Germaner
Från Wikipedia
 |
Den här artikeln anses undermålig och kan behöva skrivas om helt för att leva upp till Wikipedias artikelstandard. Diskutera frågan på diskussionssidan och förbättra gärna artikeln. Var uppmärksam på artikelns innehåll. Motivering: Det mesta av artikeln är skrivit utifrån en hundra år gammal källa som knappast speglar gällande forskningsläge |
Germaner är en ursprungligen romersk beteckning på människor i Nordeuropa. Senare har de identifierats med talare av germanska språk som utvecklats ur urgermanskan. Termen har haft olika innebörder under olika epoker och i olika sammanhang. Den kan avse bland annat språk, religion, kultur och geografisk belägenhet.
- Under antiken och i synnerhet i samband med det romerska riket avses de människor som bebodde Germanien, det vill säga centrala och norra Europa öster om Rhen.
- Från medeltiden och framåt de västkristna länder och folk som dominerade i norra Europa: Skandinavien, Tysk-romerska riket, Storbritannien.
- Under modern tid kan germaner avse de människor som talar germanska språk.
Innehåll |
[redigera] Ursprung och indelning
Det var de germanska stammarna cimbrernas och teutonernas vandring 113-101 f. Kr. som först gjorde att medelhavsfolken uppmärksammade dem. Till en början hade man inget namn för den nya folkgruppen. Kelterna i Gallia Transalpina började småningom kalla sina grannar i öster germaner, och genom Julius Caesar har detta namn, och Germania såsom namn på germanernas landområde, vunnit burskap i den historiska litteraturen. Dock är det inte oproblematiskt att direkt definiera alla germanska folk som just "germanska". Geografen Artemidorus av Efesus ansåg exempelvis att cimbrerna var kelter. Poseidonios av Apamea, en grekisk lärd, höll med och inkluderade teutonerna i denna slutsats. Detta berodde troligtvis på att grekerna antog att alla folk som invandrade från nordväst var kelter. Caesar var den förste att definiera cimbrerna och teutonerna som germaner, något som emellertid är färgat av dennes geografiska fokus - han såg helt enkelt de som levde norr om Rhen som germaner eftersom romarna kallade området Germanien. Efter att folken norr om Rhen blivit kallade germaner, började de själva, möjligen av praktiska skäl, definiera sig som germaner i kontakter med romare. Begreppet blev sedermera så allmänt vedertaget att Tacitus utan problem kunde använda det i sin bok om Germania. De gamla källor som finns tillgängliga ger därför inte svar på om de "germaner" som Caesar och romarna kallade germaner verkligen var en gemensam etnisk grupp. Arkeologiska undersökningar pekar dock på att en kultur, traditionellt sett kallad germansk, som kulturellt skiljer sig från den keltiska, existerat vid denna tid och troligen motsvarar de folk som omnämns av Efesus, Posidonius och Caesar. [1]
Germanerna delade sig tidigt i tre stora folkgrupperingar, om man utgår från lingvistiska rön: den östgermanska (gotiska) vid och öster om Oder, den nordgermanska i Skandinavien och den västgermanska mellan östgermanerna och Rhen. Västgermanerna sönderföll enligt Tacitus i ingveonerna vid Nordsjön, istveonerna vid nedre och mellersta Rhen och herminonerna i mellersta och södra Tyskland.[2] Medvetandet om samhörighet hos dessa tre grupper hade funnit uttryck i mytologiska folksägner och sånger, enligt vilka de härstammade från sönerna till den av jorden födde guden Tuistos son Mannus.
De ovan nämnda stora folkgrupperingarna hade inte någon politisk betydelse, utan de statsbildningar som förekom hos germanerna utgjordes av mindre föreningar som kallades folk eller fylken och vilkas områden benämndes folkland eller landskap. Folken var indelade i hundaren. Hos några betecknades detta ord också området på vilket hundareavdelningen slagit sig ned; hos andra benämndes detta härad. Huruvida det område som hos en del germanska folk gallades gau, var hundaret, folklandet eller ett emellanled mellan detta och hundaret är omtvistat.[3]
[redigera] Ting, hövdingar och kungar
De germanska stammarna saknade en gemensam politisk struktur, men deras statsväsende kan sägas ha utmärkts av det slags frihet som består i självstyrelse, och denna var av yppersta beskaffenhet eftersom den inte bara grundade sig på rättigheter utan också på skyldigheter. Varje fri man var skyldig att vid risk av höga böter delta i försvaret (härbannskyldighet) och infinna sig på tingen. Dessa hölls på tingsplatser under bar himmel och var av två slag: fylkesting och häradsting eller hundareting (ett bevarat, sent, exempel på en häradstingsplats är Arkils tingstad i Uppland). På de förra fattades beslut i frågor som rörde hela folket - till exempel om kring och fred - och avdömdes viktigare rättegångsmål. De senare var åter huvudsakligen domstolar. Tingens beslut fattades på ett sådant sätt att tingsmenigheten genom vapenbrak och rop gav tillkänna sitt bifall och genom mummel sitt ogillande av framställda förslag. För tingens beslut och deras utförande var hela tingsmenigheten ansvarig. Detta personliga arbete i statens tjänst var ägnat att hos varje enskild framkalla ett levande intresse och en stark känsla av ansvar för laglig ordnings upprätthållande.
En viss likhet kan här skönjas mellan roms rättspraxis och germanernas dito: i båda kulturerna såg man inte lagen som uttryck för en gudomlig vilja, utan lagen utgick från folkets eller en lagstiftande församlings vilja. Lagar ändrades efter människornas diskussioner och val, inte efter en fast idé om vad en eventuell gudom ofelbart slagit fast. Vissa har hos germaner och romare, och den sammansmältning av dessa kulturer som sedermera präglade medeltiden, som ett ursprung till det sekulära samhällets syn på lag och rätt.[4]
Hos västgermanerna fanns flera hövdingar i varje fylke. Till följd av den stora aktning som börden åtnjöt hos germanerna, valdes de ur vissa ansedda släkter. Varje häradsting leddes av en hövding, men på fylkestinget verkar hövdingarna samfällt ha utövat ledningen. I krig förde de befälet, och därvid utsågs en av dem till högste anförare med titeln hertig.
Hos öst- och nordgermanerna förekom från äldsta tider jämte hundarets folkvalda hövdingar även konungar. I ännu högre grad än samhällets övriga medlemmar tillkom det konungen såsom rätt och plikt att vårda den inre och yttre friden. Därtill korades han av folket varvid han, ibland upplyft på en sköld, mottog tingsmenighetens hyllning. Det germanska kungadömena grundade sig sålunda på val, men vid valet höll man sig till de medlem av kungasläkten som ansågs bäst vuxen ämbetets uppgifter. Antagligen var konungen självskriven ledare av fylkestinget, och i krig utövade han högsta befälet. Dessutom torde han ha förestått de offer som företogs å hela folkets vägnar. Vid konungens arbete i statens tjänst var folket skyldigt honom medverkan och lydnad, varför det till exempel måste hörsamma hans härbann. Men konungens makt, den så kallade bannrätten, sträckte sig inte över råmärkena för statens myndighet, och hans lagbud var inte bindande för folket och de inte stadfästs av tinget. Kränkte han sina undersåtars lagliga rätt ägde dessa befogenhet att sätta sig till motstånd, och folkets medvetande om detta, men inte bestämda författningsstadganden, utgjorde den germanska frihetens egentliga skydd.
Konungarna och hövdingarna hade sitt förnämsta underhåll av vissa gods. Dessutom tillföll dem en del av fredsböterna, och såsom hedersbevisning erhöll de frivilliga gåvor av folket. Att betala egentliga skatter ansågs som ett tecken på ofrihet, och sådana behövdes inte heller i samhällen inom vilka till följd av medborgarnas personliga arbete i statens tjänst en avlönad ämbetsmannaklass och en besoldad yrkesmilitär saknades.[5]
[redigera] Följet
Den krigiska andan hos germanerna medförde att fria ynglingar och män slöt sig till berömda krigare, i synnerhet konungar och hövdingar inom eller utom det egna fylket, för att i deras tjänst vinna ära och byte. Hos germanerna förekom nämligen inte bara av folket beslutna krig, utan även enskilda personer hade rätt att företa krigståg på egen hand. De frivilliga krigarskarorna betecknades som följe, eller i Skandinavien hird, och följets storlek berodde i väsentlig mån hövdingarnas och kungarnas anseende och makt. Inom följena synes redan tidigt krigstjänst till häst ha förekommit, under det att härbannet i allmänhet bara innebar krigstjänstskyldighet till fots. Bandet som förenade hirdmännen med deras anförare var trohetsplikten. Inträdet i följet skedde genom en trohetsed, och det förhållande som därigenom uppstod ansågs som det heligaste. Av följets herre erhöll hirdmännen skydd, underhåll och belöningar, varemot de ansågs skyldiga att för honom våga liv och blod.[6]
[redigera] Samhällsklasserna
Hos germanerna fanns trälar och hos västgermanerna även halvfria landbönder. De förra räknades inte som en del av folket utan som ting i husbondens ägo. Han var ansvarig för deras handlingar, och deras dråp försonades inte med böter utan med ersättning för deras värde. I allmänhet var de, eller härstammade de från, krigsfångar, men fria germaner kunde även sälja sig själva, sina hustrur eller sina barn som trälar. De halvfria åtnjöt hos germanerna mänskliga rättigheter, vilket framgår av att deras dödande skulle försonas med mansbot. Men denna var lägre än den fullfries mansbot, och de var i förhållande till sina herrar underkastade vissa inskränkningar i sin frihet, till exempel att de inte fick flytta från husbondens ägor. Huvudmassan av varje germanfolk utgjordes emellertid av fullfria, och efter släktjordens fördelning var de flesta fullfria folkmedlemmar bönder med ungefär lika stora, egna jordlotter, som gav upphov till den så kallade "odaljorden". Fullkomlig likhet i egendomsförhållanden blev dock inte rådande. Kungarnas och hövdingarnas gods överträffade säkerligen i storlek vanliga bondhemman, och tidigt började mer företagsamma enskilda att skaffa sig större egendomar, exempelvis genom nyodlingar i vildmarken. Hos en del germanfolk fanns också en bördsadel, som hade högre mansbot än vanliga fria, och inom denna klass var den krigiska äventyrsandan framförallt verksam, men antingen stormannaklassen bildade en bördsadel eller bara bestod av storbönder som i rättsligt hänseende var ställda med de övriga fria, måste dock det forngermanska samhällsskicket betraktas som relativt demokratiskt. Den avgörande makten på tingen tillhörde småbönderna, som utgjorde folkets flertal och i jämförelse med det sociala tillståndet i romerska riket kan det germanska samhället sägas ha utmärkts av jämlikhet.[7]
[redigera] Levnadssätt och karaktär
När germanerna utbredde sig över det som senare skulle kallas Germanien var största delen av detta land en fullständig vildmark av urskog och träsk. Enbart i de södra och västra delarna, som förut innehafts av keltiska stammar, påträffade germanerna odlade trakter. Själva stod de vid denna tid på övergången mellan nomadliv och bofasthet. Deras förnämsta rikedom utgjordes av boskapshjordar, och det jordbruk de idkade var enkelt. När ett germanfolk tog ett område i besittning lät de sina hjordar beta där men odlade även säd på de platser som var öppna efter tidigare invånare eller som de själva vann genom röjning och svedjande. Gödsling av jorden förekom inte, och när alstringsförmågan därför snart var uttömd odlades ett nytt stycke. Med detta brukningssätt sammanhängde frånvaron av privat äganderätt till jorden. De tegar, som snart skulle överges, lönade sig inte att delas upp. Den kringliggande vildmarken delades inte ens mellan släkterna utan bildade en gemensam betes- och jaktmark ("allmänning"), och varje fylkes område begränsades sålunda av skogsbälten som kallades marker. Eftersom befolkningstillväxten hos germanerna var ytterst stark blev det med ett dylikt odlingssätt ont om områden i närheten att nyodla. Då bröt folket, eller en del därav, upp för att söka sig en ny hemvist. Bostäderna vållade inte någon svårighet eftersom dessa utgjordes av tält eller små träbyggnader som kunde medföras på vagnar. På dessa forslades också gudabilder, kvinnor och barn, och i krig tjänade de som vagnborg. Till att hålla folken på rörlig fot bidrog också att de vid sina vandringar oroade varandra. Rörelsen gick i allmänhet mot söder och väster och ledde i första hand till att den keltiska befolkningen i södra och västra Germanien undanträngdes eller underkuvades. Men landsökande germanfolk kom även in på romerskt område eller in i fransk-alpinska Gallien. Förstlingen av dessa var cimbrerna och teutonerna samt de under Ariovistus befäl stående skarorna. De tillbakakastades dock av Marius och Julius Caesar , och genom den senares erövring av Gallien, samt uppförandet av den stora gränsvallen sattes tills vidare en bom för försöken att framtränga på detta håll. Följden härav blev att germanerna närmast Rhen tvingades till större bofasthet. Deras jordbruk blev mer utvecklat, varmed följde jordens fördelning mellan husfäderna, och de började uppföra fastare bostäder. Dessa bildade dock ej städer, utan man bodde antingen i enstaka lantgårdar eller i öppna landsbyar, i vilka husen åtskildes genom fria mellanrum. I allmänhet var germanerna skogsinvånare, och urskogen har också för deras äldre historia en alldeles särskild betydelse. Det var den som genom sin otillgänglighet utgjorde deras egentliga skydd mot de romerska erövringarna och sålunda bevarade deras frihet.
De fria männen sysselsatte sig mest med krig, jakt, tingsbesök och dryckeslag. Tacitus meddelar att germanerna ansåg det som vanhederligt att förvärva med svett det som kunde vinnas med blod, att de överlämnade arbetet inom huset och på jorden åt kvinnor, gubbar och trälar och tillbringade sin tid vid gården i sysslolös vila.
Germanernas klädedräkt var ganska ofullständig, och barnen fick springa omkring nakna i hemmen. Den enkla födan utgjordes av jaktbyte, jordens frukter och ost, smör och mjölk, den sistnämnda ofta i surnad form. Den vanligaste drycken var öl och mjöd, som vid högtidliga tillfällen kringbjöds i stora mängder. Vin kunde endast erhållas genom handel med romarna men var så begärligt att romarna ansåg germanerna vara lättare att besegra med vin än med vapen. Om romarna sålunda inte tillerkände sina grannar måttlighet så kunde de beundra germanernas familjeliv, som stack av mot det sena romarrikets många gånger promiskuösa och dekadenta drag. Dock förekom det hos germanerna att hövdingar och kungar hade flera hustrur. [8]
[redigera] Kvinnan
Trots sitt beroende av släkten saknade de germanska kvinnorna varken självständighet eller inflytande. Hos de antika folken hade kvinnan i allmänhet levt ett avstängt liv utan andra intressen och plikter än att vara mannens rodocka och barnens vårdarinna. På den germanska hustrun vilade vården om gårdens skötsel, men med de tyngre plikterna följde en självständig ställning. Hon var hemmets härskarinna, och delade med mannen livets allvar. I krig uppehöll sig kvinnorna ibland i närheten av valplatsen för att bispringa de sårade; det finns även exempel på (bland annat hos langobarderna) att de deltog i själva striderna. Kvinnan ansågs även vara begåvad att se in i framtiden, och vissa kvinnor uppträdde som heliga sierskor, gydjor eller völvor, som kunde utöva stort politiskt inflytande - något som kan jämföras med grekernas orakel. [9]
[redigera] Industri och handel
Egentlig konstlöjd saknade germanerna när de kom i kontakt med romarna. De förstod att förfärdiga enkla lerkärl och kände bruket av järn, men denna metall förekom sparsamt; mera användes brons, och delvis förfärdigades vapen och redskap ännu av sten, ben och horn. De förnämsta vapnen var ett spjut med kort järnspets och en sköld av brädor, målade i lysande färger. Kvinnorna förstod att tillverka enkla tyger av lin och ull. Mellan olika germanfolk förekom byteshandel. Som betalningsmedel användes boskap, men även guldspiraler, varav stycken i mån av behov kapades. Längs gränserna uppstod även handel med kelter och romare, och härigenom kom romerska mynt i bruk bland de närmast boende folken. Från dessa vandrade de sedan ända upp till Skandinavien, där de mest verkar ha använts som smycken. De varor som kom från Germanien och såldes till romarna var främst bärnsten, slavar och kvinnors hår, som var mycket eftersökt till löshår åt romerska damer. Till Germanien infördes i synnerhet metallarbeten, och genom att efterbilda dessa utvecklade germanerna så småningom en egen konstslöjd. Ända till Skandinavien sökte sig dessa romerska industriprodukter, och framkallade där en ganska utvecklad yrkesskicklighet, som fynden från äldre skandinavisk järnålder kan uppvisa.[10]
[redigera] Runskrift och litteratur
Det var en ofantlig skillnad i litterärt avseende mellan romare och germaner. Genom främst romerskt inflytande lärde sig germanerna skrivkonsten; de lånade dock inte utan vidare det romerska alfabetet, utan utvecklade egna skrivtecken, så kallade runor, med en egen säregen inre ordningsföljd, den så kallade futharken. Denna skiljer sig till exempel från den keltiska Ogham-skriften. Runorna utmärkte enkla ljud, men hade också symbolisk betydelse och hade namn, exempelvis runan ᚠ som bar namnet "fé", som stod för ljudvärdet "f" och som symboliserade rikedom, "fä". Åtminstone på 200-taket e.Kr. var runraden uppfunnen, och blev en gemensam tillhörighet för samtliga germanska folk. Under tidernas lopp undergick den emellertid förändringar, så att olika runor förekom hos olika folk. På grund av brist på skrivmaterial, annat än trä, ben. metall och sten, fick inte runorna någon bred grund för att användas som medel för en verklig litteratur. Runorna användes främst för att skriva namn och besvärjelser på redskap och vapen, samt i Skandinavien som gravskrifter. Ett exempel på en tidig runinskrift är spjutspetsen från Stabu i Norge (ca. 175 e.Kr.) med inskriptionen "raunijaR", vilket brukar tolkas som "Prövaren". En annan spjutspets från Dahmsdorf i Tyskland (ca. 250 e.Kr.) har en liknande inskription: "ranja", "Genomborraren".[11]
Germanerna saknade dock inte sägner och sånger, men liksom hos grekerna på den homeriska tiden upptecknades dessa inte i skrift utan fortplantades genom en muntlig tradition. Somliga var till sitt innehåll mytologiska, till exempel de gamla sångerna om guden Tuisto och hans ättlingar. Andra utgjordes av begravningssånger, i vilka den dödes bedrifter förhärligades, och sannolikt var det sådana, som gav upphov till de sånger om framstående hjältar - exempelvis Arminius - vilka enligt Tacitus' vittnesbörd var vanliga bland germanstammarna. Någon större utveckling synes dock den germanska skaldekonsten inte ha uppnått före folkvandringstiden.[12]
Den längsta runristningen som påträffats är Rökstenen i Östergötland, en förhållandevis sen germansk runristning i gränslandet mellan folkvandingstid och vikingatid på 800-talet e.Kr., och en av ytterst få runinskrifter som äger större litterärt värde. Den är ristad med både urgermanska och skandinaviska runor.
[redigera] Religion
Att dra slutsatser om den germanska kulturens, och de olika germanska stammarnas, förkristna religion försvåras genom den de få skriftliga källor som finns från kontinenten. Det rika material som finns kring sen nordgermansk religion i Norden har också en tendens att överskugga de tidiga och antagligen annorlunda myter som försvann med den förhållandevis tidiga kristnandet av södra germanstammar. Trots detta pekar arkeologiska undersökningar i kombination med tidiga historiska källor skrivna av primärt romare på att man kan dra vissa slutsatser kring tidig germansk mytologi och religionsutövande. [13]
Germanernas förnämsta gudomlighet var ursprungligen den strålande himlen, vars namn hos västgermanerna var Ziu och hos skandinaverna Tyr. Denna gud kan jämföras med grekernas Zeus och romarnas Jupiter, men hos germanerna övergick denne gud tidigt till att bli en krigsgud, och därför kopplade romarna ofta ihop honom med Mars. Till följd av detta återgav också germanerna, när de tillägnade sig romarnas namn på veckans dagar, Mars dag med Tyrs dag (Tisdag). Bäst bibehölls hans dyrkan hos herminonerna i södra Tyskland, vilkas huvudgud förblev Ziu fram till kristnandet. Hos de andra germanstammarna förlorade Ziu sin förhärskande ställning eller upplöstes så småningom i flera gudagestalter. Så var Tor (tyskarnas Donar), styrkans och åskans gud, troligen en avsöndring av Ziu. Romarna såg i Donar både Herkules och Jupiter, och till följd av den senare sammanställningen översatte germanerna Jupiters dag med torsdag. Ingveonerna och skandinaverna dyrkade en gemensam gudafamilj. Ingveonerna förvarande nämligen i en helig lund på en ö i "Oceanen" bilden av en gudinna, Nerthus, som betecknade den alstrande jorden. Hennes manliga motbild var de senasre skandinavernas Njord, vars son Frej utgjorde det förnämsta föremålet för kulten i svearnas uppsalatempel och vars binamn Yngve-Frej och Ingunar-Frej troligen ursprungligen betydde "ingveonernas herre" och "skördegud". Hos ingveonerna rådde seden att Nerthus' bild vid vissa tider uttogs ur den heliga lunden och under stora högtidliga former på en vagn fördes omkring i landet för att sprida fruktbarhet, och på samma sätt gjorde svearna med Frejs bild i Uppsala tempel. Flertalet sådana vagnar har hittats, från den tidiga Deigbergsvagnen från Jylland (100-talet f.Kr.) till den berömda men sena vagnen från 800-talet e.Kr. som hittades i samband med Osebergsskeppet i Norge med de kompletterande textilier som beskriver vagnprocessioner.[14] Parallella källor till en sådan kult hittas också i de senare isländska sagorna, primärt Gunnars þáttr helmings. På grund av dessa och vissa andra omständigheter drog vissa forskare kring sekelskiftet 1900 slutsatsen att skandinaver tillhörde ingveonernas stam, som då skulle omfattat både väst- och östgermaner. Dessa slutsatser är dock i dag omdebatterade, men Nerthus-kulten är emellertid både omvittnad i flera tidiga källor, och verkar ha varit en utbredd kult hos många germanstammar, en kult som sedan omformats och bevarats i en annan form i Skandinavien.[15] Sozomen, en bysantisk författare, beskrev år 348 e.Kr. bland annat hur den visigotiske kungen Athanaric använde en avgudabild för att kräva offer och underkastelse eller döden hos kristna goter. De källor som omtalar Nerthus heliga sjö gör sig påminda i den arkeologiska material man funnit i mossar och träsk - och pekar på vilken viktig roll just offrandet i vattendrag varit redan tidigt i den germanska kulturen. Omfattningen av välbevarade mosslik, guld och skatter samt uppsåtligt förstörda vapen visar på detta. Fynd har gjorts primärt i nordvästra Tyskland och i regionerna väst om Baltikum, och stora skattfynd av ringar har hittats i Smederup på Jylland i Danmark; båtar och vapen funna i Hjortspring på ön Als, vapen och skatter i Nydam, och det omfattande fyndet i Thorsberg i Angeln. [16] Vidare kan omfattningen av de gudanamn som bevarats i ortnamn både i Skandinavien och på kontinenten peka på var det eventuellt funnits heliga platser.[17]
Hos istveonerna undanträngdes Ziu som huvudgud och himmelsgud av Wotan (Oden). Denne var ursprungligen en vindgud som, då han jagade fram med stormen, anförde de avlidnas andar, men han blev tillika segerns och bildningens (runkunskapens och skaldekonstens) gud. Möjligen utvecklades hans dyrkan därigenom att germanerna vid nedre Rhen lärde känna Merkurius, vilken tänktes ila fram genom rymden, förandes de avlidnas andar till Hades och som också gjorde kulturbringande uppfinningar. Odens dyrkan utbredde sig till alla nordtyska och skandinaviska folk och fördes av angler och saxare till England. Efter honom fick Merkurius' dag, onsdagen (på engelska Wednesday), sitt namn. På högtyska heter emellertid denna dag Mittwoch (mittveckodagen), vilket har tolkats som att Oden/Wotan inte var en viktig gudom i södra Tyskland.
Den östromerske historikern Prokopios uppger på 500-talet att invånarna i Tule dyrkade många gudar och andar i himlen, i luften, på jorden och i havet, samt även några som troddes bo i källor och floder. De offrade åt alla och att Ares (Mars) var deras högste gud, åt vilken de offrade människor. Det ovan anförda uttrycket i det saxiska doplöftet antyder vilka andra gudar som fanns hos saxarna.
Merseburgbesvärjelserna är två mytologiskt viktiga besvärjelser på frankiska dialekten av fornhögtyskan, upptecknade på 900-talet i en handskrift från 800-talet i Merseburg, men säkert av vida äldre ursprung. I den första anropas idisi (diser) i egenskap av valkyrjor, vilka skall befria krigsfången från hans fjättrar; den andra skall bota vrickning, såsom den en gång botades på den fåle som Wodan (Oden) red, då han jämte Phol (uttalas "Fol", vilket allitterationen visar), for till skogs, i det att trollsång sjöngs däröver av Sinthgunt (månen?), Sunna (solen), Volla (Fulla), Frija (Frigg) och Wodan. Phol kallas även för balder, men huruvida detta betyder att han är densamme som Eddans Balder eller om det blott är en titel (den bålde) är osäkert. Av dessa besvärjelser framgår, att en del av den nordiska mytologins gestalter i olika gestalter även kan ha funnits hos forntyska folk.
Saxarna tillbad Irminsul, en pelare eller stod som fanns i Sachsen i närheten av Weser i Tyskland. Irminsul uppfattades som Världspelaren, (jämför med Yggdrasil). Irminsul förstördes av Karl den store 772. I det saxiska doplöftet från 800-talet avsvärjs "Thuner och Woden och Saxnot och alla de onda makter, som är i deras sällskap".
Detta är det huvudsakliga vi känner till från den forngermanska gudatron. Den hade utvecklat sig ur den indoeuropeiska naturreligionen till en dyrkan av det mänskliga. Dock var gudarnas förmänskligande på långt när inte så genomfört hos germanerna som hos grekerna. Gudarna fattades visserligen som personer med mänskliga gestalter, vilka till och med avbildades, men deras väsen var dunkelt, och en utbildad mytologi (gudalära), motsvarig den homeriska, fanns inte. En sådan, visserligen av enklare beskaffenhet, uppstod först hos skandinaverna under vikingatiden, men de övriga germanerna var då redan kristnade, och den nordiska asaläran får därför inte uppfattas som allmänt germansk.
Germanerna hade emellertid även föreställningar om andra övermänskliga varelser än de egentliga gudarna. Överallt i de omgivande tingen anade de tillvaron av hemlighetsfulla makter. De uppfattade inte dessa - på romerskt sätt - som blotta begrepp (abstraktioner) utan som levande varelser, som än fientligt, än välgörande ingrep i människans liv. I de vilda bergen, i den förhärjande stormen, särskilt den isiga nordanvinden, och i havets fruktansvärda företeelser dolde sig förfärliga vidunder av övermänsklig storlek, jättar, eller av avskyvärd fulhet, troll. Tron på dem var utan tvivel ett arv från gamla indoeuropeiska föreställningar om skadliga naturmakter, med vilka himmelska ljusgudar kämpade. I Greklands och Italiens milda klimat hade dessa föreställningar bleknat, men hos germanerna, som bodde norrut, fortlevde de med oförminskad styrka och utvecklade sig i Norden till myterna om de av Tor bekämpade jättarna.
Sedan germanerna, genom romerskt inflytande fått smak för prydliga vapen och smycken, blev sådana föremål så populära att germanerna sökte en övermänsklig förklaring till deras upphov, och så uppstod sägner om konstfärdiga dvärgar som bearbetade och avundsjukt vaktade bergens dolka metallrikedom.
Ängarna personifierades av älvor, böljorna av sjöjungfrur och spelande strömkarlar, och i skogens dunkel trodde man sig se skogsrå och huldror. Man trodde även på varelser nära hemmet: vättar, nissar, puckar och tomtar. Tron på dessa "lägre naturväsen" verkar ha varit den del av den gamla tron som var fastare rotad än de gamla gudarna eftersom gudarna ganska snabbt gav vika för kristendomen, medan skrock och vidskepelse av ovan nämnt slag kvarlevt in i vår tid.
[redigera] Tempel
Germanska tempel omtalas hos Tacitus (även om han paradoxalt nog samtidigt menar att germanerna inte hade tempel), men fram till att templet i Uppåkra i Skåne hittades, fanns det inga direkta arkeologiska bevis för dessa, eller hur dessa var uppbyggda.[18] Adam av Bremens beskrivningar av gudatempel från vikingatiden i Uppsala och i Rethra utanför Berlin är sena och är tveksamma för att beskriva eventuella tidiggermanska tempel. Templet i Uppåkra är därför ett viktigt fynd då det fungerat aktivt i flera hundra år innan det övergavs på 900-talet e.Kr. Byggnaden, som byggs till och byggts om under århundradena, hade ytterväggar som har varit i så kallad stavkonstruktion mellan kraftiga hörnstavar. Tekniken känns igen från påträffade rester efter stavkyrkor i Lund från ca 1050. De stående plankorna måste upptill ha varit inpassade i en horisontell trästock, så kallad lejd, vilken legat på hörnstavarna. Den djupa rännan som stavväggarna varit satta i samt de djupa hålen för hörnstavarna visar att byggnadens ytterväggar måste ha varit höga. Hålen har ju till uppgift att hålla emot sidobelastningarna så att väggarna inte störtat omkull. I Hemse kyrka på Gotland har man funnit bevarade väggstavar i full längd på tre meter från den tidig träkyrka. En höjd för templets ytterväggar på upp mot fyra meter över markytan är därför inte omöjlig. Även om byggnaden kan ge en vink om hur eventuella motsvarigheter på kontinenten kan ha sett ut krävs mer arkeologiska fynd på fler platser för att kunna dra några större slutsatser om germanska tempel utanför Norden.
[redigera] Kristnandet
Ostrogoterna, visigoterna och vandalerna kristnades medan de fortfarande befann sig utanför det romerska rikets gränser men antog arianismen snarare än den katolska läran. Det främsta skriva dokument som återstår på det gotiska språket är den bibelöversättning som gjordes av Wulfila, den missionär som omvände goterna, främst bevarad i form av Silverbibeln. Langobarderna kristnades inte förrän efter att de slagit sig ned inom romerska riket men tog till sig den kristna läran från arianska germaner.
Frankerna omvändes direkt till den katolska läran utan en mellanperiod som arianer. Senare skulle frankiska missionärer och soldater ledda av Karl den store med våld tvinga omvändelsen på sina saxiska grannar i norr.
Nordgermanerna bevarade länge den gamla hedniska germanska livsstilen och var de sista av denna folkgrupp som kristnades.
[redigera] Germaner och romerska riket
I slutet av 100-talet f.Kr. beskriver romerska källor hur Gallien, Italien och Spanien invaderades av germanska stammar vilket kulminerade i strider med det då ännu republikanska Rom. Sex decennier senare utnyttjade Julius Caesar det germanska hotet som en förevändning att annektera Gallien. Under det första århundradet e.Kr. ger skrifter av Caesar, Tacitus och andra romerska författare en bild av hur germanerna delat upp sig i olika stamgrupper:
- Nordgermanska stammar i Skandinavien
- Östgermanska stammar mellan floderna Oder och Wisła
- Istvaeoner kring floden Rhen
- Ingvaeoner i norra Tyskland och Danmark
- Herminoner kring floden Elbe inklusive sveber vid Östersjön samt sydvästra Tyskland
Istvaeonerna, herminonerna och ingvaeonerna brukar kollektivt benämnas västgermaner och germanerna i Skandinavien kallas nordgermaner. Dessa olika grupper utvecklade förmodligen olika germanska dialekter som utgör grunden för de olika germanska språken än idag.
När Rom expanderade fram till Rhen och Donau och inkorporerade flera keltiska områden i imperiet stötte de på dessa olika germanska stammar och klumpade ihop hela under benämningen Germania. Germanerna befann sig stundtals i krig med Rom men ett handelsutbyte, allianser och ett kulturellt utbyte förekom också.
[redigera] Det avgörande slaget vid Teutoburgerskogen år 9 e.Kr
Germania libera (det fria Germanien) var beteckningen på området mellan Rhen, Östersjön, Weichsel och Donau och målet var ett införlivande med romersk politik. Denna plan omintetgjordes tillfälligt i och med slaget i Teutoburgerskogen år 9 e.Kr., då kommendanten över Rhenarmén Publius Quinctilius Varus, som hade till uppgift att organisera landet mellan Rhen och Elbe, med mer än 20 000 man krossades i ett välplanerat bakhåll i ett oländigt skogsparti Teutoburgiensis saltus. Den germanska styrka som utförde bakhållet bestod av en sammanslutning från flera olika stammar och leddes av en german vid namn Arminius som tidigare tjänstgjort i de romerska legionerna och som därför väl kände till romarnas taktik och stridsteknik. Då romerska legioner under Germanicus befäl sex år senare trängde fram till platsen 'detta sorgens hemvist, lika hemskt för ögat som för minnet', vilade kommendanten Varus och hans soldater på den plats där de stupat, deras kvarlevor multnade ovan jord – enligt antik åskådning, den bittraste lott en människa kunde utsättas för.Slaget i Teutoburgerskogen blev enligt många bedömare helt avgörande för Västgermaniens fortsatta utveckling och på lång sikt för hela det framtida Europas etnografiska karaktär.
Den exakta platsen för slaget var länge okänt, och det dröjde till 1987 innan en amatörarkeolog lyckades finna tillräckliga bevis för att forskarsamhället skulle kunna acceptera en bestämd plats. Slaget utkämpades med stor sannolikhet nära dagens Kalkreise nära Bramsche i utkanten av Teutoburger Wald. Där finns sedan 2002 ett välbesökt museum.[19]
Germania inferior och Germania superior kallades de båda under Domitianus regering inrättade provinserna/kommandobaserna (cirka 90 e.Kr.) på Rhens västra sida, vilka i huvudsak befolkades av starkt keltiserade germanstammar.
[redigera] Det romerska rikets sönderfall
Under 400-talet inleddes en omfattande folkvandring bland de germanska stammarna och germaner invaderade det romerska riket och drevs till England, Frankrike, Spanien, runt hela Medelhavet och till och med i Afrika. En konsekvens av folkvandringen blev att de obebodda områdena blev allt färre och att de olika stammarna började inkräkta allt mer på varandras landområden. Nomadiserande folk tvingades bli bofasta och med de fasta bosättningarna kom vandrandet att ersättas av expansion. Att förlora i strid mot sin granne innebar att man antingen blev tvungen att sprida sig bort från honom eller låta sig assimileras med honom och på så vis började nationer att uppstå. I Danmark sammansmälte danerna med jutarna, i Sverige götarna med svearna, i England anglerna med saxarna.
Några av de germanska stammarna brukar få skulden för det romerska imperiets fall i slutet av 400-talet. Sedan 1950-talet har dock historiker och arkeologer slutat se folkvandringen som en invasion av ett Rom i förfall utan istället som ett samarbete där germaner försvarade områden som centralmakten inte längre var i stånd att administrera. Rom hade i själva verket rekryterat germaner från sina limes, det vill säga romerska rikets gränser, sedan lång tid och flera germaner, till exempel Odovakar, hade redan klättrat högt upp i den romerska hierarkin. Rom började efter en tid att rekrytera hela stammar och gav deras ledare officiella poster. Rollen att bidra till imperiets försvar övergick snart till administration av regioner och provinser för att slutligen, när det romerska administrationsväsendet etablerats bland germanerna, utgöra en del av den verkliga makten i imperiet.
Under 500-talet hade de nya staterna som kontrollerades av en romersk kung och en adel från någon av de germanska stammarna redan blivit etablerade. Till och med i Italien blev Odovakar och efter honom Theoderik den store accepterade som legitima arvtagare till Rom av såväl romerska medborgare som goter.
[redigera] Källor
- ^ Hachmann, Rolf, The ancient Civilization of the Germanic Peoples (London 1971) s. 33 ff., s. 65-107.
- ^ Hachmann, Rolf, The ancient Civilization of the Germanic Peoples (London 1971) s. 85
- ^ Boëthius, Simon, Historisk läsning för skolan och hemmet bd. 2, andra upplagan, II. Medeltiden (Stockholm 1909) s. 6 f.
- ^ Bauhn, Per, "Barbarseger bäddade för modern rättsstat" (recension av Cornell, Erik, Från härskarmakt till rättsstat. Vägen till politisk pluralism (2006)), Svenska Dagbladet 2006-01-09 (Läst 2009-08-27)
- ^ Boëthius, Simon, Historisk läsning för skolan och hemmet bd. 2, andra upplagan, II. Medeltiden (Stockholm 1909) s. 10 f.
- ^ Boëthius, Simon, Historisk läsning för skolan och hemmet bd. 2, andra upplagan, II. Medeltiden (Stockholm 1909) s. 11.
- ^ Boëthius, Simon, Historisk läsning för skolan och hemmet bd. 2, andra upplagan, II. Medeltiden (Stockholm 1909) s. 11 f..
- ^ Boëthius, Simon, Historisk läsning för skolan och hemmet bd. 2, andra upplagan, II. Medeltiden (Stockholm 1909) s. 13-16.
- ^ Boëthius, Simon, Historisk läsning för skolan och hemmet bd. 2, andra upplagan, II. Medeltiden (Stockholm 1909) s. 16.
- ^ Boëthius, Simon, Historisk läsning för skolan och hemmet bd. 2, andra upplagan, II. Medeltiden (Stockholm 1909) s. 18.
- ^ Stålbom, Göran, Runristningar. Från spjutspetsen i Stabu till Anna i Älvdalen (Stockholm 1994) s. 65 ff.
- ^ Boëthius, Simon, Historisk läsning för skolan och hemmet bd. 2, andra upplagan, II. Medeltiden (Stockholm 1909) s. 18 f.
- ^ Hachmann, Rolf, The ancient Civilization of the Germanic Peoples (London 1971) s. 33 ff., s. 109f.
- ^ Holtsmark, Anne, Fornnordisk mytologi. Tro och myter under vikingatiden (övers. av Henrik Williams) (Lund 1992), s. 14 f.
- ^ Orton, Peter, "Pagan Myth and Religion", A companion ti Old Norse-Icelandic Literature and Culture (McTurk, Rory (red.)) (Oxford 2007), s. 303 f.
- ^ Hachmann, Rolf, The ancient Civilization of the Germanic Peoples (London 1971) s. 133.
- ^ Orton, Peter, "Pagan Myth and Religion", A companion ti Old Norse-Icelandic Literature and Culture (McTurk, Rory (red.)) (Oxford 2007), s. 306 f.
- ^ Hachmann, Rolf, The ancient Civilization of the Germanic Peoples (London 1971) s. 133
- ^ Lindeborg, Lisbet, "När romarna fick stryk", Dagens Nyheter 2009-01-14 (Läst 2009-08-27)
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (2009-04) |
[redigera] Se även
