De Gröna (Finland)

Från Wikipedia
Version från den 27 december 2017 kl. 15.05 av Loghete (Diskussion | Bidrag) (Uppdaterade tabell med valresultat från 2015)
Gröna förbundet
Vihreä liitto
PartiordförandeTouko Aalto
PartisekreterarePanu Laturi
GruppledarePekka Haavisto
Grundat1987
HuvudkontorFredriksgatan 33 A
FI-00120 Helsingfors
Politisk ideologiGrön
Politisk positionCenter till Center-vänster
Europeiskt samarbetsorganGruppen G/EFA
Färg(er)Grön
Riksdagen
Röstandel
8,5 %
Mandat
15 / 200
Europaparlamentet
Röstandel
9,3 %
Mandat
1 / 13
Webbplats
www.vihreat.fi

Gröna förbundet (fi.: Vihreä liitto, Vihr.) är ett politiskt parti i Finland.

Gröna förbundet grundades den 28 februari 1987. Till en början fungerade Gröna förbundet som en förening men redan följande år, 1988, registrerade man sig som parti. Det gröna förbundets rötter finns i 1980-talets gröna rörelse. I det finska riksdagsvalet 2007 fick partiet 8,5 % av rösterna och 15 ledamöter.

Partiet är mest populärt i de stora städerna och deras grannkommuner. I mindre kommuner är Gröna förbundet inte så populärt. Till exempel fick partiet 20,1% av rösterna i riksdagsvalet 2007 i Helsingfors, men i Lapplands län fick det bara 3,2% av rösterna.

Från första början prioriterade de finländska gröna jämlikhetsfrågor, den nordiska välfärdsstaten och miljöfrågor. Gröna förbundet har i grunden en EU-positiv hållning medan deras svenska systerparti Miljöpartiet de Gröna först 2008 gav upp sitt krav på svenskt EU-utträde.

Historik

Man kan säga att den gröna rörelse som föregick det gröna förbundet började i Koijärvi, som nuförtiden är en del av Forssa, och i Helsingfors1970- och 1980-talen. Många av de medlemmar som grundade förbundet och många av dess nuvarande politiker, liksom Osmo Soininvaara, Pekka Sauri och Heidi Hautala har tagit del i båda rörelserna. Rörelsen fungerade i början som ett nätverk och en gräsrotsrörelse, och den hade inte någon fast organisation. I den här formen lyckades rörelsen också få in två riksdagsledamöter i finska riksdagsvalet 1983: Kalle Könkkölä och Ville Komsi.

I mitten av 1980-talet växte rörelsens lust och behov att organisera sig. År 1987 grundades det Gröna förbundet, men det var inte meningen att det skulle bli ett politiskt parti. Då började det konkurrerande Ekologiska partiet att grunda ett parti som skulle koncentrera sig på bara ekologiska saker. Det här ledde till organisering av andra, konkurrerande föreningar som bildades på samma orter. Trots att många ekogröna återvände till Gröna förbundet, förorsakade konflikterna en förlust i 1988 års kommunalval.

Partiet tillfrisknade från sina inre konflikter och riksdagsvalet 1991 och kommunalvalen 1992 var stora framgångar. Mitt i den finska depressionen år 1994 skrev Osmo Soininvaara sin bok "Hyvinvointivaltion eloonjäämisoppi" som fick Pro Oeconomia-priset av Finlands Ekonomförbund 1995) och Pekka Sauri förde fram många andra frågor förutom miljöfrågor.

1995 års riksdagsval var en liten förlust för Gröna förbundet och partiet förlorade en riksdagsledamot. Trots motgångarna deltog partiet i Paavo Lipponens första regering och Pekka Haavisto blev ett av de första gröna statsråden i Europa. I riksdagsvalet 1999 fick partiet två platser till i riksdagen och Gröna förbundet fortsatte i Lipponens andra regering med två statsråd, Osmo Soininvaara och Satu Hassi. Efter att Finlands riksdag godkände tillståndsansökan för det femte kärnkraftverket, beslutade Gröna förbundet att gå ur regeringen. I riksdagsvalet 2003 fortsatte Gröna förbundet att växa och partiet fick 14 riksdagsledamöter, men stannade i opposition. I riksdagsvalet 2007 fick partiet 15 riksdagsledamöter och tog plats i Matti Vanhanens andra regering, som följdes av regeringen Kiviniemi. I riksdagsvalet 2011 fick partiet 10 riksdagsledamöter och fortsatte i regeringen Katainen.

Personer

Partiordförande och partisekreterare

Nuvarande riksdagsledamöter

[2]

Ledamöter i europaparlamentet

Tidigare riksdagsledamöter

Understöd

Riksdagsval

Gröna riksdagsmän inom parentes 1983 och 1987, då Gröna förbundet bildades först 1987 och då inte ännu ställde upp kandidater.

År Platser Röster % av röster
1983 (2) 43 754 1,47 %
1987 (4) 115 988 4,03 %
1991 10 185 894 6,82 %
1995 9 181 198 6,52 %
1999 11 194 846 7,27 %
2003 14 223 564 8,01 %
2007 15 233 930 8,5 %
2011 10 213 172 7,3 %
2015 15 253 102 8,5 %

Källor

Externa länkar