Germansk rätt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Germansk rätt är en rättstradition som utvecklades hos de gamla germanska stammarna under forntiden. Nordisk rätt är en gren av den germanska rätten, som bland annat kommit till uttryck i de svenska landskapslagarna på medeltiden. Den germanska rätten var huvudsakligen en landsrätt, till skillnad från den romerska som var en stadsrätt utbildad kring stadsstater.

Under 1800-talet växte ett starkt intresse för de germanska folkens lagar före den romerska rättens introduktion. Friedrich Carl von Savigny var en av pionjärerna som även kom att influera andra forskare att försöka spåra den ursprungliga germanska rätten. Mycket av forskningen baserade sig på tanken om en Folksjäl.[1]

Efter hand utvecklades två skolor inom forskningen kring den germanska rätten: romanister och germanister. Romanisterna försökte spåra ursprunget inom de romanska lagarna för att den vägen kunna hitta lagarnas äldre historik. Germanisterna sökte sig i stället hitta spåra den ursprungliga germanska rätten, dels från Tacitus och dels från de så kallade leges barbarorum, lagar skapade för germaner som levde på romerskt territorium. Man använde även de nordiska landslagarna, som ansågs mindre påverkade av romersk rätt än germanska lagar längre söderut. Betydande forskare var Konrad von Maurer och Karl von Amira.[1]

Under senare tid har dock Tacitus värde som källa för germansk rättstradition nedvärderats, då han själv aldrig besökt germanskt område. De så kallade leges barbarorum är helt tydligt influerade av romersk rätt för att kunna tjäna som källa till en "urgermansk" rätt, liksom de sena nordiska landslagarna, som även de är tydligt influerade av romersk rätt.[1]

Nordisk rätt[redigera | redigera wikitext]

Den nordiska rätten företer väl den germanska rättens allmänna karaktär och har, då den i det stora hela endast i ringa mån rönt inverkan från främmande håll, stor betydelse för belysandet av det forngermanska rättslivet över huvud. Å andra sidan visar den, då den nordgermanska folkgrenen redan tidigt skilt sig från den sydgermanska och fortsatt sin utveckling under olika yttre livsvillkor, i flera avseenden en egen karaktär. När den nordgermanska folkgrenen åter gav upphov till tre särskilda folk, det svenska, det danska och det norska, så framträdde med särdrag, vilka under tidens lopp blev skarpare utpräglade, också inom den nordiska rättsbildningen en svensk, en dansk och en norsk grupp. Härtill måste emellertid läggas ännu en grupp, nämligen den isländska. Fastän Island fått sin befolkning och därmed även grunddragen av sitt rättsväsen från Norge, ger dock de egendomliga förhållanden, under vilka den isländska rätten utvecklade sig, samt den politiska självständighet, som ön under århundraden bevarade, en egen prägel åt den isländska rättshistorien.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Nationalencyklopedin, multimedia plus, 2000 (uppslagsord germansk rätt)


Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Nordisk rätt, 1904–1926.