Gröna havsoperationen

Från Wikipedia
Gröna havsoperationen
Den portugisiska invasionen av Guinea, 1970
Del av Det bissauguineanska frihetskriget
Ägde rum 22 november 1970
Plats Conakry, Guinea
Utfall En mindre portugisisk seger, portugisiska krigsfångar befriades, PAIGC och Guineanska flyg- och fartyg förstördes; man misslyckades att tillfångata eller neutralisera Amílcar Cabral och Ahmed Sékou Touré.
Territoriella
ändringar
Inga
Stridande
Portugisiska armén
Guineanska separatister
Guineanska milisen
PAIGC
Befälhavare och ledare
Alpoim Calvão
António Spínola
Rebordão de Brito
Sekou Toure
Styrka
220 Portugisiska soldater
200 Guineanska separatister
Okänt
Förluster
1 Portugis och 7 Guineaner stupade Mellan 52 och 500 döda

Gröna havsoperationen, eller på portugisiska Operação Mar Verde, var en sjöburen attack mot Conakryområdet i republiken Guinea. I attacken var någonstans mellan 350 och 420 soldater (såväl portugiser som guineanska separatister) inblandade.[1] Syftet med operationen var att störta Ahmed Sékou Tourés regim, tillfångata ledaren för det Afrikanska partiet för självständighet åt Guinea och Kap Verde (PAIGC) (med Guinea avses i PAIGC:s fall Guinea-Bissau), Amilcar Cabral, förstöra för PAIGC och dess Guineanska supportrar strategiskt viktiga anläggningar samt att befria de portugisiska krigsfångar som hölls i Conakry.

Angriparna drog sig tillbaka efter att ha befriat krigsfångarna, förstört en del av PAIGC:s fartyg och ödelagt det guineanska flygvapnets infrastruktur - men man misslyckades med att tillfångata Amilcar Cabral, ledaren för PAIGC-gerillan, och att störta den guineanske diktatorn Ahmed Sékou Tourés regim.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

1952 blev Ahmed Sékou Touré ledare för guineas demokratiska parti (PDG). 1957 hölls val i Guinea där PDG vann 56 av 60 parlamentsplatser. Partiet genomförde en folkomröstning september 1958 i vilken resultatet blev en övertygande seger för alternativet omedelbar självständighet, jämfört med alternativet en fortsatt förbindelse med Frankrike. Detta ledde till att Frankrike drog sig ur landet. Den 2 oktober 1958 utropade Guinea sig som en oberoende och suverän republik med Touré som landets president.[2]

Touré stödde Amílcar Cabral och organisationen PAIGC och välkomnade dem till Guinea. PAIGC kämpade för oberoende från Portugal för portugisiska Guinea (idag Guinea Bissau) och Kap Verde.[3] 1961 inledde PAIGC Guinea-Bissaus frigörelsekrig.[4]

Attacken[redigera | redigera wikitext]

Portugisiska flottans landstigningsfartyg under de portugisiska kolonialkrigen.

Natten mellan 21 och 22 november 1970 landsteg omkring 200 beväpnade soldater av guineansk härkomst - klädda i uniformer liknande de som användes i Guineas armé - samt 220 portugisiska soldater. Soldaterna leddes av portugisiska officerare. Landstigningen skedde från omärkta skepp vid fyra platser omkring huvudstaden Conakry samt nära presidentens sommarresidens. Fyra eller fem transportfartyg tillhörande PAIGC förstördes, liksom presidentens sommarhus som brändes.[5] President Touré var i presidentpalatset när attacken skedde. Andra anfallande soldater tog över två arméposteringar, tog kontroll över stadens huvudkraftverk, tog kontroll över PAIGC:s huvudkvarter (men kunde inte gripa Cabral) samt befriade 26 portugiser som hölls som krigsfångar av PAIGC. Guineas militär gjorde motstånd med liten framgång. Eftersom vare sig Cabral eller Touré kunde gripas, retirerade angriparna efter att enbart ha drabbats av mindre förluster.

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Utrensningar i Guinea[redigera | redigera wikitext]

Inom en vecka efter invasionen hade Touré skapat "Överkommandot" - en kommitté bestående av tio personer. Kommittén bestod av lojala partimedelmmar, och styrde härefter landet med dekret. Överkommandot beordrade mängder av arresteringar, vissa utan rättegång, och avrättningar. Bland de avrättade fanns såväl poliser som offentliganställda. Bland offren fanns chefen för centralbanken samt finansministern Ousmane Baldé.[6] Efter en fem dagars överläggning beordrade den "Högsta Revolutionsdomstolen" den 23 januari 1971 29 avrättningar. Dessa genomfördes tre dagar senare. De portugisiska-afrikanska styrkorna som hoppat av till Guinea dömdes till döden eller till livstids straffarbete. Ett antal fransmän och libaneser dömdes till att förlora all egendom.

Senare under samma år rensade Touré ut ytterligare ett antal officerare från landets armé. Två år senare rensade han ut ett antal ministrar.[7]

Internationella reaktioner[redigera | redigera wikitext]

Den 8 december 1970 antog FN:s säkerhetsråd resolution 290, vilken kritiserade Portugal för invasionen av Guinea, och krävde att Portugal skulle respektera principen om självbestämmande och oberoende, när det gällde Guinea. [8] Den 11 december 1970, antog ett enigt OAU en resolution som fördömde invasionen.[9]

Nigeria och Algeriet erbjöd stöd till Guinea och Sovjetunionen skickade krigsskepp till området för att förhindra ytterligare militäroperationer riktade mot Tourés regim och mot PAIGC-fästena i Guinea.[10]

Vittnesmål från de portugisiska soldaterna[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]


Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • António Luís Marinho. Operação Mar Verde - um documento para a história. Lisbon: Temas e Debates, 2006. 8°. ISBN 972-759-817-X
  • 'Mar Verde': revelados documentos sobre operação militar ainda secreta. Manuel Carlos Freire. Diário de Notícias. 17 april 2006.
  • "Guinea Reports Invasion From Sea by Portuguese; Lisbon Denies Charge U.N. Council Calls for End to Attack Guinea Reports an Invasion From Sea by Portuguese" by the Associated Press, The New York Times, November 23, 1970, Monday Page 1, 644 words.
  • (German) Cord Eberspächer/Gerhard Wiechmann : Systemkonflikt in Afrika. Deutsch-deutsche Auseinandersetzungen im Kalten Krieg am Beispiel Guineas 1969-1972 (System conflict in Africa. German-German clashes in the Cold War by the example of Guinea 1969-1972) in : Zeitschrift des Forschungsverbundes SED-Staat, Nr. 23, Berlin 2008, ISSN 0948-9878, p. 30-41.
  • (German) Adalbert Rittmueller: "Portugal schoss, die DDR gewann, die Bundesrepublik verlor". Die Rolle der DDR beim Abbruch der diplomatischen Beziehungen durch Guineas 1970/1971 ("Portugal shot, GDR won, FRG lost" - GDR's role in cutting diplomatic relations by Guinea 1970/1971), in: Zeitschrift des Forschungsverbundes SED-Staat, Nr. 27, Berlin 2010, ISSN 0948-9878, p. 230-147.

Referenser[redigera | redigera wikitext]