Glarus överskjutning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Världsarv
Schweiziska tektoniska området Sardona
Tschingelhörner på gränsen mellan schweiziska kantonen Glarus och Graubünden. Glarus överskjutning syns som en horisontell linje i klipporna.
Geografiskt läge
Koordinater 46°55′0″N 9°15′0″Ö / 46.91667°N 9.25000°Ö / 46.91667; 9.25000Koordinater: 46°55′0″N 9°15′0″Ö / 46.91667°N 9.25000°Ö / 46.91667; 9.25000
Land  Schweiz
Region* Europa och Nordamerika
Data
Typ Naturarv
Kriterier viii
Referens 1179
Historik
Världsarv sedan 2008  (32:a mötet)
* Enligt Unescos indelning.

Glarus överskjutning (tyska: Glarner Überschiebung) är en större överskjutningsförkastning[förtydliga] i Alperna i östra Schweiz, i kantonerna Glarus, Sankt Gallen och Graubünden. Längs med förkastningen blev de helvetiska napperna[förtydliga] förkastade mer än 100 km norrut över det externa Aarmassivet och Infrahelvetiska komplexet. Förkastningen bildar kontakten mellan det äldre bergslagret Verrucanogruppen från perm-trias och den yngre (externa) sandstenen från jura och krita samt paleogenisk flysch och molass.

Glarusförkastningen löper ut över ett relativt stort område i kantonerna Glarus, Sankt Gallen och Graubünden, på grund av sin horisontella orientering och den höga lokala reliefen. Berömda överskjutningar inkluderar de i Lochsite nära staden Glarus och en bergsklippa kallad Tschingelhörner mellan Elm och Flims (i samma klippa finns ett naturligt hål kallat Martinsloch).

Ett världsarv[redigera | redigera wikitext]

Överskjutningsförkastningar av denna typ är inte ovanliga i många bergskedjor i världen, men Glarusförkastningen är ett lätt åtkomligt exempel och har som sådant spelat en betydelsefull roll i utvecklingen av geologisk kunskap vad gäller bergs tillkomst. Av denna orsak blev området i vilket överskjutningen hittades kallat en geotop, ett geologiskt världsarv, under namnet Schweiziska tektoniska området Sardona. Det "tektoniska området" omfattar 32 850 hektar av i huvudsak ett bergslandskap i 19 kommuner mellan Surselva, Linth och Walensee. Inom detta finns ett antal bergstoppar högre än 3 000 meter, såsom Surenstock (dess rätoromanska namn är Piz Sardona, från vilket världsarvets namn kommer), Ringelspitz och Pizol.

2006 gjorde Schweiz regering ett första förslag till IUCN att få regionen att bli ett världsarv. IUCN tyckte dock inte att området var av extraordinärt eller universellt värde. Schweiz gjorde därefter ett nytt, denna gång framgångsrikt förslag i mars 2008. Regionen blev ett världsarv i juli 2008, för "området uppvisar ett enastående exempel på bergsbildande genom kontinental kollision och har utmärkta geologiska sektioner av tektonisk överskjutning"[1].

American Museum of Natural History i New York ställer ut en fullskalig rekonstruktion av Glarusförkastningen[2].

Teckning över Glarusförkastningen i Tschingelhörner av Hans Conrad Escher von der Linth, 1812.
Glarus överskjutningsförkastning vid Piz Segnes.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den första naturhistoriker att undersöka Glarus överskjutning var Hans Conrad Escher von der Linth (1767-1823). Escher von der Linth upptäckte att, i motsägelse till Nicholas Stenos superpositionslag, äldre bergarter låg över yngre i vissa utlöpare i Glarus. Hans son Arnold Escher von der Linth (1807-1872), den första professorn i geologi vid ETH Zürich, kartlade strukturen mer i detalj och kom fram till att det kunde vara en stor överskjutning. Vid den tiden trodde de flesta geologer på geosynklinalteorin, som säger att berg formas genom vertikala rörelser i jordskorpan. Escher von der Linth hade därför svårigheter att förklara storleken på överskjutningsförkastningen. 1848 bjöd han in den brittiske geologen Roderick Murchison, en internationell auktoritet, att komma för att se strukturen. Murchison var bekant med större överskjutningsförkastningar i Skottland och instämde med Eschers förklaring. Dock kände Escher sig själv osäker på sin idé och när han publicerade sina observationer 1866 gav han förklaringen att Glarus överskjutning var två stora välta smala antikliner. Denna hypotes var ganska absurd, lär han sagt till sig själv.

Eschers efterföljare som professor i Zürich, Albert Heim (1849-1937), var från början fast med sin företrädares förklaring av två antikliner. Dock föredrog några geologer idén om en överskjutning. En av dem var Marcel Bertrand, som 1884 ansåg att strukturen var en överskjutning, efter att läst Heims observationer[3]. Bertrand var bekant med Faille du Midi, en stor överskjutningsförkastning i belgiska Ardennerna. Under tiden började brittiska geologer undersöka överskjutningsförkastningarnas natur i de Skotska högländerna. 1883 anslöt sig Archibald Geikie till idén att högländerna var ett överskjutningssystem[4]. De schweiziska geologerna Hans Schardt och Maurice Lugeon upptäckte 1893 att även i västra Schweiz låg lager av berg från Jura ovanpå yngre molasse, och hävdade att Alpernas struktur är en stor hög med nappor, stora lager av berg som har pressats ovanpå varandra[5]. I slutet av århundradet hade även Heim övertygats om den nya teorin. Han och andra schweiziska geologer började kartlägga napporna i Schweiz mer i detalj. Från denna stund och framåt började geologer hitta stora överskjutningar i många bergskedjor världen runt.

Dock förstod man ännu inte varifrån de enorma krafter som flyttat lagren kommit ifrån. Det var först med teorin om plattektonik på 1950-talet som en förklaring hittades. I plattektoniken orsakades de tektoniska plattornas horisontella rörelser över jordens mjuka astenosfär horisontella krafter i jordskorpan. Idag tror geologer att de flesta bergskedjorna har formats av konvergenta rörelser mellan tektoniska plattor.

Glarus överskjutning vid Piz Segnes

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Swiss Tectonic Arena Sardona”. UNESCO World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/list/1179. 
  2. ^ ”Authenticity / Integrity”. geopark association. http://www.glarusoverthrust.org/inhalt.asp?fHigherChapter_ID=150&fChapters_id=150&fSubChapters_id=153&fTemplatefile=inhalt.asp&ID_Postcards=&fPassword=#. 
  3. ^ Marcel Alexandre Bertrand (1884). Rapports de structure des Alpes de Glaris et du bassin houiller du Nord. 3, v. 12. Société Géologique de France Bulletin. sid. 318–330 
  4. ^ Archibald Geikie (1883). On the Supposed Pre-Cambrian Rocks of St. David's, Quarterly Journal of the Geological Society 39(1-4). sid. 261-333. http://jgslegacy.lyellcollection.org/cgi/content/abstract/39/1-4/261 
  5. ^ Hans Schardt (1893) (på franska). Sur l’origine des Préalpes romandes, Eclogae geologicae Helvetiae 4. sid. 129–142 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]