Gluttsnäppa

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gluttsnäppa
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Juvenil gluttsnäppa.
Juvenil gluttsnäppa.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Vadarfåglar
Charadriiformes
Underordning Vadare
Charadrii
Familj Snäppor
Scolopacidae
Underfamilj Tringinae
Släkte Tringa
Art Gluttsnäppa
T. nebularia
Vetenskapligt namn
§ Tringa nebularia
Auktor Gunnerus, 1767
Synonymer
  • Scolopax nebularia Gunnerus, 1767 (protonym)
Common Greenshank I IMG 1611.jpg
Hitta fler artiklar om fåglar med

Gluttsnäppa (Tringa nebularia) är en utpräglad långflyttande vadare som häckar i norra palearktis.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Adult gluttsnäppa i vinterdräkt i januari.

Gluttsnäppan är en långbent, långvingad, långhalsad och smäcker fågel med en lång och grov svagt uppåtkrökt näbb. Den är bara något större än en rödbena, men på grund av dess annorlunda proportioner ter den sig mer högrest. Den är 30-34 cm lång och har ett vingspann på 55-62 cm. I alla fjäderdräkter är den ganska ljust färgad, grå med svarta fläckar på ovansidan och ljus på undersidan. Bröstet är fint vattrat i svart mot en vit botten. Benfärgen skiftar i grågrönt till gulgrön beroende på ålder och årstid. När den flyger ser man en lång, bred vit kil på ryggen som sträcker sig ända ner på stjärten i stark kontrast till gluttsnäppans gråsvarta vingöversidor.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Gluttsnäppan är en palearktisk art med en häckningsutbredning som sträcker sig från norra Storbritannien i väster till Kamtjatka i öster. Den är en långflyttare och övervintrar i medelhavsländerna, i Afrika söder om Sahara, i sydvästra delarna av Indien, i Indonesien, i Sydostasien, på öar i sydkinesiska havet och i Australien.[2] Generellt flyttar den på bred front över land men majoriteten av häckfåglarna i Västeuropa passerar kustområden. Vadehavet är exempelvis en viktig rastplats under vårflytten där arten ruggar.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige häckar den i skogslandskap från Mellansverige och norrut och den observeras längre söderut under flytten vid flacka kuster och slättsjöar.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Gluttsnäppan beskrevs taxonomiskt första gången 1767 av Johann Ernst Gunnerus under det vetenskapliga namnet Scolopax nebularia. Trots att gluttsnäppan har ett så stort utbredningsområde så delas den inte upp i några underarter.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Gluttsnäppan häckar på taigan, framförallt i gles högåldrig tallskog, gärna nära myrar eller vattendrag.[3] Den häckar från havsnivå och vanligtvis upp till 450 meter över havet, men den högst belägna kända häckningsplatsen ligger på 1200 meter över havet i Norge.[1] Häckningsbiotopen utgörs av gläntor i sumpig skog, myrmark, trädbevuxet hedlandskap, öppna mossar och kärr, och stränder vid eutrofa sjöar där det finns ruttnande vegetation.[1] I vinterkvarteren förekommer den i en mängd olika sötvattens- och marina områden, bland annat, våtmarker, leriga eller steniga stränder vid sjöar och floder, saliner, risfält, dammar, reservoarer, översvämmad gräsmark, saltängar, skyddade sandiga eller leriga havsstränder, mangrove, estuarier, laguner men undviker öppna kuststräckor.[1] Under flytten uppträder gluttsnäppan vid olika typer av våtmarker i inlandet eller i närheten av kusten.[1]

Häckning och flyttning[redigera | redigera wikitext]

Gluttsnäppan häckar vanligtvis första gången vid två års ålder[4] och häckningen infaller från slutet av april till juni.[1] Vanligtvis häckar de väl utspritt och paren upprätthåller revir.[1] Boet är en grund uppskrapning direkt på marken ofta placerat på torr mark, i en glänta eller i gles skog, gärna i närheten av en trädstam, ett liggande träd, klippblock, staket eller dylika uppstickande objekt.[1][4] Den lägger vanligtvis fyra ägg, men kullar med en till fem ägg förekommer.[2] och båda färäldrarna ruvar äggen i 23-26 dagar.[4] Efter kläckningen lämnar ungarna boet efter bara några dagar och födosöker själva.[1] Ungarna blir flygga efter 26-31 dagar.[4] Höstflytten genom Europa sker från mitten av juli till andra hälften av oktober.[1] Ena föräldern, vanligtvis honan, lämnar häckningsområdet först, ofta innan ungarna är flygga, medan den andra föräldern och juvenilerna flyttar cirka tre till sex veckor senare.[1] Under flytten uppträder de enstaka eller i mindre flockar men sällsynt observeras flockar på över 100 individer på tidvattenstränder och dylikt.[1] Merparten anländer övervintringslokalerna i södra Afrika och Australien från augusti till september.[1] I södra Afrika är flockar med 20-25 individer vanliga.[1] Vårflytten mot häckningsområdena påbörjas i mars och de lämnar övervintringslokalerna i skymningen.[1] Vissa icke-häckande individer översomrar i övervintringsområdena.[1]

Föda och mortalitet[redigera | redigera wikitext]

Gluttsnäppan födosöker både dagtid och på natten.[1] Den är till största delen köttätare och söker energiskt sin föda på grunt vatten.[4] Huvudfödan består av allehanda smådjur, till exempel insekter och dess larver, småfisk och kräftdjur.[4] Äldsta kända individen blev 11 år och 11 månader.[4]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Film på Gluttsnäppa

Gluttsnäppan har kallats bara för glutt eller glutten i flera svenska och tyska dialekter, ursprunget till glutt är dock omdiskuterat. Glottis var ett grekiskt fågelnamn som omskrevs av både Aristoteles och Plinius den äldre men det är idag oklart vilken fågel de menade. Glottis betyder "tunga" på grekiska. Även när Linné använde sig av det vetenskapliga namnet Scolopax glottis i Systema Naturae 1746 är det osäkert om det var gluttsnäppan han syftade på.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q] BirdLife International 2012 Tringa nebularia Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 <www.iucnredlist.org>. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  3. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 156-157. ISBN 978-91-7424-039-9 
  4. ^ [a b c d e f g] Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. ISBN 91-1-913142-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]