Garfågel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Garfågel
Status i världen: Utdöd[1]
Keulemans-GreatAuk.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Vadarfåglar
Charadriiformes
Underordning Alkfåglar
Alcae
Familj Alkor
Alcidae
Släkte Pinguinus
Art Garfågel
P. impennis
Vetenskapligt namn
§ † Pinguinus impennis
Auktor Linné, 1758
Synonymer
Alca impennis
Alca impennis, Nordisk familjebok.png
Hitta fler artiklar om fåglar med

Garfågel (Pinguinus impennis) var en fågelart tillhörande familjen alkor. Den var en mycket skicklig dykare, men saknade flygförmåga. Den utrotades under 1800-talet. Garfågeln var den enda moderna arten i släktet Pinguinus, en fågelgrupp som tidigare omfattat ytterligare en stor flygoförmögen alka som levde i Atlanten. Garfågeln häckade på isolerade klippöar, nära till födorika vatten, vilket är en sällsynt biotop varför det bara fanns ett fåtal häckningsplatser. Utanför häckningstid födosökte den vattnen i norra Atlanten, söderut till New England och norra Spanien och norrut till Kanada, Grönland, Island och Norge.

Garfågeln var 75-85 cm lång och vägde ungefär 5 kg, vilket innebar att den var den största arten i familjen alkor. Den hade svart rygg och vit mage. Den svarta näbben var tung och krokig, med skåror på ytan. Under sommaren hade garfågeln en vit fläck över respektive öga. Denna fläck ersattes på vintern av ett vitt band mellan ögonen. Vingarna var 15 cm långa. Den korta vingen gjorde att garfågeln inte kunde flyga. Å andra sidan var den en mycket god simmare, vilket var viktigt när den jagade. Favoritbytet var fisk (till exempel lodda och atlantisk menhaden) och kräftdjur.

Garfågeln var en viktig del av indianernas kulturer som samexisterade med fågeln, både som föda och som symbol. Många av de tidiga indianerna begravdes med garfågelben och en blev begravd täckt av mer än 200 garfågelnäbbar, som man tänker sig ingick i en mantel som sytts av garfågelskinn. Tidiga europeiska upptäcktsresande till Amerika använde garfågeln som praktisk mat och som bete vid fiske. Detta reducerade bestånden. Fågelns dun var mycket eftertraktat i Europa, vilket gjorde att populationerna i Europa i stort sett eliminerades fram till mitten av 1500-talet. Vetenksapsmän insåg snart att garfågeln höll på att försvinna och flera miljöskyddslagar instiftades med tanke på den. Men det visade sig att det inte var tillräckligt. Garfågelns tilltagande sällsynthet ökade intresset hos europeiska museer och privata samlare för att skaffa sig ägg och skinn av den. Den 3 juli 1844 dödades de två sista kända exemplaren på Eldön utanför Island. Detta satte stop för det sista kända häckningsförsöket. Efter detta finns finns obekräftade rapporter om enstaka kringflackande individer som fångats eller siktats, den senaste 1852. Garfågeln nämns i ett antal romaner och den vetenskapliga tidskriften som ges ut av American Ornithologists' Union bär namnet The Auk (alkan) till dess ära.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Riesenalk.JPG

Till sin fysionomi liknade garfågeln tordmulen, dess närmsta nu levande släkting[2], men skilde sig bland annat genom sin större storlek, den var omkring 80 cm lång, och genom de förkrympta vingarna som resulterade i dess oförmåga att flyga. Ovansidan var glänsande svart, strupen svartbrun och undersidan vit. Den hade även en vit fläck framför ögonen, och spetsen på armpennorna var också vita. Den hade en mycket grov och lång svartgrå näbb med lutande vertikala räfflor på övre och undre halvan i en spetsig vinkel framåt. Benen var korta[2].

Kroppen var tung, ca 5 kg, och strömlinjeformad. Den hade ett tjockt lager av underhudsfett och skelettet var, till skillnad från de flesta andra fåglar, inte ihåligt.[2] Könen var lika.

Biotop och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Dess främsta biotop utgjordes av fiskrika havsvatten. Förr var den mycket talrik i Norra ishavets södra delar, i norra Atlanten och i Nordsjön. I största mängd förekom väl garfågeln vid Island och Newfoundland, vars av rasande bränningar omgivna små klippöar och skär beredde den trygga häckplatser. För att kunna ta sig i land och häcka krävde den en svagt sluttande strand och som häckningsplats föredrog den klippiga öar. Dessa preferenser utgjorde en stark begränsande faktor för lämpliga häckningslokaler. Troligen har det aldrig funnits mer än ett 20-tal öar med garfågelkolonier, varav åtta nu är kända, bl a öar utanför Skottland, Newfoundland, Färöarna och Island. En koloni kunde bestå av tusentals individer. På Funk Island utanför Newfoundland kunde man i mitten av 1700-talet hitta uppemot 100.000 par som stod tätt ihop och ruvade sina ägg.[2]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Med undantag för häckningsperioden levde den på och i havet. På klipporna satt den i upprätt ställning och dök, då fara hotade, huvudstupa ned i havet. De relativt små men starka vingarna var bra anpassade för dykning. Fågeln simmade och dök med ypperlig färdighet, fortare än en båt kan ros. Fötterna fungerade främst som roder. Den kunde vara under vattnet i upp till 15 minuter och dyka 150 meter ner. På land rörde de sig så långsamt att man lätt kunde gå ifatt dem.[2]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Garfågeln lade ett ägg som mätte 120-130 mm, direkt på klippan. Paret ruvade ägget gemensamt, och efter kläckningen fördes ungen snart ut i vattnet. Garfågeln var i första hand en kolonihäckare[2].

Garfågeln och människan[redigera | redigera wikitext]

Ända sedan 900-talet är det belagt hur garfåglar jagats för köttets och äggens skull. När sedan de europeiska segelflottorna fiskade och jagade säl och val utanför Newfoundland använde de garfågelkött och -ägg som föda och garfågelfett som bränsle vid matlagningen.[2]

Under 1400-talet hade populationen på den europeiska sidan av Atlanten i stort sett utplånats, främst pga dunet, vilket användes till madrasser och kuddar. Efter att i stort sett alla ejdrar i slutet av 1700-talet av samma anledning gått samma öde till mötes på den nordamerikanska Atlantsidan gick dunföretagen och fjäderhandlarna där över till garfågel, vilket blev dödsstöten för den sista stora nordamerikanska garfågelkolonin.[2]

Senare har även skinnet från garfåglar varit eftertraktat och betingat höga priser. De sista kolonierna fanns på Geirfuglasker (som betyder Garfågelskäret), några klippiga, svårtillgängliga småöar utanför Island. Den mest svårtillgängliga av dessa öar utplånades dock av ett vulkanutbrott i mars 1830, varvid fåglarna flyttade till ön Eldey, där världens två sista individer fångades och dödades den 3 juli 1844.[2]

Garfågeln betraktades som välsmakande, den fångades i mängd och nyttjades till föda av bland annat vid Newfoundland befintliga fångstfartyg. Då den inte kunde flyga, drev man den synnerligen feta fågeln flockvis antingen in i löst uppstaplade lådor eller direkt i båtar eller ombord på fartyg. Den jagades också systematiskt för att använda dess fjädrar till stoppning i madrasser och liknande. Från Norge hade den försvunnit redan under medeltiden, Grönland miste sina sista garfåglar omkring 1815. Från Brittiska öarna försvann den omkring 1813[3], och det sista kända exemplaret där föll offer för lokala fiskare på St Kilda vid Yttre Hebriderna 1840.[4] Garfåglarna hade haft en relativt trygg koloni i närheten av Keflavík på den oåtkomliga ön Geirfuglasker, men då den 1830 sjönk i havet vid vulkanisk aktivitet, tvingades fåglarna flytta till Eldey, där det vid vissa väder var möjligt för människor att ta sig i land. Det sista säkert dokumenterade paret garfåglar i världen slaktades 3 juli 1844 på ön Eldey utanför Island. Det finns uppgifter om att ett levande exemplar skulle ha siktats vid Grand Banks 1852, vilket också IUCN[5] har noterat. På 1860-talet har man vid Newfoundland anträffat massor av ben och flera naturliga mumier av denna fågel, vilka senare bibehållit sig i torv och is. Idag finns uppstoppade exemplar av garfågeln i åtskilliga museer.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Garfågeln ska ha fått sitt namn ifrån fornnordiskans geirr vilket betyder spjut och det skulle syfta på fågelns långa näbb. På norska och isländska är namnet fortfarande geirfugl.

Garfågeln kallades ursprungligen av engelska sjömän för penguin. Detta finns nedskrivet av en engelsman vid namn Parkhurst som beskrev jakten av garfågeln runt Newfoundland redan 1578. Senare när engelsmännen stötte på de fåglar vi idag kallar pingviner så användes samma benämning även på dessa stora, svartvita havsfåglar som inte heller kunde flyga. Däremot vad ordet pingvin från början betyder eller kommer ifrån är omdiskuterat; en teori är att det är av kymriskans pen gwyn (”vitt huvud”) och ska då syfta på den vita fläcken på garfågelns huvud.[6] Garfågelns vetenskapliga namn är Pinguinus impennis där impennis betyder "utan vingar".

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2004. Pinguinus impennis. Från: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species. Läst 2007-01-03.
  2. ^ [a b c d e f g h i] Fältbiologen 2010:2
  3. ^ Illustrerad vetenskap 2/2008 sid. 80
  4. ^ Haswell-Smith, Hamish (1996) - The Scottish Islands, (enligt engelska Wikipedias artikel Great Auk, läst 2008-02-20)
  5. ^ IUCN Redlist
  6. ^ ”penguin”. Etymonline.com. http://www.etymonline.com/index.php?term=penguin&allowed_in_frame=0. Läst 4 juli 2012. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]