Basedows sjukdom

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Graves sjukdom)
Hoppa till: navigering, sök
För jodinducerad tyreotoxikos, se Jod-Basedows sjukdom
Graves sjukdom
Klassifikation och externa resurser
ICD-10 E05.0
ICD-9 242.0
OMIM 275000
MedlinePlus 000358
eMedicine med/929  ped/899
MeSH engelsk

Basedows sjukdom är en form av giftstruma/hypertyreos, en sjuklig överproduktion hos sköldkörteln. Sköldkörtelstimulerande antikroppar finns i blodet, och det rör sig således om en autoimmun sjukdom. Sjukdomen drabbar i mycket högre grad kvinnor än män, och är åtminstone delvis genetiskt betingad. Basedows sjukdom kallas även ibland diffus giftstruma eller Graves sjukdom.

Patienten har en förstorad sköldkörtel (struma) och ibland även utstående ögon (exoftalmus), samt en starkt förhöjd ämnesomsättning, vilket resulterar i abnormt hög och/eller oregelbunden vilopuls, svettningar, viktförlust m m. Sällsynta symptom är tyreotoxisk psykos, pretibialt myxödem, akropati. En obehandlad patient kan under stress eller annan sjukdom drabbas av en akut livshotande tyreotoxisk kris (se giftstruma).

Basedows sjukdom behandlas med medicinering, som syftar till att slå ut produktionen av sköldkörtelhormon; operation, det vill säga kirurgiskt avlägsnande av delar av sköldkörteln; eller radioaktivt jod. Den senare behandlingen undviks dock vad gäller kvinnor i fertil ålder, eftersom riskerna för senare fostermissbildningar är stor. Patienter som genomgått behandling för Basedows sjukdom får ofta för låg produktion av sköldkörtelhormon (hypotyreos). En obehandlad sjukdom innebär en stor påfrestning på kroppen, i synnerhet hjärtat, och kan leda till döden.

Sjukdomen är uppkallad efter den tyske läkaren Karl von Basedow som beskrev den och föreskrev jodbehandling.

Se även[redigera | redigera wikitext]