Germansk rätt
Germansk rätt är en rättstradition som utvecklades hos de gamla germanska stammarna under antiken och medeltiden. Nordisk rätt är en gren av den germanska rätten, som bland annat uttryckt sig i de svenska landskapslagarna. Den germanska rätten var huvudsakligen en landsrätt, till skillnad från den romerska som var en stadsrätt utbildad kring stadsstater.
Nordisk rätt [redigera]
Den nordiska rätten företer väl den germanska rättens allmänna karaktär och har, då den i det stora hela endast i ringa mån rönt inverkan från främmande håll, stor betydelse för belysandet av det forngermanska rättslivet över huvud. Å andra sidan visar den, då den nordgermanska folkgrenen redan tidigt skilt sig från den sydgermanska och fortsatt sin utveckling under olika yttre livsvillkor, i flera avseenden en egen karaktär. När den nordgermanska folkgrenen åter gav upphov till tre särskilda folk, det svenska, det danska och det norska, så framträdde med särdrag, vilka under tidens lopp blev skarpare utpräglade, också inom den nordiska rättsbildningen en svensk, en dansk och en norsk grupp. Härtill måste emellertid läggas ännu en grupp, nämligen den isländska. Fastän Island fått sin befolkning och därmed även grunddragen av sitt rättsväsen från Norge, ger dock de egendomliga förhållanden, under vilka den isländska rätten utvecklade sig, samt den politiska självständighet, som ön under århundraden bevarade, en egen prägel åt den isländska rättshistorien.
Se även [redigera]
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Nordisk rätt, 1904–1926.
