensk snabbskrift som byggde på ljudens frekvens i det svenska språket. Det är en mycket konsekvent stenografi som tack vare att den följer (det svenska) språket så väl ger en lättare inlärning än tidigare system. Man kan diskutera om denna reguljarisering inte innebär att skriften blir något långsammare än andra system. Skillnaden är i vart fall inte stor och för debattstenografer - som måste vara mycket snabba - finns en utökning av systemet enligt riksdagsstenograf Albert Lundman på 1920-talet. Med Melins originalsystem kan en hastighet om cirka 200 stavelser per minut erhållas.

1896 infördes Melins system som obligatoriskt läroämne på Schartau i Stockholm och Göteborgs handelsinstitut.

Melins system är ett kursivt stenografisystem, det första systemet med ren bokstavlig vokalbeteckning och utan bitecken eller undantagsbestämmelser, vilket gav enkelhet utan att förlora i praktisk användbarhet.

Grundformerna för Melins system är vokaler, konsonanter, samt konsonantkombinationer. Dessutom tillkommer ett stort antal förkortningar samt tecken för ändelser. Grundformerna visas här:

Melins-stenografi-konsonanter.svg
Melins-stenografi-vokaler.svg
Melins-stenografi-konsonantsammansattningar.svg

Här följer ett längre exempel av Melins system från Nordisk Familjebok 1917:

Melin-shorthand-system-example.png

I klartext lyder texten:

Korthet och snabbskrifvenhet äro onekligen viktiga egenskaper hos stenografien, men af fullt ut lika stor betydelse är tillförlitligheten och tydligheten, och där den saknas, har man intet egentligt gagn för det praktiska lifvet af kunskapen i stenografi. Det system, som visar sig bäst motsvara anspråken på tydlighet, skall därför i längden komma att stå som segrare i striden mellan de olika metoderna.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Stenografi var fram till 1980-talet ett självklart hjälpmedel i textframställningen inom näringslivet och var länge ett obligatoriskt ämne på gymnasieskolans ekonomiska linje. Nu för tiden har stenografin sitt främsta användningsområde som privat anteckningsskrift och för att protokollföra viktigare talade debatter såsom större kongresser och i parlament: även i Sveriges riksdag arbetar debattstenografer med framställningen av debattprotokollen.

I dagens svenska gymnasieskola finns stenografi (anteckningsstenografi) som tillval i många kommuner.

Många författare, till exempel Charles Dickens och Astrid Lindgren, har använt stenografi som hjälpmedel i sitt författarskap. Charles Dickens lärde sig stenografi och arbetade bl a med att skriva ner protokoll för det engelska parlamentet. George Bernard Shaw skrev sina pjäser med hjälp av en maskinskrivare som tolkade hans utskrift i Pitman's system.

Nils Strindberg använde Arends' stenografi för sina anteckningar under Andrées polarexpedition 1897.[4]

Fotnoter och källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Melin 1927, s 27.
  2. ^ Melin 1927, s 31
  3. ^ Melin 1927, s 40
  4. ^ ”Arends’ stenografi i Sverige”. Andreas Nordström. 7 aug 2009. http://user.tninet.se/~pbf888f/arends/index.htm. Läst 2014-07-08. 
  • Melin, Olof W. (1927). Stenografiens historia. D. 1. Stockholm: Nord. bokh. i distr. Libris 1340116 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]