Gallikanism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Gallikanism eller gallikanska kyrkan var en rörelse i den romersk-katolska kyrkan i Frankrike som hävdat en viss självständighet gentemot påvedömet, närmare bestämt i de teser som antogs på kyrkomötet i Paris 19 mars 1682:

  1. Påven har i världsliga ting ingen rätt över kungar och furstar.
  2. De allmänna kyrkomötena är överordnade påven (konciliarism).
  3. I Frankrike är påvens makt dessutom inskränkt av de gamla franska kyrkolagarna.
  4. Påvens utsagor i trosfrågor är inte ofelbara.

Även om påven Alexander VIII förkastade de fyra gallikanska artiklarna 1690, och kung Ludvig XIV tog tillbaka dem 1693, höll man i praktiken fast vid dem till franska revolutionen.

Gallikanismen eskalerade under den stora schismen, och var influerad av William av Ockham, Johannes Gerson och Peter d'Ailly. Framför allt pekade rörelsen på paradoxer i kyrkans ledning, där frågan om maktens ärftlighet var i fokus. Förespråkarna anförde att kungar regerade av Guds nåde. Främst Pierre Pithou förknippas med rörelsen: denne lät 1594 publicera Les Libertés de l'église gallicane som är en gallikanistisk doktrin som formulerar dess grundvalar i 83 artiklar.

Se även[redigera | redigera wikitext]