Gröna markattor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gröna markattor
Chlorocebus sabaeus
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Primater
Primates
Underordning Haplorhini
Familj Markattartade apor
Cercopithecidae
Släkte Gröna markattor
Chlorocebus
Vetenskapligt namn
§ Chlorocebus
Auktor Gray, 1870
Arter
Se text
Hitta fler artiklar om djur med

Gröna markattor (Chlorocebus) är ett släkte med primater i familjen markattartade apor. De lever i stora delar av Afrika söder om Sahara och vistas delvis på marken. De förekommer i stora grupper med en komplex hierarki. Tidigare räknades alla populationer till samma art men idag skiljs vanligen mellan sex arter.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Djurens rygg är grågrön, och buken samt en krans av hår kring ansiktet, är gulvit. Själva ansiktet saknar hår och är svart. Gröna markattor når en kroppslängd mellan 35 och 65 centimeter och därtill kommer en 30 till 70 centimeter lång svans. Vikten ligger mellan 2,5 och 9,0 kilogram.[1] Hannar är något större än honorna. Hannarnas genitalier har en kännetecknande färgsättning då deras scrotum är blå och penisen röd.[1]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Dessa primater förekommer i Afrika söder om Sahara. Utbredningsområdet sträcker sig från Senegal över Etiopien till Sydafrika.[2] Arten Chlorocebus sabaeus förekommer även på Saint Kitts och andra öar i Västindien dit den introducerades samtidigt med afrikanska slavar.[2]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Habitat[redigera | redigera wikitext]

I motsats till de egentliga markattorna är gröna markattor inte bundna till skogen utan lever även på savannen. Å andra sidan behöver de dricka varje dag och vistas därför alltid i närheten av floder eller insjöar. De är ganska flexibla vad gäller habitat men undviker allt för täta skogar och områden som helt saknar träd.[1]

Trots att de har en god förmåga att klättra i träd vistas gröna markattor ofta på marken. De använder träden främst som gömställe och viloplats.[1] De är dagaktiva, främst tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen eller kvällen.[2]

Social struktur[redigera | redigera wikitext]

Dessa primater lever i stora grupper med upp till 75 individer som består av honor, deras ungar och ett fåtal adulta hannar. I flocken finns en tydlig hierarki.[1] Dominanta hannar och honor får äta först och får sin päls vårdad av individer med lägre status. Medan unga hannar är tvungna att lämna gruppen när de blir könsmogna stannar honor vanligen i flocken. Grupperna har ett revir som är 0,1 till 1 kvadratkilometer (15 till 170 hektar) stort.[1] Gröna markattor har flera olika läten för att varna andra grupper, leta efter gruppmedlemmar eller varna för fiender.[1] Hannar visar ibland upp sina påfallande könsdelar för att markera sin status i gruppen.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Gröna markattor är allätare och livnär sig huvudsakligen av gräs och frukt men äter även insekter, krabbor och små ryggradsdjur som fåglar och deras ägg.[1]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Varje hanne parar sig med flera honor beroende på social status. Ungarna tas om hand av honorna, men inte alltid av modern utan även av andra honor i flocken. Efter dräktigheten, som varar i cirka 160 dagar (5,5 månader), föder honan vanligen en unge. Födelsen sker oftast kort före regntiden, när tillgång till föda är bättre. Efter ungefär 8 månader slutar honan att ge di och efter 2 till 3 år är ungen könsmogen.[1]

Nativitet och naturliga fiender[redigera | redigera wikitext]

Naturliga fiender utgörs är kattdjur, babianer, schakaler, hyenor, rovfåglar och större ormar.[2] Livslängden kan vara upp till 30 år,[1] men de flesta dör innan de är 13 år gamla.[2]

Gröna markattor och människan[redigera | redigera wikitext]

På karibiska öar där gröna markattor blev introducerade kan relationen med människan vara problematisk. På Barbados anser många bönder att de är skadedjur som förstör grödor. En grön markatta tros ha orsakad ett strömavbrott under Halloween 2006 som drabbade hela ön. Apan klättrade tidig på morgonen på en elstolpe och skadade en 11 000 till 24 000 volt kraftledning.[3]

I Afrika är gröna markattor sedan 1950-talet föremål för intensiv forskning. Celler från deras vävnader används bland annat i vaccin mot polio.[4] Med hjälp av andra celler från vävnaden som täcker apornas njure undersöks infektionssjukdomar och immunförsvaret.[5] De används även vid forskning kring sjukdomarna högt blodtryck och AIDS eftersom de, utöver människan, är de enda primater som naturligt kan få högt blodtryck och drabbas av viruset (SIV) som är ett förstadie till humant immunbristvirus (HIV). Viruset är vanlig förekommande i vilda populationer.[6][7]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Gröna markattor har ett stort utbredningsområde och är mindre känsliga för mänsklig påverkan än många andra primater. Ibland förekommer de i områden med odlingar och betraktas då som skadedjur. I viss mån jagas de för köttets skull men allmänt bedöms de som mindre hotade.[2] IUCN kategoriserar Chlorocebus djamdjamensis som sårbar (VU) och övriga arter som livskraftiga (LC).[8]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Hanne av Chlorocebus pygerythrus. Notera de tydligt färgade genitalier.

Tidigare fördes de gröna markattorna till samma släkte som de egentliga markattorna (Cercopithecus). Dessutom kategoriserades alla populationer som en enda art men idag skiljs vanligen mellan sex arter:[9]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 21 augusti 2009.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 5 december 2012.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j] Nowak, R. M. (1999) sid. 572/73 delvis på Google books
  2. ^ [a b c d e f] Lang, KA (2006): Vervet (Chlorocebus), Primate Factsheets, Wisconsin Primate Research Center (WPRC) Library at the University of Wisconsin-Madison, läst 3 november 2012.
  3. ^ Monkey business leaves Barbados without electricity. Caribbean Net News. läst 2008-07-11
  4. ^ Cells in Culture. Microscopy Resources Center. läst 2008-07-11
  5. ^ , PMID 14071033, http://www.jimmunol.org/cgi/content/abstract/91/3/416 
  6. ^ Chakrabarti, L. (2002). ”Natural history of simian immunodeficiency viruses: clues to the emergence and virulence of AIDS viruses”. The emergence of zoonotic diseases: understanding the impact on animal and human health. Washington D.C.: National Academic Press. Sid. 61–3 
  7. ^ Ervin, F. and Palmour, R. (2003). ”Primates for the 21 st century biomedicine: the St. Kitts vervet (Chlorocebus aethiops, SK)”. International perspectives: the future nonhuman primate resources; 2002 Apr 17-19; Bogor, Indonesia. Washington D.C.: National Acadademic Press. Sid. 49–53 
  8. ^ Chlorocebus på IUCN:s rödlista, besökt 25 oktober 2012.
  9. ^ Wilson & Reeder, red (2005). Chlorocebus (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Thomas Geissmann: Vergleichende Primatologie, Springer-Verlag 2002, ISBN 3-540-43645-6
  • Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0-8018-5789-9
  • Chris and Tilde Stuart: Southern, Central and East African Mammals, Struik Publishers, 1992, ISBN 1-86825-396-1

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]