Glima

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Glimakämpar

Glima (isländska: glíma) är en nordisk form av brottning med anor från vikingatiden som i sin mest kända variant endast har överlevt i obruten tradition på Island. Brottningsformen fanns också i Sverige hos allmogebefolkningen och kallades då bl a för Lösatagsglima, Lyxtag eller Ryggkast, men dog ut i början av 1900-talet. Glima var således en uppvisningssport i Olympiska sommarspelen 1912 i Stockholm[1]. I dagens isländska glima håller kämparna hela tiden i varandras bälten och försöker kasta den andre till marken medelst lyft, kast och skrevstörtningar. För att möjliggöra grepp såsom i äldre tiders löst sittande kläder bär utövarna nuförtiden nämligen ett så kallat glima-bälte med remmar om bägge låren.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Namnet "glima" kommer av ett fornnordiskt ord, "glíma" som betyder "blixtrande sken" eller "kvick rörelse" och överlever i svenskans "glimma" i danskans "glimre" och i norskans "glimt". I en av de äldsta svenska ordböckerna förekommer ordet "glyma" som då betydde "liten strid" eller "kortvarig brottning".[2] På isländska är ordet "glíma" synonymt med brottning i allmänhet, och används även när man talar om icke-nordiska brottningsformer som t ex "japönsk glíma" som betyder "Ju jutsu". På svenska används termen idag framförallt när man refererar till det traditionella "byxtaget" men även om andra inhemska nordiska brottningsformer.

Nordisk brottning[redigera | redigera wikitext]

Ursprungligen fanns det i Norden tre olika former av traditionell brottning; "Ryggtag" (också "livtag", "ryggkast" eller "ryggspänna"), "byxtag" (eller "byxkast", d.v.s. den nu normala varianten av glima) och "lösa tag" ("kampglima").[3] Stilarna kan också kallas ryggtagsglima, byxtagsglima och lösatagsglima. "Ryggtaget" var den vanligaste formen och överlever än idag på Gotland såsom "ryggkast" i de gutniska lekarna. Den går ut på att båda kämparna fattar om varandra med ett övertag och ett undertag och behåller greppet under hela kampen. Den som faller underst har förlorat.[4] Byxtaget utgår, som namnet antyder, från ett grepp som tas i vardera kämpes byxor eller bälte. Den som lyckas fälla eller kasta den andre till marken har vunnit.[5] Både ryggtaget och byxtaget brukar sammanfattas under samlingsnamnet "fasta tag". Den tredje varianten dog ut redan på medeltiden i Sverige och för ca 100 år sedan på Island. Det var den mest kamporienterade stilen. Här utgick man inte från ett fast grepp utan var fri att fatta om motståndaren hur som helst, d.v.s. fribrottning. Den som lyckas fälla eller kasta sin motståndare till marken och ta sig upp stående först, vinner.[6] Denna variant har idag återuppstått och fått en slags renässans under namnet "kampglima/stridsglima" eller "combat glima".

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Vetenskapsradion Historia, Sveriges Radio, 28 augusti 2008.
  2. ^ Enoksen 2004, s. 70-71.
  3. ^ Enoksen 2004, s. 59.
  4. ^ Enoksen 2004, s. 60-61.
  5. ^ Enoksen 2004, s. 64-66.
  6. ^ Enoksen 2004, s. 87-89.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Enoksen, Lars Magnar (2004). Vikingarnas stridskonst. Lund: Historiska media. ISBN 91-85057-32-0 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]