Gravand

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gravand
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult hane i häckningsdräkt.
Adult hane i häckningsdräkt.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Andfåglar
Anseriformes
Familj Egentliga andfåglar
Anatidae
Underfamilj Tadorninae
Släkte Tadorna
Art Gravand
T. tadorna
Vetenskapligt namn
§ Tadorna tadorna
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Utbredningskarta:Gult-häckningsområdenBlått-vinterkvarterGrönt-
Utbredningskarta:
Gult-häckningsområden
Blått-vinterkvarter
Grönt-
Adult hona.
Adult hona.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Gravand (Tadorna tadorna) är en andfågel som tillhör släktet gravänder (tadorna) som utgör den egna underfamiljen Tadorninae inom familjen egentliga andfåglar (Anatidae). Till utseende, rörelsemönster och flygstil liknar gravänderna mest gässen.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Gravand i flykten.

Könen liknar varandra, men honan är inte riktigt lika färgstark som hannen. Fågeln är till största delen vit med en hasselnötsbrun gördel på framsidan. Under parningstiden har hannen en svullen röd knopp mellan ögonen. Näbben är röd. Längden är 54-66 centimeter.

Utbredning och biotop[redigera | redigera wikitext]

Gravanden förekommer längs kusterna i större delen av Europa och i de tempererade delarna av Asien.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige häckar merparten på de sydliga kusterna, både på ost- och västkusten, samt Öland och Gotland. På ostkusten är den vanligast från Uppland och söderut. I inlandet förekommer gravanden vid Vänern, Vättern och i Skåne.[2]

Det finns få uppgifter om gravandens svenska utbredning i historisk tid. Dock finns det fossila fynd från Birka, och från 1700-talet finns enstaka uppgifter om häckande gravand i Stockholms skärgård, vilket kan tyda på att arten tidigare hade en nordligare häckingsutbredning i Sverige.[källa behövs]

Under 1900-talet har antalet häckande par kraftigt varierat i Sverige. I början av seklet minskade beståndet kraftigt i hela Östersjöområdet men senare under 1950-talet ökade antalet igen, bland annat på grund av fridlysning i Danmark. Idag uppskattas beståndet till mellan 10.000 och 14.000 häckande par.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Gravanden tippar kroppen för att beta föda på botten i grunt vatten.

Den trivs bäst vid långgrunda ler- och sandstränder, gärna med laguner. De återfinns även vid större träsk och i jordbruksmiljö. Gravanden flyger och simmar väl och kan dyka. När den dyker använder den, förutom fötterna, också vingarna för att ta sig fram. Dess föda består av små havsdjur, frön, knoppar och späda skott.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Som boplats gräver gravanden, i en jord- eller sandbank, en gång som vidgar sig mot slutet. Den inre delen fodras med gråvitt dun. Den nyttjar också hålor grävda av andra djur som kanin, räv eller grävling. Gravanden häckar även i håligheter i trädstammar, stenrösen, stengärdsgårdar, under halmstackar eller under byggnader. Gravanden lägger i snitt 7-15 helt vita, glänsande, ovala och tillspetsade ägg, vanligtvis i Sverige mellan mitten av maj till en vecka in i juni men kan lägga ägg redan i slutet av april ända till början av juli. Honan sköter ruvningen medan hanen ofta står på vakt i närheten, gärna på en upphöjd plats. Så fort honan lämnar redet för näringssök täcker hon äggen helt med dun. Äggen ruvas i cirka 30 dygn och ungarna är flygga efter 45-50 dygn. Tidigt tar de sig ned till närmsta vatten där de vaktas och tas om hand av båda föräldrar.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Den äldsta skriftliga källa där det svenska namnet nämns är från 1790[3] och allmänt anses att förledet grav- kommer av artens vana att häcka i hålor i marken. Gravand har i Sverige även kallats gravgås, jugås och brandgås.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Tadorna tadorna Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 <www.iucnredlist.org>. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ T. Wahlberg (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige (första upplagan). Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 56-57. ISBN 91-29-61772-3 
  3. ^ [a b] Sveriges ornitologiska förening

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag 
  • Wahlberg,T. (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige (första upplagan). Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 56-57 
  • Lars Larsson, Birds of the world, cd-rom, 2001

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]