Gruvarbetarstrejken i Storbritannien 1984–1985

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Gruvarbetarstrejken i Storbritannien 1984–1985 var en stor arbetskonflikt i Storbritanniens kolgruveindustri. Strejkens misslyckande markerar slutet för fackens starka inflytande i Storbritannien.

Den brittiska kolgruveindustrin var statligt ägd och subventionerad, och regeringen under Margaret Thatcher ville, trots att hanteringen var den modernaste i hela Europa, lägga ner gruvorna varpå strejker startade. Anledningen till detta var att hon ville bryta ner det stora inflytande facken hade i det brittiska samhället, inte minst inom gruvindustrin. Redan 1977 publicerades Ridley-dokumentet, en strategirapport som la upp riktlinjerna för hur en kommande toryregering skulle positionera sig för att decimera kolindustrin och fackföreningarna, bl.a. genom att bygga upp lager med kol utifall en strejk skulle inträffa, samt subventionera kärnkraft. Denna rapport ska också ses mot bakgrund av Birmingham-strejken 1972, där strejkande arbetare utan våldsamheter lyckades stänga ner Saltley Coke-depån, vilket till slut fällde hela den konservativa Todd-regeringen som avgick. Torys ville helt enkelt ha revansch, och fackföreningarna, särskilt NUM, var fienden nummer ett.

Strejken 1984-1985 slutade dock med nederlag för National Union of Mineworkers (NUM) under dess ledare Arthur Scargill. Den brittiska fackföreningsrörelsen försvagades och dess tidigare starka politiska inflytande försvann. Regeringen kunde fortsätta privatiseringen och minskandet av statliga subventioner till olönsamma företag.[1] Samtidigt distanserade sig Labour från fackföreningarna.

Konflikten blev hård och medförde bland annat inkallandet av polisstyrkor och tio personer dog under strejken, bland annat tre tonåringar på jakt efter kol.[2] Polisens taktik under strejkerna väckte kritik, men åsynen av gruvarbetare som försökte hindra strejkbrytare att arbeta blev en chock även för en del som stödde strejkerna.[källa behövs]

Stigande desperation och fattigdom bland de strejkande familjerna, som under strejken inte fick någon inkomst alls, ledde till splittring bland gruvarbetarna. En grupp arbetare, som var resignerade inför det kommande nederlaget och trötta av månaders protester, började gå emot fackföreningens beslut, bildade utbrytargrupper och rådde arbetare att det enda möjliga var att återgå till arbetet, eftersom striden redan var förlorad. Gruvarbetarstrejken varade ett helt år innan ledningen för NUM gav sig utan att ha fått ett avtal. Den konservativa regeringen stängde alla utom 15 av landets gruvor. De kvarvarande 15 såldes och privatiserades 1994.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://no.wikipedia.org/wiki/Den_britiske_gruvearbeiderstreiken_1984-1985
  2. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/UK_Miners'_Strike_1984-1985
  3. ^ http://sv.wikipedia.org/wiki/Margaret_Thatcher