George Whitefield

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
George Whitefield
George Whitefield

George Whitefield, född den 16 december 1714 i Gloucester, där hans far var värdshusvärd, död den 30 september 1770 i Newburyport, Massachusetts, var en engelsk predikant, en av metodismens grundläggare.

Whitefield blev 1732 student i Oxford och ägnade sig åt teologins studium. Redan i slutet av sin skoltid väckt till allvarligare tankar, slöt han sig till den av bröderna Wesley stiftade heliga klubben. Han var den förste, som där trängde igenom de självplågande fromhetsövningarna till evangelisk trosfrimodighet.

Whitefield prästvigdes i Gloucester 1736, återvände därefter till Oxford, där han - efter Wesleys avresa till Nordamerika - ledde metodistsällskapet, samt predikade i London, Bristol och andra orter. Han företog på Wesleys anhållan en missionsresa till Georgia, där han tillbragte tre månader (1738).

Efter återkomsten deltog han med Wesley i den stora väckelsepredikan. Då episkopalkyrkans predikstolar snart stängdes för metodistpredikanterna, var Whitefield den förste, som tog det för den tiden djärva steget att predika på öppna fältet (den 17 februari 1739). Detta förnyades sedan otaliga gånger, och ofta åhördes hans predikningar av 20 000 - 30 000 personer på en gång. 1739-41 besökte han åter Amerika.

1741 utbröt en schism mellan honom och Wesley. Whitefield höll fast vid den kalvinska läran om ett ovillkorligt nådaval, medan Wesley alltid förblev en motståndare till denna lära. På det personliga planet utjämnades motsättningen snart åter.

1741-48 genomreste Whitefield Skottland, England och Wales och besökte Nordamerika, överallt predikande under bar himmel för otaliga skaror. 1748 trädde han i förbindelse med grevinnan Huntingdon, som beredde metodismen insteg vid hovet och inom de aristokratiska kretsarna och efter hand grundlade 66 kapell samt ett predikantseminarium i Trevecca i Wales (1768).

Återstoden av sitt liv tillbragte Whitefield på missionsresor i England, Irland och Amerika, som han besökte sju gånger. På en vecka talade han i allmänhet 40, ofta 60 timmar, och detta oerhörda arbete uttömde alltför tidigt hans dessutom svaga kroppskrafter.

Som predikant var Whitefield ensam i sitt slag. Han har blivit kallad fursten bland engelska predikanter. Med välljudande, väldig röst och med ojämförlig, dramatisk åskådlighet framställde han, vad han ville säga, och han förstod som få att anpassa sin framställning efter sina åhörares sätt att tänka och tala.

Whitefield använde vid sina föredrag aldrig koncept. Hans förmåga att behärska sitt ämne och rycka sina åhörare med sig måste ytterst ha berott på, att han själv var helt och hållet genomträngd av den tro han förkunnade.

Hans föredrag utmärkte sig för övrigt varken genom hög spekulation eller sträng logik, och stundom var det ej fritt från överdrifter och lidelsefull häftighet i bedömandet av andra. Innehållet av hans framställning rörde sig i början huvudsakligen om nödvändigheten av pånyttfödelse, sedermera om rättfärdiggörelsen genom tron, det mänskliga syndafördärvet och Kristi rättfärdighet, den kommande domen och försoningen genom Kristus allena.

Av hans 18 000 predikningar har endast 75 blivit bevarade genom andras, ofta bristfälliga, anteckningar. En samlad upplaga av Whitefields predikningar, brev med mera utgavs i 7 band 1771-72, med levnadsteckning av John Gillies.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Whitefield, George, 1904–1926.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]