Gråtrut

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gråtrut
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Larus argentatus ad.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Vadarfåglar
Charadriiformes
Underordning Måsfåglar
Lari
Familj Måsfåglar
Laridae
Släkte Larus
Art Gråtrut
L. argentatus
Vetenskapligt namn
§ Larus argentatus
Auktor Pontoppidan, 1763
Utbredning
Gråtrutens ungefärliga utbredning:Gult - häckningsområde sommartid.Grönt - året runt.Blått - vinterkvarter
Gråtrutens ungefärliga utbredning:
Gult - häckningsområde sommartid.
Grönt - året runt.
Blått - vinterkvarter
Hitta fler artiklar om fåglar med

Gråtrut (Larus argentatus) är en havsfågel inom familjen måsar och trutar (Laridae).

Systematik och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Gråtrutskomplexet (Larus argentatus-cachinnans-fuscus) har länge tjänat som exempel på diskussionerna som förs kring det biologiska artbegreppet. På grund av nya rön har flera populationer som tidigare sågs som underarter till gråtruten fått artstatus. Detta har i sin tur fört med sig att man inte alltid kan artbestämma en grå trut utifrån ett enda foto, speciellt om man inte vet var på jorden bilden är tagen. På bilden ser vi en grå trut som med sina gula ben skulle kunna indikera en annan art. Men detta är en gråtrut av varianten omissus.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Tidigare behandlades gråtruten som en art med många underarter. Senare DNA-forskning har splittrat upp det så kallade gråtrutskomplexet och många underarter har idag artstatus. Vintern 2003 ändrade SOF den officiella listan över fåglarna i Holarktis och gråtruten delades upp i fyra olika arter där de övriga är: kaspisk trut (Larus cachinnans), medelhavstrut (Larus michaellis) och armenisk trut (Larus armenicus) som håller till i Mellanöstern. Dessa tre trutar ansågs alltså tidigare vara underarter av gråtrut. Uppdelningen grundar sig på att dessa fyra arter inte hybridiserar speciellt ofta och att de har olika läten, morfologi och spelbeteenden. Den genetiska skillnaden är däremot ganska liten vilket indikerar att artuppdelningen rent evolutionärt skett nyligen. 2010 beslutade SOF:s taxonomikommitté att även den nordamerikanska gråa truten ska behandlas som god art och gav den namnet kanadatrut (Larus smithsonianus).[2]

AERC's Taxonomic Advisory Committee (TAC) som består av taxonomiska kommittéer från de fem länderna Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Sverige rekommenderar att man också borde klassificera de två östsibiriska gråtrutarna vegae och mongolicus som egna arter men där avviker SOF, som fortfarande anser att de ska behandlas som underarter.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Utifrån taxonomin beskriven ovan så förekommer gråtruten som häckfågel på Island och Brittiska öarna, utmed Västeuropas kuster så långt söderut som till södra Frankrike, i Skandinavien, Baltikum och nordvästra Europeiska Ryssland.[3]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Gråtruten häckar allmänt runt Sveriges kuster, vid sjöar och vattendrag, och övervintrar ofta i mellersta och södra Sverige. Den syns även till i södra Lappland, Västerbotten och Nordsjön.

1980 häckade det 8 000 par på Hallands Väderö, denna siffra har på 30 år mer än halveras. I dagsläget uppskattar man antalet häckande par gråtrutar i hela Sverige till mellan 50 000 och 100 000. Sedan 1990 har gråtruten varit utsatt för en mycket snabb och oväntad nedgång, möjligen beroende på att soptippar oftare nu än förr gräver ner det avfall, som trutarna är så väl anpassade för att annars finna.

Sommaren 2009 slogs också larm om att de döda och döende fåglar av inte minst gråtrut som årligen hittas i Blekinge skärgård lider av kraftig brist på vitamin B1. Eftersom orsaken till vitaminbristen är okänd kan det inte uteslutas att samtliga vattenlevande fåglar i Östersjön riskera att drabbas.[källa behövs]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Adult gråtrut med gula ben tillsammans med juvenil. Färjeläget i Rostock tidigt i november 2007.

Gråtruten är 55 till 67 cm lång, har ett vingspann på 140-155 cm och väger ungefär 1200 gram. Gråtruten liknar fiskmåsen men är större och kraftigare, har bredare vingar, ljusare ögon och en kraftigare näbb. Kön är i princip bara möjligt att bestämma under parning. Den adulta fågeln har en gul näbb med en röd fläck på undernäbben. Dess rygg är ljusgrå liksom vingarna där vingspetsarna är svarta med små, vita prickar. Benen är vanligtvis skära, men det finns individer med svagt gula ben, dessa brukar kallas omissus och definieras som en variant och inte som en underart.[4]

Ungfåglarna är brunspräckliga med mörk näbb och mörka ögon, och det tar fyra år innan den har anlagt sin adulta fjäderdräkt. Läs mer om ruggning hos trutar och måsar.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Gråtruten har flera klagande eller skrockande läten. Den varnar ungar som hamnar på marken med ett hundliknande "wauff", som kan stegras till ett "wuuff-wauff", om faran ökar. Minst ett 15-tal läten till står på repertoaren, men deras exakta innebörd är inte kända. Om vintern är trutarna för det mesta tysta, utom då de slåss om föda.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Gråtruten är en havsfågel som förekommer utmed kusten, i hamnar, vid stora sjöar och våtmarker. I Nordamerika förekommer den i större utsträckning även i inlandet.[3] Den har framgångsrikt anpassat sig till människan och häckar i kuststäder och vid soptippar.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Gråtruten häckar i slutet av april till i början av maj. Boet lägger den i en skreva i berget eller någon klipphylla. Några fåglar bygger bo vid större insjöar. På många ställen häckar gråtrut direkt på marken i stora kolonier. I städer placeras gärna ofta boet i de klykor som bildas mellan skorstenar och spetsiga tak. Den häckar mer sällan på helt platta tak liksom på för höga hus. Boet består av ett enkelt rede av torrt gräs, rötter, mossa, tång men även tidningspapper och annat som trutarna hittar. De lägger nästan alltid 3 ägg, men 2 eller 4 ägg förekommer mer sällsynt.[3] Äggen är gröngråa med mörkbruna fläckar och läggs ett och ett under ungefär en veckas tid. Ruvningen påbörjas inte förrän samtliga ägg lagts varför ungarna nära nog kläcks samtidigt efter 28-30 dygn.[3] Under ruvningsperioden är gråtruten tyst för att inte dra uppmärksamhet till sig. Ju större ungarna blir desto mer föda kräver de och ju mer låter de sig höras. Ungarna tigger mat genom att picka på den röda fläcken som finns på föräldrarnas undernäbbar. När ungarna börjat flyga (de övar tidigt blåsiga dagar) kräver de ofta fortfarande att bli matade av sina föräldrar (även om mat finns att tillgå). Vissa ungar kan formligen jaga föräldrarna under augusti, innan de till sist börjar leta föda själva. Under den första flygga tiden följer föräldrarna med ungarna och visar hur man hittar mat. Om en gråtrutsunge hotas av en predator eller dylikt kan andra gråtrutar i närheten hjälpa till att jaga bort angriparen genom att bland annat störtdyka mot hotet. Utflugna ungar som blivit av med sina föräldrar ses ibland följa med flockar av andra trutfåglar, exempelvis skrattmås. Yngre föräldrar misslyckas oftare att få alla ungar flygga.

Föda[redigera | redigera wikitext]

DefecatingSeagull.jpg

Gråtruten är en opportunist när det kommer till föda. Den äter fisk och fiskavfall, kräftor och musslor, maskar, insekter, fågelägg och fågelungar. I städer äter de främst avfall och bortkastad mat.

På många platser i kuststäder tycks fåglarna vintertid samarbeta om att hitta föda. Hittas föda på en osäker plats inväntar de ofta att fler fåglar skall komma - och så fort en fågel landat följer resten efter. Ute på stora vidder beter sig fåglarna inte på detta vis, där de i lugn och ro har full översyn åt alla håll.[källa behövs] Gråtruten kan ur en människoperspektiv betraktas som ett "nyttodjur", då de ofta lokaliserar och äter upp ätbart avfall innan råttor hinner hittar födan.[källa behövs]

Gråtruten och silltruten - ringart[redigera | redigera wikitext]

Illustration av teorin att gråtrutskompleхet skulle utgöra en rascirkel.
(1 : Larus argentatus argentatus, 2: Larus fuscus (sensu stricto), 3 : Larus fuscus heuglini, 4 : Larus argentatus birulai, 5 : Larus argentatus vegae, 6 : Larus argentatus smithsonianus, 7 : Larus argentatus argenteus)
Gråtrut och silltrut - det klassiska exemplet på en ringart.

Gråtruten ansågs länge bilda en rascirkel tillsammans med silltruten och skulle därmed utgöra en så kallad ringart. Om man följer artens spridning västerut ser man olika populationer som parar sig med varandra. Följer man cirkeln vidare över Amerika finns underarten nordamerikansk gråtrut, Larus argentatus smithsonianus som ska vara sprungen ur silltrutar som från Europa tagit sig till Asien. Trots att gråtruten och silltruten lever sida vid sida parar de sig väldigt sällan med varandra. De skulle därmed vara ett exempel på en ringart: det vill säga en art som i de båda ändarna av sin utbredning är två arter.

Senare forskning ifrågasätter om gråtrutskomplexet verkligen är så prydligt konstruerat som en cirkel.[5] [6] Genom undersökningar av DNA har man upptäckt att exempelvis underarten nordamerikansk gråtrut, L. argentatus smithsonianus inte alls, trots sin fysiska likhet, är så nära släkt med den europeiska populationen av gråtrut som exempelvis den skandinaviska underarten L. argentatus argentatus och den västeuropeiska L. argentatus argenteus. Istället har den nordamerikanska underarten närmare släktband med trutar i Nordamerika, som utseendemässigt skiljer sig avsevärt, som exempelvis Thayers trut, skiffertrut och prärietrut.

Denna forskning resulterade i att en diskussion om det nordamerikansk taxonet smithsonianus borde ha artstatus. Exempelvis beslutade Sveriges ornitologiska förening 2010 att behandla den som god art och gav den trivialnamnet kanadatrut.[2]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Gråtrut kallas ibland för gråmås och på den södra delen av västkusten för gal, gale eller hagal. I norra Bohuslän kallas den oftast för "måve" vilket även omfattar andra arter av fiskmås. Ett äldre bohuslänskt namn är skåre.[7]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Larus argentatus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b] Jirle, E., Svensson, L., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2010). ”Förändringar i listan över Holarktis fåglar: Rapport nr 3 från sof:s taxonomikommitté”. Vår fågelvärld "69" (6): sid. 40-48. ISSN 0042-2649. 
  3. ^ [a b c d] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  4. ^ Skånes regionala raritetskommitté (2005) Ad medelhavstrut februari 2005 <www.skof.se/rrk/, läst 2010-01-12
  5. ^ Vår Fågelvärld nr 3, 2003
  6. ^ Liebers, Dorit; de Knijff, Peter & Helbig, Andreas J. (2004): The herring gull complex is not a ring species.,Proceedings of the Royal Society B, vol.271 ,nr.1542 sid:893-901. doi:10.1098/rspb.2004.2679 PDF fulltext Elektroniskt appendix
  7. ^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:311

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]