Georges Theunis

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Georges Theunis, 1921.

Georges Theunis, född 28 februari 1873 i Montagnée närheten av Liège, död 4 januari 1966 i Bryssel, var en belgisk politiker (katolik)[1] och i två omgångar landets premiärminister.[2]

Theunis var först officer och sedan industriidkare i Charleroi. Under första världskriget organiserade han belgiska arméns intendentur; de sista krigsåren och efter freden var han belgisk generalkommissarie i Storbritannien. Han deltog i fredsförhandlingarna i Versailles samt konferenserna i Spa och San Remo samt var 1919-1920 medlem av skadeståndskommissionen.

I Henri Carton de Wiarts ministär blev han finansminister 20 november 1920 och kvarstod som sådan till 14 december 1921, då han själv som premiärminister bildade en katolsk-liberal koalitionsministär. Theunis företrädde en franskvänlig politik och genomdrev Belgiens deltagande i Ruhrockupationen 1923. Språkstriden mellan flamländare och valloner om universitetet i Gent, i vilken han personligen intog en neutral ställning, tvingade honom att i juni 1923 rekonstruera kabinettet. Frågan om en tullöverenskommelse med Frankrike gjorde i mars 1924 en ytterligare rekonstruktion av ministären nödvändig. Theunis deltog i Londonkonferensen om Dawesplanen 1924 och var delegerad i Nationernas förbunds församling samma år. Parlamentsvalen våren 1925 ledde till seger för socialisterna, och ministären Theunis avgick 9 maj samma år.

Han var premiärminister i en andra omgång 20 november 1934-25 mars 1935, i en kortlivad regering som hade att hantera en pågående ekonomisk kris och som för detta använde sig av experter från bankvärlden.[2]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Theunis, Georges i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1926)
  2. ^ [a b] Eerste minister: Georges Theunis, läst 11 mars 2010 (nederländska)


Föregångare:
Henri Carton de Wiart
Belgiens premiärminister
1921-1925
Efterträdare:
Aloys Van de Vyvere
Föregångare:
Charles de Broqueville
Belgiens premiärminister
1934-1935
Efterträdare:
Paul van Zeeland