Gilbert du Motier, markis av Lafayette

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Markisen av Lafayette

Markisen av Lafayette (fr. Marquis de Lafayette), eg. Marie Joseph Gilbert de Motier, född 6 september 1757 på slottet Chavaniac, Auvergne, död 20 maj 1834, var en amerikansk och fransk general och statsman.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Lafayette som stammade från en gammal fransk högadlig familj, ärvde en stor förmögenhet, blev fransk officer och efter att ha gripits av entusiasm för den amerikanska frihetsrörelsen under amerikanska frihetskriget och lyckades mot familjens vilja rymma till Nordamerika 1777, där han erhöll generalmajors rang i revolutionsarmén. Lafayette, som blev nära vän till George Washington, kommenderade med framgång fälttåget 1777-78, återvände till Frankrike 1779 för att där påverka opinionen och mottogs som en triufator. Åter i Amerika, bidrog han verksamt till framtvingandet av kapitulationen i Yorktown 1781. Därefter återvände han till Frankrike, där han erhöll generalmajors rang. 1787 blev han medlem av notabelförsamlingen, och begärde där generalständernas sammankallande.[1]

I nationalförsamlingen 11 juli 1789 framlade Lafayette en Déclaration européenne des droits de l'homme et des citoyens, modellerade efter den amerikanska självständighetsförklaringen. 13 juli blev han vicepresident i nationalförsamlingen, 15 juli befälhavare för borgarbeväpningen som han organiserade, gav namn av nationalgardet och införde även trikolorsymbolen. Från denna tid var Lafayette landet främste ledare. Han var karismatisk, en lidelsefull och passionerad individ. Vid federationsfesten 14 juli 1790 erhöll han starkare ovationer är kungen. Hans partitaktiska talang var däremot betydligt mindre. Lafayette var en högadlig aristokrat utan tro på demokratin och han bekämpade alla demokratiska tendenser. Nationalgardets uppträdande mot massorna, bland annat massakern på Marsfältet 17 juli 1791 utnyttjades mot honom, och hans folkliga stöd minskade. När han, efter att 1791 som överbefälhavare över en av arméerna i kriget mot Österrike, efter Tuileriernas storming ville marschera mot Paris till kungens stöd deserterade hans trupper, och Lafayette tvingades fly från Frankrike.[2]

Utomlands betraktad som en av revolutionsledarna blev han fängslad av österrikarna och hölls inspärrad i Olmütz, tills Napoleon lyckades utverka hans frigivning. Politiskt overksam under Napoleons regim, krävde han efter slaget vid Waterloo dennes abdikation. Från 1818 var han medlem av deputeradekammaren som liberal.

1824, bjöd den Amerikanske presidenten James Monroe in Lafayette som "nationens gäst" och under denna vistelse besökte han USA:s alla dåvarande 24 stater. Samma år namngavs parken direkt norr om Vita huset till hans ära av den amerikanska regeringen till Lafayette Park. Han var en stor hjälte i USA, där städer i bland annat Louisiana och Indiana är uppkallade efter honom. I New York, på nedre Manhattan, ligger även Lafayette Street. Han blev medborgare i Amerikas Förenta Stater under sin livstid och 2002 blev han postumt utsedd till hedersmedborgare i USA (något endast 7 personer blivit).

1830, i samband med julirevolutionen blev Lafayette åter chef för nationalgardet. Han bröt dock snart med Ludvig Filip och blev medlem av oppositionen i deupterandekammaren.[2]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 682-83 
  2. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 683