Gotlands nationalbeväring

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gotlands nationalbeväring
Datum 1811–1887
Land  Sverige
Försvarsgren Armén
Typ Infanteri
Storlek Regemente
Förläggningsort Gotland
Motto Inget
Segernamn Inget

Gotlands nationalbeväring var benämningen på den försvarsorganisation som upprättades på Gotland 1811, byggd på frivillig värnplikt. Det delades upp i två nya regementen år 1887. Regementets soldater rekryterades från Gotland. Den ryska ockupationen under Finska kriget våren 1808 visade tydligt Gotlands bristande försvar. Regementet organiserades därför år 1811 genom en konvention antagen av gotlänningarna i december 1810 och av kung Karl XIII den 5 februari 1811. Sveriges första värnpliktsförsvar var fött. Enheten var 6 781 man stark och bestod av tre artillerikompanier och 43 kompanier med infanteri och jägare. År 1854 överlämnades tre bataljonsfanor av kung Oscar I och till minne av detta reste man 1861 Oscarstenen vid Visborgsslätt. År 1887 omorganiserades Gotlands nationalbeväring till två separata förband.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Plansch över uniformer för Gotlands nationalbeväring vid mitten av 1860-talet.

Gotland hade en liten värvad trupp artilleri som utgjorde ett kompani om 76 man, som var förlagd till Visby garnison och till bevakande av kronans förråd. Denna artilleritrupp, som varit förlagd där sedan 1808, hörde ursprungligen till Wendes artilleri, men förenades sedan med Svea artilleriregemente (A 1), under vilket det utgjorde ett depåkompani (det 2:a). Från 1861 utgjorde detta kompani en särskild kår med benämningen Gotlands stamtrupp. Den utgjordes av ett sexpundigt fältbatteri. Nationalbeväringen hade två batterier. År 1870 bestod hela artilleriet av 307 man.[1]

År 1710 inrättades av den förordnandet av öns försvarsväsende till Gotland sände generalmajor Anders Sparrfelt en beväring på denna plats. Den utgjordes av två regementen och bestod av både infanteri och kavalleri, tillsammans 3 300 man.[1] Denna äldre beväring existerade dock inte särskilt länge. Åren 1810 och 1811 inrättades av dåvarande landshövdingen, amiral Olof Rudolf Cederström den nuvarande Gotländska nationalbeväringen av öns alla vapenföra ynglingar och män, som inte var anställda i allmän tjänst, mellan 15 (sedan 18) och 50 års ålder, av vilka dock de, som fyllt 45 år, bildade en reservtrupp, som endast i nödfall kunde utkommenderas.[1] Exercistiden räckte tills fyllda 30 år, varefter man först var rekryt i tre år och sedan jägare, blev infanterist. Beväringen, som vid sin första uppsättning 1811 (då 15-åringar var inkluderade) uppgick till 7 048 man, bildade, förutom jägare- och infanteristyrkan, även en artillerikår bestående av två batterier, ett 12- och ett 6-pundigt. Den årliga övningstiden var för jägarna sex dagar och för artilleriet 12, men befälet hade dessutom, liksom spelet, ett befälsmöte varje år, även sex dagar för jägarna och 13 för artilleriet. Befälsmötena och artilleriets exercismöten hölls utanför Visby på "Södra Byrummet", jägarnas exercismöten på landsbygden, dels kompani- dels bataljonsvis.[1]

Bataljonerna var fem, nämligen Artilleribataljonen, Visby stads bataljon, Norra, Medel- och Södra bataljonerna. Förutom Artilleribataljonen, som bestod av tre batterier, utgjordes Gotlands nationalbeväring, efter organiseringen 1861, av 30 kompanier, av vilka två, ett jägar- och ett infanterikompani, hörde till staden; de övriga 28 kompanierna, bestående av både jägare och infanterister, hörde till landsbygden. Beväringen nyttjade egna kläder, kunde inte kommenderas utanför ön och valde själv sitt underbefäl.[1] Bland svenska arméns infanteriregementen hade Gotlands nationalbeväring nummer 27. Kungliga breven den 5 och 19 februari 1811 innehöll de bestämmelser angående värnplikten, som, efter det sockenmenigheterna blivit hörda, antagits och fastställts, samt sättet för bestämmelsernas tillämpning. De förändringar, som tid efter annan tillkommit, hade även på sådant sätt antagits genom överenskommelse mellan Kunglig Majestät och Kronan å ena sidan samt gotländska befolkningen å andra.[1] Före 1861 var kompanierna 23, av vilka stadens båda utgjorde stadsbataljonen, och varje av de övriga tre bataljonerna bestod av sju lantkompanier. Senare var indelningen annorlunda. Medel- och Stadsbataljonerna bestod vardera av sju, Norra och Södra bataljonerna av vardera åtta kompanier. År 1870 utgjorde antalet jägare och infanterister 6 658, reserven 1 152, underofficerarne 176 och spelet 76.[1]

År 1887 omorganiserades Gotlands nationalbeväring till två separata förband, Gotlands infanteriregemente (I 18) och Gotlands artillerikår (A 4).

Organisation 1861[redigera | redigera wikitext]

Norra bataljonen (som 1870 var 5 040 man) bestod av:[1]

  • Fårö kompani: Fårö socken
  • Rute kompani: Rute, Fleringe och Bunge socknar
  • Forsa kompani: Lärbro, Hellvi och Tingstäde
  • Bals kompani: Othem, Boge, Hejnum och Bäl
  • Lina kompani: Hörsne, Bara, Gothem och Norrlanda
  • Stenkyrka kompani: Stenkyrka, Hangvar och Hall
  • Lummelunds kompani: Martebo, Lummelunda och Väskinde
  • Halla kompani: Dalhem, Ganthem och Halla

Visby bataljon (som 1870 var 1 690 man) bestod av:[1]

  • Visby jägarkompani
  • Visby infanterikompani
  • Endre kompani: Endre, Hejdeby, Barlingbo och Ekeby
  • Dede kompani: Roma, Björke, Follingbo och Akebäck
  • Bro kompani: Bro, Fole, Lokrume, Källunge och Vallstena
  • Stenkumla kompani: Stenkumla, Västerhejde, Träkumla, Vall och Hogrän
  • Eskelhems kompani: Eskelhem och Tofta

Medelbataljonen (som 1870 var 1 730 man) bestod av:[1]

  • Sanda (Banda) kompani: Sanda, Västergarn och Mästerby
  • Klinte kompani: Klinte och Fröjel
  • Hejde kompani: Hejde, Väte och Atlingbo
  • Sjonhems kompani: Sjonhem, Viklau, Vänge, Buttle och Guldrupe
  • Östergarns kompani: Östergarn, Gammelgarn och Ardre
  • Thorsburgs kompani: Kräklingbo, Ala och Anga
  • Garda kompani: Garda, Etelhem, Alskog och Lye

Södra bataljonen (som 1870 var 2 350 man) bestod av:[1]

  • Närs kompani: När och Lau
  • Burs kompani: Burs och Stånga
  • Fardhems kompani: Fardhem, Linde, Lojsta, Levide och Gerum
  • Hablingbo kompani: Hablingbo, Silte, Eksta och Sproge
  • Hemse kompani: Alva, Hemse, Rone och Eke
  • Havdhems kompani: Havdhem och Näs
  • Gröttlinge kompani: Grötlingbo och Fide
  • Hoburgs kompani: Öja, Hamra, Vamlingbo och Sundre

Antalet i beväringsåldern och i milorna inskrivna uppgick till 8 496 man, officerskåren utgjorde 111. Kostnaden för staten för beväringen uppgick till 139 562 riksdaler och 92 öre, varav militärbefälhavaren 2 000.[1]

Militärbefälhavare[redigera | redigera wikitext]

Minnessten vid P 18. Texten lyder: "Gotlands nationalbeväring - Gotlands militärkommando 1811-1986."

Militärbefälhavare på Gotland 1811-1886. Efter att Lennart Reuterskiölds frånträde som militärbefälhavare kom posten som militärbefälhavare och landshövding att vara förenade fram till 1873, därefter skiljdes de båda befattningarna åt. Både Olof Rudolf Cederström och Lennart Reuterskiöld var dock militärbefälhavare och vice landshövding.[2]

Namn, beteckning och garnison[redigera | redigera wikitext]

Gotlands nationalbevärings namnhistorik, beteckning och förläggning:[3]

Namn Från Till
Nationalbeväringen på Gotland 1811-02-05 ?
Gotlands nationalbeväring ? 1886-12-31
Beteckning Från Till
Ingen beteckning
Övningsfält
eller förläggningsort
Från Till
Inget övningsfält

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ När Gotlands nationalbeväring omorganiserades 1886 blev von Hohenhausen förbandschef för Gotlands infanteriregemente (I 18).[2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l] Snöbohm, Alfred Theodor (1871). Gotlands land och folk: hufvuddragen till en teckning af Gotland och dess öden från äldre till nuvarande tider. Örebro. sid. 36-38. Libris 1585140. http://runeberg.org/gotlands/0044.html 
  2. ^ [a b] Hammarhjelm, Bengt (1999). Beredskap på Gotland 175 år: 1811-1986 (2., utök. uppl., jämte komplement till 2000). Visby: Ödin. sid. 251. Libris 7751982. ISBN 91-85716-84-7 
  3. ^ Braunstein, Christian (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 5. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris 8902928. ISBN 91-971584-4-5 [sidnummer behövs]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]