Glasyr (keram)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Glaserad blomkruka. I bakgrunden vita, oglaserade kärl.

Glasyr (franska: glacure av glace, spegel) är en glänsande och hård glasliknande ytbeläggning som används på keramiska föremål.[1] Glasyrer är ofta färgade.

Anledningen till att glasyr används på porslin och lergods är både estetisk och funktionell; det ger föremålet en vacker yta och gör det ogenomträngligt för vatten. I likhet med glas utgörs glasyren av en blandning av silikater som åstadkoms genom smältning, även om smältpunkten vanligen är betydligt lägre än det som behövs för att smälta glas. Olika glasyrer har olika ingredienser, beroende på användningsändamål. För porslin används en silikatrik glasyr. Andra beståndsdelar som ingår i olika sorter glasyrer är sand, kvarts, lera, glas, kaolin, fältspat, koksalt, krita och dessutom olika metalloxider för att ge glasyren färg. Bland dessa kan nämnas tennoxid, järnoxid, koboltoxid och brunsten (manganoxid). Blyoxid har tidigare också varit vanligt använd i glasyrer, även för att ämnet ger en lägre smältpunkt till blandningarna.

Glasyren bereds genom att ett antal beståndsdelar smälts samman. Därefter finmals blandningen, tvättas och blandas ut med vatten. Därefter läggs massan på ytan av kärlen, endera genom att de doppas i massan eller genom att massan stryks på föremålet, alternativt genom att torrt glasyrpulver siktas över föremålen. Applicering i blöt form leder till att vätskan absorberas av det porösa lergodset och glasyrmassan stannar på föremålets yta. Därefter värms de överdragna föremålen i en ugn i så hög temperatur att glasyren smälter.

En annan form av glasyr är saltglasyr.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Glasyr i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1908)