Gengas

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gengasaggregat på en Ford EPA-traktor.
Tändstickor speciellt tillverkade för antändning av gengasaggregat från försvaret.

Gengas (kortform för generatorgas) är en gas som uppstår vid ofullständig förbränning av trä eller kol. Den består huvudsakligen av kolmonoxid, vätgas, metan och koldioxid. Gengasen är på grund av sitt innehåll av kolmonoxid giftig innan den förbränns. Innan gengasen kommer in i motorn behöver den renas. Detta sker traditionellt sett i fyra steg:

  1. Cyklonfilter: gasen går in i en cyklon där större sot- och askpartiklar av centrifugalkraften virvlar ner i en behållare medan gasen fortsätter ut.
  2. Vattenbad: gasen skrubbas i vatten i vilket syror och mindre askpartiklar löses upp.
  3. Kylning: gasen passerar en kylare som kondenserar bort vatten och minskar gasens volym (likt en intercooler), vilket gör att mer brännbar gas får plats i motorn.
  4. Korkfilter: filtret suger åt sig ytterligare vatten, askpartiklar och tjära ur gasen.

Gengas erbjuder hög verkningsgrad. Mikkonen[vem?] har noggrant undersökt gengas som bränsle för bilar i sin bok "Wood gas for mobile applications". Under praktiska erfarenheter har 1000 kg ved ersatt 385 liter motorbensin under normalt dagligt bruk med samma omodifierade bil Mall:Vilken?. Det här betyder att energikravet för en vedgasbil blir 1,54 x högre jämförd med samma bil körd på bensin, men ingen bränslebearbetning behövs. Jämförelsen tar hänsyn till såväl uppvärmning som extra vikt av gengasaggregaten. Aktuell verkningsgrad för en gengasgenerator är 75%. Avgasutsläppen är också minimala. Avgasanalysen har bevisat att utsläppen av kolmonoxid är under 0,3% och utsläppen av kolväte är mindre än 15 ppm utan katalytisk avgasrening. Moderna gengassystem fungerar också bra med lufttorkad ved och torv.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Den första utrustningen för gengas (generatorgas) togs fram av Gustaf Ekman, Lesjöfors.[ifrågasatt uppgift] Ekman var anställd på Jernkontoret samt var bruksägare på Lesjöfors. En källa är Värmlands Bergsmannaförenings årsböcker. Den sammanträdde årligen vid Fastingen i Kristinehamn (åtminstone fram till 1866). Fastinget var betydelsefullt för ett årligt möte mellan bruksägare och uppköpare av stål. Där fastställdes landets stålpriset (stångjärn. Genom experimenterande i den gamla smedjan med Lancashirehärdar lyckades han med en anordning kallad koltorn framställa generatorgas för vällning av järn. Flera av dessa patent finns registrerade på Patent och Registreringsverket. Jernkontoret löste ut patenten så att de kunde användas av hela den svenska järnindustrin. Gengas användes som huvudsaklig energikälla fram tills oljan ersatte helt 1950. En bra beskrivning inklusive den senare användningen under senaste världskriget finns i Gengasboken framtagen av IVA. En gasgenerator finns bevarad i Ramnäs Bruk, norr om Västerås, en sk Ekman konstruktion. Kopplingen mellan de tidigare gasgeneratorerna och användningen under det andra världskriget är dokumenterad. Dokumentation finns också vid Tekniska Museet i Stockholm. År 1932 inrättades i Sverige en lånefond för inköp och montering av gengasaggregat. Tanken bakom lånefonderna var att stimulera inhemsk gengasanvändning. Lånefonden var under sina två första år populär, men gengasen levde inte upp till investerarnas förväntningar. År 1933 godkändes 225 lånenansökningar. Året efter godkändes bara fyra. Användarna var framförallt missnöjda med det extra arbete gengasanvändning medförde och med att den orsakade slitage på motorerna.[1]

Gasgeneratorer framställdes i stort som medströms förgasning eller som motströms förgasning. Vid medströms förgasning erhålles större mängd vätgas med renare gaser. Vid motströms förgasning erhölls främst metangaser, som dock var relativt mer förorenade (tjära). Runt sekelskiftet 1800/1900 togs historik fram av professor Hubendick. Han skriver att gasgeneratorn togs fram genom provning, och genom att lyckas eller misslyckas gjordes framsteg.

År 1907 skrev Samuel Wyer "A treatise on producer-gas and gas producers". Den beskriver olika gasgeneratorer, då främst amerikanska sådana, men även Ekmans gasgenerator finns beskriven. Boken beskriver tekniken bakom gasgenereringen, och ger anläggningsexempel på större gasgeneratoranläggningar (främst stålverk).

Senare har i Tyskland historik framtagits av Haeder & Haeder. Den finns utgiven i olika upplagor. Den tar upp utvecklingen av gasgeneratorer, och då främst i Tyskland.

Under andra världskriget användes gengas som fordonsbränsle i Sverige och Finland på grund av bristen på olja. Gengasen hade mycket stor betydelse för att hålla transporterna rullande. I början av kriget improviserades en del gengasaggregat med en oren gas till följd, vars förbränning slet hårt på motorn. Aggregaten blev med tiden bättre. 1940 arrangerade KAK en tävling för gengasdrivna bilar med syftet att utröna tekniken och leta efter innovationer. Idag är fordon som drivs av gengas mestadels en hobby- eller nostalgiverksamhet. Det finns dock några få personer i Sverige och Finland som använder gengasdrivna fordon till vardags. Det finns även utländska företag som bygger stationära elverk drivna av gengas för elproduktion i tredje världen.

I november 1940 fanns det 22 000 inregistrerade gengasbilar i Sverige. Vid samma tidpunkt året därpå var antalet 71 000.[2]

Under andra världskriget utkondenserades gaser från knäckebrödsugnar från knäckebrödsfabrik i Stockholmsområdet. Den utkondenserade etanolen användes sedan i deras lastbilar vid utkörning av bröd i Stockholmsområdet. Fabriken inköptes senare av Wasabröd.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Samuel S. Wyer "A treatise on producer-gas and gas producers", 1907 Hill Publsihing Company New York and London.
  1. ^ Helena Ekerholm, "Cultural Meanings of Wood Gas as Alternative Fuel in Sweden, 1930-1945", i Past and Present Energy Societies: How Energy Connects Politics, Technologies and Cultures, red. Nina Möllers & Karin Zachmann, Bielefeld 2012.
  2. ^ Vi och vår tid, fjärde upplagan, Bokfilmen om vår egen tid [: krönika 1900-1965], Johnson-förlaget, Malmö 1965, avsnitt "1941 Teknik".

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]