Gropkeramiska kulturen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tväryxa från Västergötland, tillkommen under den Gropkeramiska eran, användes ofta till träarbeten och båtbyggen.
Älgfigur från Åloppe i Uppland

Den gropkeramiska kulturen, (GRK) uppträder ca. 3200 f.Kr.-2300 f.Kr. då det händer någonting i Skandinaviens första jordbrukskultur, den så kallade trattbägarkulturen (TRB). Vid kusterna och de stora sjöarna i inlandet överger man det neolitiska jordbrukspaketet och övergår, i viss mån, till en marin jägar-samlarekonomi. Denna förändring börjar i Östsverige men sprider sig väster och söderut, som längst ända till norra Danmark.[1]

Anledningarna till att den gropkeramiska fångstkulturen uppkommer kan vara flera. Möjligen rör det sig om en kombination av kraftiga fluktuationer i näringstillgången i trattbägarfolkets jordbruksekonomi och en kraftig befolkningsökning,[2] och att Östersjöns (eller Littorinahavet som det kallas under denna tid) marina resurser kraftigt ökade på grund av klimatologiska förändringar.[3]

Tester av mitokondriellt DNA hos ett antal individer som ur den gropkeramiska kulturen respektive trattbägarkulturen från Gotland och Västergötland har pekat på att dessa två kulturer befolkades av olika genetiska populationer.[4] Undersökta individer från gropkeramiska lokaler på Gotland hade också en lägre frekvens av den gen som gör att vuxna kan dricka mjölk, jämfört med individer som tillskrivs ursprung i trattbägarkulturen funna på Öland och i Västergötland.[5]

Till jaktvapen användes en speciell spånspjutspets av flinta men också harpuner av ben.[6] Den gropkeramiska kulturen var dock inte ett utpräglat jägar-samlarsamhälle, utan det var snarare fråga om en blandekonomi med inslag av sälfångst, jakt, fiske och tamdjurshållning, främst svin.[7] Det är även möjligt att man odlade olika grödor, men då i markant mindre utsträckning än under trattbägartiden.[8]

Keramiken[redigera | redigera wikitext]

Gropkeramik, boplatsfynd från Grammahagen i Mjällby socken i Blekinge.

Den keramikform som gett sitt namn till denna kultur, gropkeramiken, är teknologiskt sett en naturlig utveckling av trattbägarböndernas keramiktradition och implicerar på intet sätt ett kulturbrott eller inflytande utifrån. Gropkeramiken har namngetts på grund av de karaktäristiska gropar som påförts kärlen medelst en pinne eller motsvarande. Dessa gropars funktion består förmodligen i att de förhindrar de oftast stora och grova kärlen från att spricka vid bränningen.[6]

Förutom dessa gropar uppvisar keramiken även ett stort antal av andra dekorelement.[3] Keramiken har ofta spetsig eller tappformad bottnad.[9] Förutom själva keramiken, och de karakteristiska tångespetsarna av spån, finns egentligen inga föremålsformer som otvetydigt kan tjäna som ledartefakter för den gropkeramiska kulturen även om kvarts, skifferspetsar och möjligen dubbeleggade yxor av sten kan associeras med kulturen.[8] Den gropkeramiska kulturen är främst ett mellanneolitiskt fenomen även om somliga menar att kulturen i viss mån kan påvisas både i tidig- och senneolitikum.[källa behövs] På ett antal senneolitiska boplatser främst i Östergötland och Uppland förekommer den keramik som benämns Tredje gruppen, och som påminner både om gropkeramik och snörkeramik.[10]

Några kända gropkeramiska boplatser i Sverige är: Säter, Fagervik, Alvastra pålbyggnad Östergötland; Orsandboplatsen i Dalarna, Ajvideboplatsen och Stora förvarStora Karlsö på Gotland, Åloppe-Mjölkboboplatsen i Uppland.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

fotnoter
  1. ^ Burenhult 1999: 277
  2. ^ Burenhult 1999: 27
  3. ^ [a b] Burenhult 1999: 108
  4. ^ Åke Spross (20090924). ”Stenåldersjägare inte våra förfäder”. Upsala Nya Tidning. http://www.unt.se/uppsala/stenaldersjagare-inte-vara-forfader--310622.aspx. Läst 20090924. 
  5. ^ Linderholm, A. Migration in Prehistory : DNA and stable isotope analyses of Swedish skeletal material. Diss. Stockholms universitet. Stockholm.
  6. ^ [a b] Burenhult 1999: 324
  7. ^ Welinder 1998: 183
  8. ^ [a b] Segerberg 1999: 19
  9. ^ Stilborg 2002:71
  10. ^ UV GAL Rapport 2005:8:49
Litteratur
  • Burenhult, G., (red.) 1999, Arkeologi I Norden: del 1. Natur & Kultur. Stockholm. ISBN 91-27-07345-9
  • Malmer, M. P. 2002. The Neolithic of South Sweden. KVHAA. Stockholm.
  • Segerberg, A., 1999, Bälinge mossar: Kustbor i Uppland under yngre stenåldern, Aun 26. Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet. Uppsala. ISBN 91-506-1385-5
  • Stenbäck, N. 2003. Människorna vid havet. Stockholm Studies in Archaeology 28. Stockholms universitet. Stockholm.
  • Stilborg, O., 2002, “Neolitikum” I Lindahl, A., Olausson, D. Och Carlie, A., Keramik i Sydsverige: Monographs on Ceramics 1. Keramiska forskningslaboratoriet. Lund. ISBN 91-973057-1-5
  • Welinder, S., 1998, ”Neoliticum- bronsålder 3900-500 f.Kr.” i Welinder, S., Pedersen, E. A. & Widgren, M., Det Svenska Jordbrukets historia, Jordbrukets första femtusen år. Natur och Kultur/LT:s förlag. Stockholm. ISBN 91-27-34892-X
  • Larsson, Mats & Olsson, Eva (red.). 1997. Regionalt och intreregionalt: Stenålderundersökningar i Syd- och Mellansverige. ISBN 91-7209-077-4
  • Ytterberg, Niklas; Brorsson Torbjörn (2006). Djurstugan: Upplands första bönder? : väg E4 : Uppsala-Mehedeby, Uppland, Tierps socken, Fors 1:6, RAÄ 346 : arkeologisk förundersökning och undersökning. UV GAL, rapport, 1651-9620 ; 2005:8. Uppsala: UV GAL, Avdelningen för arkeologiska undersökningar, Riksantikvarieämbetet. Libris 10218668 
  • Schierman, Christina Från gropkeramiker till rösebyggare. Studier i Leksandstraktens sten- och bronsålder från 2005.