Glukagon

Glukagon är ett blodsockerreglerande peptidhormon i kroppen som bildas i α-celler i de Langerhanska cellöarna i bukspottkörteln.

Glukagon insöndras vid sänkta blodsockernivåer och ökar glukoskoncentrationen i blodet, framförallt genom att stimulera nedbrytning av glykogen till glukos i levern. Glukagon har alltså en motsatt verkan till insulin. Sekretionen av glukagon (från α-celler) stimuleras inte bara av hypoglykemi (lågt blodsocker), utan också av proteinrik föda (aminosyror) liksom av svält och kraftigt fysiskt arbete eller träning. Genom glukagonets verkan ökar mobiliseringen av lagrade energiförråd, i synnerhet glykogen.

Det huvudsakliga målorganet är levern, där glykogenolys (nedbrytning av glykogen till glukos) och glukoneogenes (nybildning av glukos från bland annat aminosyror) stimuleras för att ge ökade glukoshalter. Det sker också en ökad lipolys i fettväven. Effekterna på övriga perifera organ är relativt begränsade. Sammantaget är glukagon kroppens viktigaste blodsockerhöjande faktor.

Vid intag av proteinrik föda kommer de absorberade aminosyrorna att stimulera sekretion av både glukagon och insulin. Glukagonet ser till att blodglukoshalten upprätthålles medan insulinet stimulerar till en ökad proteinsyntes.

Glukagon som läkemedel

Glukagon används för att behandla allvarlig hypoglykemi när den drabbade är medvetslös eller så omtöcknad att han eller hon inte kan svälja. Hypoglykemi kan exempelvis drabba diabetiker om de tar för mycket insulin i förhållande till matintaget eller vid kraftig kroppsansträngning. För diabetiker finns därför en förpackning med en glukagonspruta avsedd att ge en subkutan injektion av personer utan sjukvårdsutbildning. Av hållbarhetsskäl är glukagonet i förpackningen i pulverform. Förpackningen innehåller också en spruta med saltlösning som används för att lösa upp glukagonet.

Se även