Grottbjörnens folk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Grottbjörnens folk är titeln på första delen i en romanserie av den amerikanska författaren Jean M. Auel. Handlingen är tänkt att utspelas i Europa för 30 000 år sedan i slutfasen av senaste istiden, då Homo sapiens, (Cromagnonmänniskan) levde samtidigt med Neandertalmänniskan.

Boken har även filmatiserats med Daryl Hannah i en av rollerna.

Omfattning[redigera | redigera wikitext]

Auel kallar serien för Earth's children, "Jordens barn". Det finns sex delar i serien:

  1. Grottbjörnens folk
  2. Hästarnas dal
  3. Mammutjägarna
  4. Stäppvandringen
  5. Nionde grottan
  6. De målade grottornas land

Handling[redigera | redigera wikitext]

Del 1: Grottbjörnens folk[redigera | redigera wikitext]

Boken handlar om hur cromagnonflickan Ayla blir föräldralös i en jordbävning och tas om hand av en grupp neandertalare, i böckerna av sig själva kallade "Grottbjörnens folk" därför att de aktade Grottbjörnens ande som den högsta anden i andevärlden. Ayla blir adopterad och älskade av klanens schaman, "Mog-ur", och hans syster, medicinkvinnan. Hon betraktas dock som ful när hon ser så annorlunda ut. och sederna i klanen är sådana att hon vid flera tillfällen blir våldtagen av klanledarens son, för att straffas, vilket medför att hon föder en bastard som hon får accepterad i klanen till slut. Hon blir sen utstött helt ur klanen på den nye klanledarens initiativ, och hon bestämmer sig för att söka upp "De Andra" som cromagnonmänniskorna kallades.

Del 2: Hästarnas dal[redigera | redigera wikitext]

Huvudpersonerna från och med del 2 är Ayla och Jondalar. I del 2 handlar vartannat kapitel om Aylas äventyr på egen hand (i stäpplandskapet norr om Svarta Havet) när hon misslyckas med att söka upp "De Andra" i tid för vintern och i stället tämjer både en häst och ett grottlejon (vilket inga människor hade gjort dittills). Vartannat kapitel handlar om hur Jondalar och hans bror färdas från familjen väster om Alperna utefter Donau, tills Jondalar och hans bror möter Aylas grottlejon. Jondalars bror dödas och Jondalar blir svårt sårad men räddas av Ayla.

Del 3: Mammutjägarna[redigera | redigera wikitext]

I den tredje delen av serien träffar Ayla och Jondalar på ett cromagnonfolk som jagar mammut. Auel försöker här beskriva ett möjligt levnadssätt i den tidiga stenåldernstäppen. (Även delvis baserat på fynd från trakten). Ayla tämjer en varg. Hon deltar i en mammutjakt och slits mellan kärleken till den stilige Jondalar och den charmige mörkhyade bildsnidaren Ranec.

Del 4: Stäppvandringen[redigera | redigera wikitext]

I del 4 färdas Ayla och Jondalar hela vägen tillbaka till hans folk, varvid de besöker de grupper av människor han träffat på när han reste i andra riktningen några år tidigare. De träffar också på "plattskallar" som är deras namn på neandertalmänniskor, varvid Aylas förmåga att tala deras teckenspråksbaserade språk kommer väl till pass.

Del 5: Nionde grottan[redigera | redigera wikitext]

I den femte delen beskriver Auel ett annat möjligt levnadssätt, där människor bor i naturliga grottor i Centralmassivet. Här har hon anknutit till de berömda grottmålningarna i Lascaux. Stor plats ges här liksom i övriga delar åt att beskriva de magiska riterna, så som Auel föreställer sig dem.

Del 6: De målade grottornas land[redigera | redigera wikitext]

I del 6 försöker Ayla finna en balans mellan sina uppgifter som nybliven mamma till Jonayla och sin utbildning till andlig ledare och helare. Tillsammans med Jondalar och Zelandoni ger sig Ayla ut på en lång resa för att besöka andra grottor inom Zelandonii. Längs vägen möter de många faror som de övervinner tack vare Jondalars spjutslunga och Aylas speciella förmåga att kommunicera med sina hästar och sin tama varg. När Ayla till sist blir kallad för att bli en riktig Zelandoni kräver Stora Modern ett omänskligt stort offer av Ayla, ett pris hon måste betala för att få Kunskapens Gåva.

Fakta och fiktion i böckerna[redigera | redigera wikitext]

Auel gjorde omfattande research inför skrivandet av romanerna, och många av föremålen och händelserna hon beskriver är vävda kring verkliga arkeologiska fynd, men den konstnärliga frihet hon sedan använt sig av har fått viss negativ kritik från arkeologer.

Bokens grundscenario, att moderna människor vid den här tiden trängde in i ett Europa redan befolkat av neandertalare, är väsentligen korrekt, och är en hörnsten i Ut ur Afrika-hypotesen. Däremot vet vi nästan ingenting om vilka relationer moderna människor och neandertalare kan ha haft när de möttes. Och den geografiska fördelningen i boken, med moderna människor i väster och neandertalare i norr och öster är helt fel – de moderna människorna trängde in från Mellanöstern, och neandertalarnas sista fästen var i Västeuropa.[1]

Genomgående beskrivs cromagnonmänniskorna som ljushylta och neandertalarna som mörkhåriga. Förmodligen ligger sanningen närmare det motsatta. De moderna människorna var nyss anlända från Afrika, var anpassade för ett afrikanskt klimat,[2] och var rimligen mörkhyade, medan neandertalarna var anpassade till istidsklimat, och dessutom bar de enligt genetiska rön på gener för rött hår.[3]

Neandertalarna har enligt Auels beskrivning ett minne som är genetiskt nedärvt. Detta ger dem en rik kunskapsbank att ösa ur, men de kan inte anpassa sina rutiner och vanor till nya förhållanden på samma sätt som cromagnonmänniskorna. Det är riktigt att neandertalarnas kultur var mer statisk, men det finns ingen som helst biologisk grund för något nedärvt minne.

Paleontologiska rön visar att neandertalarnas hjärnor var väl så stora som våra, men annorlunda fördelade; mer utvecklade i nackloben som styr bland annat synen, än i de kreativa pannloberna. Vilka eventuella skillnader i tänkande denna omfördelning kan ha orsakat är okänt.

Neandertalarna hade med stor sannolikhet en viss språkförmåga,[4] även om vissa forskare har menat att de inte kunde artikulera sitt tal lika bra som vi.[5] Vi har inga belägg för att de skulle använt teckenspråk så som Auel hävdar, men detta är en fullt försvarbar hypotes om ett mellanstadium i språkets ursprung.[4]

Man kan, om man så vill, se paralleller till studier av ursprungsbefolkningars kulturer (indiankulturer framför allt). Animismen är väl beskriven både hos "plattskallarna" och "de Andra", och har stora likheter med dagens schamanism.

Auels hypoteser[redigera | redigera wikitext]

Auels beskrivning av hur neandertalare och cro-magnon fick gemensamma barn och att dessa skulle komma att bli del av framtidens människa har visat sig stämma. År 2010 kunde den svenska genetikforskaren Svante Pääbo visa att nu levande människor med genetisk bakgrund i Europa-Asien har ett litet bidrag från neandertalarna. 2-4 procent av genomet kommer från neandertalaren. Det innebär att det finns ett litet bidrag bland människor idag från den här tidigare människoformen. Neandertalarna är alltså, precis som Auel påstod i sin bok Grottbjörnens Folk nära 30 år tidigare, inte helt utdöda, utan de lever vidare lite grann i vissa människor idag. Det är dock bara människor med sitt ursprung i Europa och Asien som bär på gener från vår mer primitiva släkting. Afrikaner har inte blandat sig med neandertalaren. Forskarna tror därför att beblandningen skedde för ungefär 50 000 år sen, alltså strax efter det att den moderna människan lämnade Afrika.

– Så allting tyder på att det här är ett tidigt bidrag som förmodligen hände i mellersta östern och när moderna människor kommer ut ur Afrika, de som sen kommer att befolka hela Asien och Europa, säger Svante Pääbo. I Auels bok, sker beblandningen för 35 000 år sedan i Europa.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hublin et al (1996) 'A late Neanderthal associated with upper Paleolithic artifacts', Nature 381:224-226
  2. ^ Holliday, T. W. (1997). Body proportions in late Pleistocene Europe and modern human origins. Journal of Human Evolution 32: 423-447
  3. ^ http://news.bbc.co.uk/1/hi/sci/tech/7062415.stm News.bbc.co.uk
  4. ^ [a b] Johansson, Sverker (2005) (på eng). Origins of language: constraints on hypotheses. Converging evidence in language and communication research, 1566-7774 ; 5. Amsterdam: John Benjamins Pub. Libris 9754098. ISBN 90-272-3891-X (Eur.) 
  5. ^ Lieberman, P. & Crelin, E. S. (1971). On the speech of Neanderthal man. Linguistic Inquiry 2: 203-222

Green, R.E. et al. "A Draft Sequence of the Neandertal Genome", Science 7 May 2010, Vol 328. Doi: 10.1126/science.1188021.

Burbano, H. A. et al, "Targeted Investigation of the Neandertal Genome by Array-Based Sequence Capture", Science 7 May 2010, Vol 328. Doi: 10.1126/science.1188046.