Golfklubba

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Golfklubbor finns i olika typer; träklubbor, järnklubbor och putter. Beroende på vilket slag som ska slås med avseende på bland annat avstånd och bollens läge så bestämmer spelaren vilken klubba som ska användas.

Enligt golfreglerna så får spelaren ha 14 klubbor i bagen under spel. Längden på klubban och dess loft (bladvinkel) avgör längden och höjden på slaget. Klubborna numreras för att kunna identifieras och de lägsta numren har det lägsta loftet (en järnfemma har lägre loft än en järnsexa). Lägre nummer på klubba ger således lägre båge på bollbanan och kraften driver istället bollen längre.

Vilka klubbor som ska ingå i ett golfset är individuellt. Elitspelare brukar välja sina klubbor efter de förhållanden som råder inför rundan. De har i regel fler än 14 klubbor att välja mellan. En amatörgolfare har oftast bara en uppsättning att välja på och en vanlig uppsättning är träetta (driver), trätrea (spoon), träfemma, järntrea till järnnia, pitching wedge, sandwedge och putter. Lobwedge är också vanligt förekommande. Lobwedgen kan vara vinklad upp till 64 grader, vilket ger extremt höga och korta slag.

När bollen slås så gör kraften vid tillslaget att bollen trycks samman och pressas mot bladets skåror. Bollens egenskaper med sina dimples, i kombination med bladets loft, gör att den får backspin som hjälper bollen att lämna marken med en stigande bana, dock inte i samma bana som svingrörelsen. Så länge bollen har fart ifrån svingen så stiger den med hjälp av backspin. Det bildas också ett undertryck kring bollen tack vare dessa dimples, och flykten blir betydligt längre än slät boll skulle få.

Klubbtyper[redigera | redigera wikitext]

Träklubba, putter och järnklubba
  • Träklubbor är till för att slå långa slag. De kallas träklubbor eftersom dess stora klubbhuvuden ursprungligen var gjorda av hårda träslag som ek och bok och senare när bollen började att utvecklas och bli hårdare övergick tillverkningen till persimmonblad. Idag är de gjorda av metall eller titan. Loftet på träklubborna varierar mellan 7 och 29 graders vinkel. Träettan kallas driver och används oftast vid utslagen på par 4- och 5-hål. Drivern har ett stort klubbhuvud och den tekniska utvecklingen har gjort att regler har införts som begränsar storlek och andra egenskaper. Träklubbor används även vid långa fairwayslag. De har egenskapen att dess något rundade underkant och dess platta sula gör att de inte skär ner i marken vid tillslaget.
  • Järnklubbor används för kortare slag än träklubbor, bland annat för inspel mot greenen och utslag på par 3-hål. De indelas efter slaglängden i långa järn (1-3), mellanjärn (4-6) och korta järn (7-9). De brukar vara 90-100 centimeter långa och har ett loft på mellan 16 och 45 graders vinkel. Långa järn spelas ofta för långa transportslag mot greenen och mellanjärn och korta järn används oftast för att landa på densamma. Järnklubbor började att tillverkas på 1890-talet.
  • Wedgar är järnklubbor med ett loft som är högre än 45 grader. Slag med wedgar blir inte så långa men bollbanan blir högre. Klubborna används företrädesvis vid närspel. Till wedgar räknas pitching wedge, gapwedge, sandwedge och lob wedge.
  • Putters finns i många olika varianter och är kanske den mest individuella klubban. Dess utseende regleras bara med att skaftet, liksom övriga klubbor, inte får vara kortare än 45,7 centimeter. De har historiskt haft korta skaft men på senare år har långa skaft upp till hakan eller pannan börjat att användas. Putter används nästan uteslutande på greenen eller i dess närområde men kan även användas vid besvärliga slag på andra delar av banan.

Konstruktion[redigera | redigera wikitext]

Golfklubba med blad
Putterblad med insert

En golfklubba består av ett skaft med grepp och ett huvud. Skaftet ska vara rakt och ha samma böjningsegenskaper i alla riktningar och det ska vara infäst i klubbladet vid hälen. När man svingar en golfklubba så håller man i greppet och i svingen böjer sig golfskaftet för att kunna ge fart åt klubbhuvudet som slår iväg golfbollen. Klubban får inte vara justerbar. Detta gäller inte putters som får ha skaftet infäst var som helst i bladet. Klubbhuvudet på trä- och järnklubbor får bara ha slagyta på en sida och längden mellan tå och häl ska vara större än bredden mellan slagytan och bakkanten.

Skaftet består av ett ihåligt rör av lättmetall eller grafit. Det är cirka 12 millimeter i diameter vid greppet och 89-115 centimeter långt. Skaftets egenskaper anges på många olika sätt och det vanligaste är flex och stiff. Spelare med en snabb sving använder stiff för att inte skaftet ska böja sig för mycket i nersvingen. Flexskaft har en högre böjlighet och används av spelare med en långsammare sving. Böjligheten ger en hävstångseffekt vid tillslaget.

Golfskaft ges olika egenskaper vid tillverkningen för att kunna passa så många olika golfspelare som möjligt. De egenskaper som är viktigast är vikt, flex (böjlighet), torsion (vridstyvhet) samt flexpunkt.

De vanligaste varianterna av flex är:

  • L (Lady)
  • A (Soft regular och Senior Regular)
  • R (Regular Flex)
  • S (Stiff Flex)
  • X (Tour Stiff, Extra Stiff och Strong Flex)

Golfskaftet påminner om ett rör som smalnar av i en ändan. Man mäter skafts dimensioner i tum. Skaftet grovända (butt) mäter nästan alltid 0,600 tum eller 0,580 tum. Skaftet smalare ände (tip) mäter 0,335 tum för metalwoods och 0,380 tum för järnklubbor. Ett stålskaft gjuter man så de blir oftast väldigt likvärdiga. Ett grafitskaft består av flera tunna lager av olika grafit som rullas ihop till ett färdigt skaft. Det kan därför få en större variation på skaftegenskaper vilket är positivt. Det negativa är att samma skaftmodell kan få stora variationer.

Till en början tillverkades skaften i hickory som hade god hållbarhet och bra flex, men hade nackdelen att det vreds vid tillslaget. Redan på 1890-talet experimenterades med stålskaft och en smed från Edinburgh tog patent på stålskaftet 1894 men tog tillbaka det då det var tveksamt om det skulle få användas. Det dröjde till 1924 innan USGA gav klartecken och till 1929 innan R&A tillät det. Stålskaftet var väldigt vridstyvt vilket gjorde att man kunde slå ner på bollen vilket skapade en ny golfteknik. Nästa stora förändring kom med grafitskaften som kom 1980-talet. Stålskaft är fortfarande vanligast på järnklubbor. Längre klubbor som metalwoods och hybrider har nästan alltid grafitskaft på grund av deras låga vikt.

Skaftet är infäst i bladet, antingen direkt eller via en hylsa. Moderna blad har genom sin storlek en förlåtande effekt på sämre träffar men det är skaftet som genererar kraften som ger långa slag och skapar precision. Klubbladet har följande egenskaper:

  • Bounce - Bladets framkant är högre än bakkanten. En järntrea har ingen bounce medan en sandwedge har det.
  • Skåror (grooves) i klubbladet
  • Insert - Inläggning i bladet
  • Loft - Slagytans vinkel mot klubbskaftet
  • Lie - Vinkeln mellan klubbladets sula och skaftet.
  • Offset - Slagytans nederkant ligger bakom skaftet
  • Sweetspot - Den yta på klubbladet som ger den renaste träffen
  • Tå/häl - Den mesta vikten placeras i tån och hälen. Detta gör att bladet får en låg tyngdpunkt och stor träffyta och är därför förlåtande mot slag som inte träffar sweetspot.

Skräddarsydd golfutrustning[redigera | redigera wikitext]

Om en spelare använder klubbor som inte är anpassade för hans eller hennes förutsättningar blir spelet svårare. Skräddarsydd (customfitted) golfutrustning brukar utföras av en välutbildad golfinstruktör som med hjälp av sin erfarenhet och tekniska hjälpmedel, som exempelvis en svinghastighetsmätare, avgör hur klubborna bör utformas för att passa spelaren så bra som möjligt.