Gruvarbetarstrejken i Storbritannien 1984–1985
Gruvarbetarstrejken i Storbritannien 1984–1985 var en stor arbetskonflikt i Storbritanniens kolgruveindustri. Strejkens misslyckande markerar slutet för fackens starka inflytande i Storbritannien.
Den brittiska kolgruveindustrin var statligt ägd och subventionerad. Sedan olje- och gasfyndigheterna i Nordsjön börjat exploateras var Storbritanniens energiförsörjning inte längre lika beroende av kol. Regeringen under Margaret Thatcher ville lägga ner de olönsamma gruvorna varpå strejker startade. Strejken slutade med nederlag för National Union of Mineworkers (NUM) under dess ledare Arthur Scargill. Den brittiska fackföreningsrörelsen försvagades och dess tidigare starka politiska inflytande försvann. Regeringen kunde fortsätta privatiseringen och minskandet av statliga subventioner till olönsamma företag.[1] Samtidigt distanserade sig Labour från fackföreningarna.
Konflikten blev hård och medförde bland annat inkallandet av polisstyrkor och tio personer dog under strejken, bland annat tre tonåringar på jakt efter kol.[2] Polisens taktik under strejkerna väckte kritik, men åsynen av gruvarbetare som försökte hindra strejkbrytare att arbeta blev en chock även för en del som stödde strejkerna.[källa behövs]
Stigande desperation och fattigdom bland de strejkande familjerna, som under strejken inte fick någon inkomst alls, ledde till splittring bland gruvarbetarna. En grupp arbetare, som var resignerade inför det kommande nederlaget och trötta av månaders protester, började gå emot fackföreningens beslut, bildade utbrytargrupper och rådde arbetare att det enda möjliga var att återgå till arbetet, eftersom striden redan var förlorad. Gruvarbetarstrejken varade ett helt år innan ledningen för NUM gav sig utan att ha fått ett avtal. Den konservativa regeringen stängde alla utom 15 av landets gruvor. De kvarvarande 15 såldes och privatiserades 1994.[3]
