Genus (språkvetenskap)

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Grammatiska genus)
Hoppa till: navigering, sök

Genus är inom språkvetenskapen en indelning av ett språks substantiv och pronomen i olika klasser på basis av deras benägenhet att dela ut kongruens till sina dependenter. Denna indelning påverkar därmed böjningen hos artiklar, adjektiv och verb. Genus är en av egenskaperna som påverkar kongruensböjning, exempelvis etttt hus, en solig dag.

Genus kan delas in i två genussystem:

  • Grammatiskt genus
  • Semantiskt genus (sexus).

Nominalklasser är en annan typ av indelning som till stor del liknar grammatiskt genus. I vissa språk används även klassificerare för att bestämma substantivens klass semantiskt. Nominalklasser baseras på olika naturliga klasser som exempelvis form, storlek, ätlighet och social status. Dessa genussystem är vanligen mycket rika och klasser för allt möjligt kan förekomma, exempelvis i tucano-språk finns en nominalklass för ”bark som inte sitter fast direkt på ett träd”. Under denna klass faller även "säckiga byxor" (”baggy trousers”) samt "bitar av plywood som blivit så fuktiga att lagren luckrats upp." Språk med denna typ av klassystem återfinns bland annat i nordöstkaukasiska språk och bantuspråk.[1]

Grammatiskt genus[redigera | redigera wikitext]

Ett språk har antingen något eller några av följande genusgrupper: maskulinum, femininum, neutrum, reale, genus med semantisk koppling eller inget genus alls. På senare år har de tre genusgrupperna maskulinum, femininum och reale kommit att sammanfattas under namnet utrum.

I det svenska språket har skillnaden mellan maskulina och feminina ord i praktiken upphävts och pronomina han och hon ersatts av ett enda pronomen, den. Genusgruppen utrum, har därmed kommit att jämställas med realgenus, vilken även benämns reale.[2]

Maskulinum, ein Tischder Tisch, tyska

Femininum, una mesala mesa, spanska

Reale, en bok - boken, en stol - stolen, svenska

Neutrum, ett bord - bordet, svenska

Utrum, stolen, i äldre svenska maskulinum, boken, i äldre svenska femininum.

Svenska[redigera | redigera wikitext]

I fornnordiska användes maskulinum, femininum och neutrum. I modern svenska har maskulinum och femininum smält samman till en ny kategori, reale eller utrum. Reale kallas i svenska grammatikor ibland för n-genus, bland annat på grund av att suffixet för bestämd form är -(e)n (saken). Neutrum kallas då för t-genus, eftersom suffixet för bestämd form är -(e)t (tinget). Svenskan får därmed, i praktiken, endast två grammatiska genus, reale och neutrum.

Spår från äldre svenska lever dock kvar, exempelvis omtalas "klockan" och "människan" som hon. I äldre bibelöversättningar kallas sanningen för hon och nattvarden för han. Även i några av svenskans dialekter kan spår skönjas av distinktion mellan maskulinum och femininum. Värmländska är ett exempel på detta med sin äldre böjning av feminina substantiv, exempelvis e töstösa.[3]

I svenska kategoriseras de flesta substantiven, cirka tre fjärdedelar, som reale [4] och även lånord faller för det mesta under denna kategori, exempelvis "en byrå", "en toalett".

Grammatiskt genus kan även i viss mån vara betydelsebärande då utrum anger att person åsyftas medan neutrum har en ospecifik syftning: "Fann du någon?" mot "Fann du något?".

Indoeuropeiska språk[redigera | redigera wikitext]

Fram till början av 1900-talet ansåg man att det urindoeuropeiska urspråket hade tre genus: maskulinum, femininum och neutrum. Senare fynd har visat att exempelvis luviska istället gjorde en distinktion mellan animata (levande) och inanimata (icke-levande) substantiv. De animata substantiven anses senare ha delats upp i maskulinum och femininum, medan de inanimata substantiven blivit neutrum. Ett exempel på denna förändring av indelning är klassisk grekiska där maskulina och feminina substantiv har olika ändelser. Här kan dock substantiv av både maskulina och feminina genus sluta på samma ändelse, exempelvis -ος, vilket därför antyder att ändelsen härstammar från en tid innan man började dela upp animata substantiv i maskulina och feminina. Ett sådant substantiv är det för människa , ἄνθρωπος.

Klassiskt latin har tre genus, men fynd antyder att neutrum i talspråket kom att mer och mer böjas i maskulinum. Denna process där neutrum blir till maskulinum har fullföljts i flera moderna romanska språk. Franska och spanska har endast maskulinum och femininum. Rumänska har dock kvar neutrum.

I den germanska språkfamiljen finns en stor kontrast mellan tyska som har tre genus (maskulinum, femininum och neutrum) och engelska som saknar genus helt (en avveckling har skett).

Övriga språk[redigera | redigera wikitext]

Utöver indoeuropeiska språk finns distinktionen maskulint och/eller feminint genus bland annat i följande språkfamiljer: afro-asiatiska, dravidiska, nordöstkaukasiska och australiska aboriginspråk. I altaiska, austronesiska, sino-tibetanska och uraliska språkfamiljer är denna typ av genusdistinktion inte lika vanlig.

Språk som helt saknar genus är finska, ungerska och turkiska.

Hur många genus ett språk kan ha är svårt att redogöra för, men har ett språk fler än fyra är det sannolikt att det handlar om genus med semantisk koppling (semantiskt genus).

Semantiskt genus[redigera | redigera wikitext]

För semantiskt genus används även termen sexus, det latinska ordet för kön.

Svenska[redigera | redigera wikitext]

Semantiskt genus omfattar tre genus: maskulinum, femininum och inanimatum. Maskulinum och femininum tillhör kategorin animatum då dessa substantiv räknas som levande. Ursprungligen bygger indelningen maskulinum/femininum på könstillhörighet hos referenten, något som sedermera successivt verkar avvecklas. Idag kan exempelvis skådespelare hänvisa till både en manlig och en kvinnlig teatral utövare (tidigare skådespelerska). När det gäller semantiskt genus är det talarens attityd till referenten som avgör valet av animatum och inanimatum. Exempelvis så kan valet göras mellan att tala om hunden Fido som han (animatum), eller den (inanimatum). Här måste talaren dock även ta grammatiskt genus i betänkande och välja mellan utrum och neutrum för att beteckna hunden.[5]

Indoeuropeiska språk[redigera | redigera wikitext]

Även engelskan indelar semantiskt genus på detta sätt med de personliga pronomen i tredje person, he, she och it, men saknar som redan nämnts grammatiskt genus. Finska, som saknar grammatiskt genus, indelar bara sitt semantiska genus efter animater och inanimater. I finska används hän om alla mänskliga varelser och se om alla inanimater. Exempelvis är hunden Fido i finska alltid en den, se, oavsett om man anser Fido vara en familjemedlem eller inte. Vidare finns det inte någon distinktion mellan maskulinum och femininum i finska, och man tvingas således att använda ett könsneutralt pronomen (hän oavsett kön). Detta gäller även för turkiska (o oavsett kön).[6] I svenska kan användandet av könsneutrala pronomen vara problematiskt eftersom en distinktion mellan maskulina och feminina pronomen måste göras. För att slippa välja kön så förekommer bland annat följande lösningar (främst i skriven form): han eller hon, han/hon, den, h?n eller h*n. På senare tid[vilket år?] har ett nyskapat könsneutralt pronomen "hen" föreslagits i svenskan och vunnit viss mark men också varit föremål för debatt.

Vad gäller substantiv i många romanska språk, till exempel franska och spanska, görs en distinktion mellan maskulinum och femininum. Exempelvis är en manlig lärare profesor och en kvinnlig lärare profesora (spanska). Det finns dock undantag, så kallade epicoena ord, som är könsneutrala, exempelvis estudiante som används för både manliga och kvinnliga studenter. I vissa språk, exempelvis iriska, förekommer substantiv som semantiska förutsätts tillhöra ett visst kön, men grammatiskt behandlas som det motsatta, exempelvis cailín, flicka (maskulinum) och stail, hingst (femininum). De tyska orden Mädchen = flicka och Fräulein = fröken betecknar varelser av honkön, men är grammatiskt neutrum.

Vidare så väger maskulinum tyngre än femininum i många romanska språk. I franska benämns till exempel en grupp bestående av tusen kvinnor och en man som ils, de (3 pers. plur. mask.), trots att majoriteten är kvinnor.

Ovanliga genusformer[redigera | redigera wikitext]

I afar, ett afro-asiatiskt språk, markeras subjektets semantiska genus på verbet och refererar därmed till subjektets kön.[7]

Yuchi, ett isolatspråk som talas i sydöstra USA, har tio genus varav sex endast används av och om yuchistammens medlemmar. Den genusmarkering man väljer är beroende av könstillhörighet och släktskap hos talare och åhörare. Vidare används tre genus för inanimater och ett genus för både djur och icke-yuchier.

Hopiindianernas språk, ett amirindspråk, har förutom kategorierna animat och inanimat genus, ett vegetativt genus i vilken bland annat växter indelas.[8] Andra ovanliga kategorier för semantiskt genus återfinns i bland annat aboriginspråk såsom i dyirbal. Där finns en kategori för animata objekt och män, en annan för kvinnor, vatten, eld och våld, en tredje för ätbara frukter och grönsaker och en fjärde för övrigt.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Parkvall, M:"Limits of language." sidan 253. 2006
  2. ^ Rebbe-Gullberg-Ivan, Svensk språklära, Svenska Bokförlaget, 1954.
  3. ^ Andersson, L-G:Språktypologi och språksläktskap." sidan 32. 2001
  4. ^ Natanael Beckman, Svensk språklära, Bonniers 1952
  5. ^ Teleman, U: "Grammatik på villovägar." sidan 110. 1987
  6. ^ Andersson, L-G:Språktypologi och språksläktskap." sidan 33. 2001
  7. ^ Parkvall, M:"Limits of language." 2006
  8. ^ Vamling, K & Svantesson, J-O (red.): "Världens språk – en typologisk och geografisk översikt". 2000