Gasvagn

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fångar i Chełmno i väntan på att föras in i en gasvagn.
En skåpbil av märket Magirus-Deutz. Denna typ av fordon byggdes om till gasvagnar. Skåpbilen på bilden har dock inte använts för detta ändamål.

Gasvagn, gasbil, gastruck[1] eller gasskåpbil[2] är en typ av fordon med lufttätt lastutrymme, som utvecklades i Sovjetunionen och Tyskland under andra världskriget för att döda människor. De tilltänkta offren stängdes in i lastutrymmet, och fordonets avgaser, kolmonoxid, leddes in i detta med följd att offren kvävdes.[3]

Experiment[redigera | redigera wikitext]

Reichsführer-SS Heinrich Himmler hade i augusti 1941 inspekterat Einsatzgruppens massarkebuseringar i närheten av Minsk och var starkt kritisk mot denna mordmetod. Han menade, att den var alltför tidskrävande och tärde på SS-manskapets psykiska hälsa. Himmler uppdrog åt befälhavaren för Einsatzgruppe B, Arthur Nebe, tillika chef för Kripo (Kriminalpolizei), att utveckla en mera effektiv metod för massdödande.[4]

Experiment med dödande genom gas inleddes i Mahiljoŭ (i nuvarande Vitryssland). Nebe och en kemist från Kripos högkvarter, doktor Albert Widmann, prövade i september 1941 metoden på en grupp mentalt handikappade. Omkring 25 patienter stängdes in i ett hermetiskt slutet rum på stadens mentalsjukhus, och kolmonoxid från motorer leddes in i detta. Efter cirka 12 minuter var samtliga i rummet döda.[3] Framgången med experimentet föranledde Nebe att lägga fram förslaget att konstruera gasvagnar för dödande av de människor som den nazistiska ideologin betraktade som misshagliga, judar, romer, slaver. Han diskuterade de tekniska detaljerna med Kripos expert, doktor Walter Heess. Kort därefter presenterades projektet för chefen för RSHA, Nazitysklands säkerhetsministerium, Reinhard Heydrich, som godkände det. SS-Obersturmbannführer Walter Rauff, chef för RSHA:s tekniska avdelning, ansvarade för utvecklingen av gasvagnarna.[5]

Praktisk tillämpning[redigera | redigera wikitext]

Offren, i första hand judar, fördes till uppsamlingsplatser, där gasvagnar väntade. Offren instruerades att de skulle transporteras till arbetsläger och uppmanades att lämna ifrån sig sina värdesaker och ytterkläder. Under det att gasvagnen kördes till redan förberedda massgravar, gasades offren ihjäl med kolmonoxid, en process som tog mellan 15 och 30 minuter. Vid massgraven lyftes kropparna ur gasbilen av medlemmar ur ordningspolisen, SD eller lokal hjälppolis. De nakna förvridna kropparna var oftast täckta av blod och exkrementer.[6] Försök med gasvagnar gjordes i Kiev i det av Nazityskland ockuperade Ukraina, men säkerhetspolisens personal vägrade efter ett tag att befatta sig med att lyfta ut döda kroppar ur lastutrymmena.[7]

Två typer av gasvagnar byggdes; en större som hade en kapacitet på 130–150 personer och en mindre med kapacitet på 80–100 personer. De första gasvagnarna levererades till Einsatzgruppen och till förintelselägret i Chełmno den 8 december 1941.[8]

I början av mars 1942 levererades en gasvagn av märket Saurer till Belgrad för att användas i koncentrationslägret Sajmište. Begäran hade framförts till Reichssicherheitshauptamt (RSHA) av antingen Harald Turner, chef för militärförvaltningen i Belgrad, eller Emanuel Schäfer, chef för Sicherheitspolizei och Sicherheitsdienst i Belgrad.[2] Militärförvaltningen behövde lägret för att inhysa de krigsfångar som gripits vid strider mot jugoslaviska partisaner och planen var att mörda lägrets omkring 8 000 judiska kvinnor och barn. Med förevändningen att de skulle transporteras till ett annat läger, valdes mellan 50 och 80 fångar ut åt gången. De tillsades att placera sitt bagage i en mindre lastbil och därefter leddes de in i gasvagnen av chaufförerna, Scharführer Götz och Scharführer Meyer.[2][9] Gasvagnen kördes sedan genom Belgrad till ett skjutfält vid Avala, där de döda kropparna kastades i färdigställda massgravar av serbiska fångar, övervakade av polismän från Reservpolisbataljon 64. Gasvagnen användes dagligen, utom söndagar, från början av mars till den 10 maj 1942.[10]

Chaufförer[redigera | redigera wikitext]

Vid mitten av år 1942 hade omkring 30 gastruckar konstruerats. En av chaufförerna, Ernst Gnewuch (död 20 juli 1961),[11] körde en gastruck i området kring Minsk i Vitryssland. Gnewuch greps av västtyska myndigheter 1961 och sade i förhör att han 1942 givits i uppdrag att gasa tolv tågtransporter av judar. Han angav, att varje transport bestod av cirka 1 000 personer.[12] Efter att ha vittnat om sina brott hängde sig Gnewuch i sin cell i Moabitfängelset i Berlin.[13]

Chauffören Karl Gebl (född 1898) körde en gasvagn från Baranavitjy till en närbelägen skog, där SS-män slängde de döda judarnas kroppar i färdigställda massgravar.[14] Gebl vittnade om att gastillförseln till lastutrymmet vid ett tillfälle fallerade och att SS-männen då arkebuserade judarna i skogen.[15]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Snyder 2011, s. 212
  2. ^ [a b c] Friedländer 2011, s. 400
  3. ^ [a b] ”Gas Wagons: The Holocaust's mobile gas chambers” (på engelska). The Nizkor Project. Arkiverad från originalet den 12 september 2011. http://www.webcitation.org/61eVVIrNL. Läst 12 september 2011. 
  4. ^ Arad 1999, s. 10
  5. ^ Arad 1999, s. 11
  6. ^ Langerbein 2003, s. 39
  7. ^ Snyder 2011, s. 233
  8. ^ Browning & Matthäus 2004, s. 419
  9. ^ Nazi Conspiracy and Aggression, vol. III, sid. 421–422
  10. ^ Browning & Matthäus 2004, s. 423
  11. ^ Gaswagen: Der Nerven wegen” (på tyska). Der Spiegel (21). 1966. ISSN 0038-7452. http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-46407284.html. Läst 12 oktober 2011. 
  12. ^ ”I Only Gassed Them” (på engelska). The Holocaust\Shoah Page. Arkiverad från originalet den 12 oktober 2011. http://www.webcitation.org/62O85OACo. Läst 12 oktober 2011. 
  13. ^ ”Nazi Killer Hangs Self” (på engelska). The Miami News. 22 juli 1961. Arkiverad från originalet den 12 oktober 2011. http://www.webcitation.org/62O8c9MB1. Läst 12 oktober 2011. 
  14. ^ ”Deportationen nach Theresienstadt und von Theresienstadt in andere Konzentrationslager” (på tyska). Ghetto Theresienstadt 1940-1945 – Ein Nachslagewerk. Arkiverad från originalet den 17 mars 2012. http://www.webcitation.org/66EvC43Ct. Läst 17 mars 2012. 
  15. ^ ”Nazi Techniques in Killing Jews in Minsk Described in German Court” (på engelska). Jewish News Archive. Jewish Telegraphic Agency. 30 november 1962. Arkiverad från originalet den 17 mars 2012. http://www.webcitation.org/66EvFFLNE. Läst 17 mars 2012. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Arad, Yitzhak (1999) (på engelska). Belzec, Sobibor, Treblinka: the Operation Reinhard Death Camps. Bloomington, Indiana: Indiana University Press. ISBN 0-253-21305-3 
  • Browning, Christopher R.; Matthäus, Jürgen (2004) (på engelska). The Origins of the Final Solution: The Evolution of Nazi Jewish Policy, September 1939 - March 1942. London: Heinemann. ISBN 0-434-01227-0 
  • Friedländer, Saul (2011). Tredje riket och judarna: del 2, Utrotningens år, 1939–1945. Stockholm: Natur & Kultur. ISBN 978-91-27-11722-8 
  • Hilberg, Raul (1985) (på engelska). The Destruction of the European Jews. New York: Holmes & Meier. sid. 334. ISBN 0-8419-0832-X 
  • Langerbein, Helmut (2003) (på engelska). Hitler's Death Squads: The Logic of Mass Murder. Eastern European studies; 25. College Station, Texas: Texas A&M University Press. ISBN 1-58544-285-2 
  • Nazi Conspiracy and Aggression, III, Washington: United States Government Printing Office, 1946 
  • Rothe, John Peter (2008) (på engelska). Driven to Kill: Vehicles as Weapon. Edmonton, Alberta: University of Alberta Press. ISBN 0-88864-487-6 
  • Snyder, Timothy (2011). Den blodiga jorden: Europa mellan Hitler och Stalin. Stockholm: Bonniers. Libris 11957588. ISBN 978-91-85555-11-6 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]