Guineamask

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Guineamask
Dracunculus medinensis larvae.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djurriket
Animalia
Stam Rundmaskar
Nematoda
Klass Secernentea
Ordning Camallanida
Överfamilj Dracunculoidea
Familj Dracunculidae
Släkte Dracunculus
Art Guineamask
D. medinensis
Vetenskapligt namn
§ Dracunculus medinensis
Auktor Linné, 1758
Synonymer
Gordius medinensis Linné, 1758
Hitta fler artiklar om djur med

Guineamask (Dracunculus medinensis) är en parasit som bara smittar människan.[1] Smittan sker genom att människan konsumerar vatten som innehåller hoppkräftor, då hoppkräftorna är guineamaskens mellanvärd förs larver med hjälp av dem in i människan.[2] Både hon- och hanlarver använder hoppkräftor för näringstillgång och tillväxt för att sedan para sig i människans buk. Efter parningen dör hanen medan honan tar sig genom tarmväggen för att leva i bindväven. Honan kan bli cirka 1 meter[3] och cirka 2 mm i diameter,[2] medan hanen blir cirka 40 cm lång.[3]

Djuret tillhör stammen rundmaskar (Nematoda)[4] och dess vetenskapliga namn är Dracunculus medinensis, vilket är latin och betyder ”lidande av små drakar”.[5] Parasiten har plågat människan under lång tid och har bland annat återfunnits i egyptiska mumier.[5] Idag arbetar Världshälsoorganisationen (WHO) med att utrota arten.[1]

Sjukdom[redigera | redigera wikitext]

Guineamasken på bilden är vit och lindad kring en tändsticka för att avlägsna masken från kroppen.[5]

Infektionen märks då larverna är redo att frisättas från honan vilket sker ungefär ett år efter det att smittat vatten har konsumerats.[2] En blåsa bildas och parasiten orsakar en brännande känsla vilket ofta leder till att värden försöker lindra smärtan, ofta genom att svalka med vatten. I vattnet spricker blåsan och miljontals larver av första larvstadiet (L1) tar sig ut i vattnet. Den kraftiga smärtan åtföljs av kräkningar, feber, illamående,[6] diarréer och yrsel.[3] Det kan ta några veckor, till några månader, för honmasken att ta sig ut vilket leder till ett hälsotillstånd som gör värden sängliggande.[7] Området där parasiten tar sig ut blir ofta fyllt av blåsor och sår. Den intensiva klådan leder ofta till att infektioner uppstår i området. Eftersom masken ofta kommer ut ur foten eller ur benet kan detta leda till att värden får svårt att gå. Under tiden som masken framträder är det viktigt att den inte går av eftersom detta kan leda till allvarliga allergiska reaktioner. Tillståndet leder dock sällan till döden.[6] Vanligtvis brukar den infekterade människan ha en till tre maskar, men så många som 40 stycken har dokumenterats hos en och samma värd.[5]

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Vanligtvis rullar man upp masken centimeter för centimeter på en pinne. Processen är väldigt smärtsam och kan ta veckor och ibland månader. Lyckas man inte med upprullningen kan man avlägsna masken med kirurgi om tillgång till läkare finns.[5] Människan är den enda arten som kan smittas av masken. Det finns ingen medicin eller vaccin utan man måste arbeta förebyggande genom att rena dricksvatten.[1]

Livscykel[redigera | redigera wikitext]

Parasiten har en livscykel där den nyttjar vattenlevande hoppkräftor som mellanvärd och enbart människan som värd.[3][5] Parasiten använder hoppkräftan för näringstillgång och tillväxt och inne i hoppkräftan genomgår den två larvstadier. Slutstadiet kallas L3 och infaller efter två till 14 dagar.[3] Då är larverna infekterande och redo att byta värd. Genom konsumtion av orenat vatten där det förekommer hoppkräftor riskerar människan att bli smittad.[2] Det orenade vattnet innehåller både hon- och hanlarver och då hoppkräftorna dör av magsyran frigörs larverna och vandrar genom tarmväggen. De parar sig med varandra efter 100 dagar i värden.[8] Hanen dör efter parningen, inkapslad i vävnaden medan honan vandrar ut för att leva i bindväven i extremiteterna.[6] Honan producerar där miljontals ägg och bär på dem tills de har blivit larver som är redo att frisättas.[3] Då larverna frisätts bildas en blåsa som värden upplever som en smärtsam brännande känsla. För att lindra smärtan är det vanligt att värden placerar kroppsdelen under vatten där blåsan spricker och larverna frisätts i vattnet och cykeln börjar om.[3]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Parasiter hittar man främst i utvecklingsländer söder om Sahara. Guineamaskens globala utbredning har sedan år 1986 minskat från 20 länder till endast 9 stycken år 2006.[5] Exempel på länder där parasiten fortfarande existerar är Sudan, Nigeria, Ghana, Mali, Niger och Togo. Några få fall har också konstaterats i Asien.[9] Guineamasken kan bli den andra sjukdomen, efter smittkoppor, som människan lyckas utrota.[5]

Utrotning[redigera | redigera wikitext]

Genom olika hälsofrämjande insatser har antalet infekterade av guineamask under de senaste 50 åren minskat radikalt. Från cirka 50 miljoner fall 1950 till cirka 1800 fall år 2010.[6] 1980 startades en utrotningskampanj av Centers for disease control and prevention (CDS) vilket sedan även blev ett mål för United Nations International Drinking-Water Supply and Sanitation Decade 1981–1990. Filter för rening av vatten och ekonomiskt stöd för byggandet av nya brunnar delas ut till utsatta områden. Åtgärder som WHO nu tar till, är kartläggning av byar och kommunikativ övervakning i varje smittad by, alla fall ska rapporteras in. Vid nya sjukdomsfall får den drabbade såret rengjort och ges rådet att undvika vattenhål.[10] Regelbunden rapportering och tillgång till renat vatten, filtrering, kontroll av vattenhål och genom att övervaka utrotningen av parasiten i land för land, är en del av åtgärderna.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] WHO (2011) The global eradication campaign, <www.who.int>, läst 2011-05-20
  2. ^ [a b c d] Glenshaw MT, Roy S, Ruiz-Tiben E, Downs P, Williamson J, Eberhard M. (2009) Guinea Worm Disease Outcomes in Ghana: Determinants of Broken Worms, The American Journal of Tropical Medicine and Hygiene vol. 81, nr.2, sid. 305–312
  3. ^ [a b c d e f g] Nnaemeka C. Iriemenam, Wellington A. Oyibo and Adetayo F. Fagbenro-Beyioku (2008) Dracunculiasis-the saddle is virtually ended, Parasitology Resarch, vol. 102, sid. 343–347, DOI:10.1007/s00436-007-0828-9
  4. ^ Bush, A.O. Fernandez, J.C. Esch, G.W. Seed, J.R (2001) Parasitism: The Diversity and Ecology of Animal Parasites, Cambridge University Press, sid. 186
  5. ^ [a b c d e f g h] Michele Barry, M.D. (2007) The Tail End of Guinea Worm - Global Eradication without a Drug or a Vaccine, The New England Journal of Medicine, vol. 356 sid. 2561–2564
  6. ^ [a b c d] WHO (2011) about guineaworm disease, <www.who.int>, läst 2011-05-20
  7. ^ WHO (2011) The disease and it's transmission, <www.who.int>, läst 2011-05-20
  8. ^ ”WHO | About guinea-worm disease”. http://www.who.int/dracunculiasis/disease/en/. ,"about guineaworm disease"
  9. ^ WHO (2011) What is guinea worm, is it a real worm?, <www.who.int>, läst 2011-05-20
  10. ^ WHO (2011) Community-Based surveillance and case containment activities, <www.who.int>, läst 2011-05-20