Gudrun Ensslin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gudrun Ensslin
Gudrun Ensslin i den experimentella filmen Das Abonnement (1967).
Född 15 augusti 1940
Nazityskland Bartholomä, Württemberg, Tyskland
Död 18 oktober 1977 (37 år)
Tyskland Stammheimfängelset, Stuttgart, Baden-Württemberg, Västtyskland
Dödsorsak Hängning
Begravningsplats Dornhaldenfriedhof, Stuttgart
Nationalitet Tysk
Alma mater Tübingens universitet
Freie Universität Berlin
Känd för En av ledarna för Röda armé-fraktionen
Make Bernward Vesper (1965–1968)
Barn Felix Ensslin (född 1967)
Föräldrar Helmut Ensslin (1909–1984)
Ilse Hummel (1910–1999)
Släktingar Syskon: Michael
Ulrich (1938–1968)
Christiane (född 1939)
Johanna
Gottfried (1946–2013)
Ruth (född 1955)
Gudrun Ensslins, Andreas Baaders och Jan-Carl Raspes gemensamma grav på Dornhaldenfriedhof i Stuttgart.

Gudrun Ensslin, född 15 augusti 1940 i Bartholomä, död 18 oktober 1977 i Stuttgart, var en av grundarna av den väpnade organisationen Röda armé-fraktionen.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Ensslin växte upp i orten Bartholomä där fadern Helmut Ensslin var präst. Mellan 1960 och 1963 studerade Ensslin språkvetenskap och pedagogik i Tübingen. 1964 studerade hon språkvetenskap i Väst-Berlin. Hennes liv kom att förändras när hon träffade Bernward Vesper, och tillsammans blev de alltmer politiskt intresserade. De gifte sig 1965 och grundade bokförlaget Studio für neue Literatur, som dock endast kom att publicera en bok. De fick en son, Felix, innan Ensslin 1968 lämnade Vesper och följde med Andreas Baader till Frankfurt am Main.

Studentprotester[redigera | redigera wikitext]

Ensslin var aktiv i studentprotesterna i Berlin den 2 juni 1967 då pacifisten Benno Ohnesorg sköts till döds av polisen. Hon ställde sig framför ett av studentorganisationens lokalkontor efter kravallerna och skrek slagord mot den västtyska regimen. I sin dagbok skrev hon: ”Den här fasciststaten kommer att döda oss alla! Det är den sortens svin (’Schweine’) vi kämpar emot. Med Auschwitzgenerationen kan man inte argumentera, den förstår bara våld. Vi måste beväpna oss!”. Med uttrycket ”Auschwitzgenerationen” syftade Ensslin på den tyska generation som byggt Auschwitz och fört våldet och mördandet till sin yttersta spets.

Ensslin var, jämte Ulrike Meinhof, RAF:s ideolog. För Ensslin var inte brukandet av våld ett självändamål. RAF föddes ursprungligen ur den tyska fredsrörelsen, men när polisen i juni 1967, som Ensslin ansåg, "avrättade" pacifisten Ohnesorg, fanns det inte längre några alternativ. Ensslin manade till antiimperialistisk kamp. Hon jämförde nazisternas våld mot judarna med USA:s bombningar i Vietnam. Hon menade, att det i princip inte var någon skillnad mellan det judiska barnet som sprang med händerna över huvudet i Warszawas getto och de vietnamesiska barnen som förtvivlat försökte fly napalmen.

En av Ensslins äldre bröder, Ulrich, studerade till läkare, men tvingades att 1962 avbryta studierna då han blivit allvarligt psykiskt sjuk. Han begick självmord i slutet av 1968.[1]

Terrorism[redigera | redigera wikitext]

Genom våldsaktioner ville RAF visa att den västtyska staten var sårbar. År 1968 försökte Ensslin och hennes pojkvän Baader bränna ner två varuhus i Frankfurt am Main. Efter att ha blivit tillfälligt frigivna 1969 till följd av ett överklagande, flydde de till Paris. När Baader arresterades lyckades hon övertyga sin väninna Ulrike Meinhof att frita honom i maj 1970. Efter fritagningen skapades RAF (Rote Armee Fraktion) med Ensslin och Baader som ledare av gruppen. Fram till våren 1972 var Ensslin en av de drivande bakom RAF:s attentat och bankrån i Västtyskland. Ensslin greps 7 juni 1972 i Hamburg. Hon dömdes därefter i den längsta och dyraste rättegången i Tysklands historia. Inte förrän den 28 april 1977 föll domen mot Ensslin; hon dömdes till livstids fängelse för fyra mord och en rad mordförsök.

Död[redigera | redigera wikitext]

På morgonen den 18 oktober 1977, efter Dödsnatten, påträffades Ensslin och Baader döda i sina celler i högsäkerhetsfängelset Stammheim utanför Stuttgart. Baader hade skjutit sig, medan Ensslin hade hängt sig. Hon hade tagit en elsladd från en högtalare och fäst den i cellfönstrets metallnät. Därefter hade hon förfärdigat en snara, trätt den runt sin hals och sparkat undan stolen hon stod på.[2][3] En tredje RAF-medlem, Jan Carl Raspe, var dödligt sårad och avled senare på sjukhus. Officiellt konstaterades självmord. En fjärde RAF-intern, Irmgard Möller, överlevde och bedyrar att hon under Dödsnatten utsattes för mordförsök, och att Ensslin, Baader och Raspe mördades med de västtyska myndigheternas goda minne. Även andra av RAF:s sympatisörer hävdade, att de tre hade mördats. En fullständig undersökning av dödsfallen har aldrig kommit till stånd.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Gudrun Ensslin, 7 januari 2006.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ensslin & Vesper 2009, s. 6
  2. ^ Richter Cycle: Hanged
  3. ^ The Stammheim Deaths. 18 October 1977

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Ensslin, Gudrun (2005). Christiane Ensslin och Gottfried Ensslin. red (på tyska). ”Zieht den Trennungsstrich, jede Minute”: Briefe an die Schwester Christiane und ihren Bruder Gottfrid aus dem Gefängnis 1972–1973. Hamburg: Konkret. ISBN 3-89458-239-1 
  • Kapellen, Michael (2005) (på tyska). Doppelt Leben: Bernward Vesper und Gudrun Ensslin: die Tübinger Jahre. Tübingen: Klöpfer und Meyer. ISBN 3-937667-65-2 
  • Koenen, Gerd (2003) (på tyska). Vesper, Ensslin, Baader: Urszenen des deutschen Terrorismus (1). Köln: Kiepenheuer und Witsch. ISBN 3-462-03313-1 
  • Weidenhammer, Karl-Heinz (1988) (på tyska). Selbstmord oder Mord?: das Todesermittlungsverfahren: Baader, Ensslin, Raspe. Kiel: Neuer Malik Verlag. ISBN 3-89029-033-7 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]