Gulärla

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gulärla
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult gulärla av nominatformen flava.
Adult gulärla av nominatformen flava.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Ärlor och piplärkor
Motacillidae
Släkte Ärlesläktet
Motacilla
Art Gulärla
M. flava
Vetenskapligt namn
§ Motacilla flava
Auktor Linné, 1758
Hitta fler artiklar om fåglar med

Gulärla (Motacilla flava) är en fågel av familjen ärlor och piplärkor i ordningen tättingar. Den delas upp i en mängd underarter och dess systematik är omdiskuterad och komplicerad. Idag bryts ofta grönkronad ärla med sina fyra underarter ut som en egen art men de har tidigare behandlats som underarter till gulärlan. Arten häckar över stora delar av tempererade palearktiska landmassan. Gulärlan påminner om sädesärlan, både till formen och beteendet. Den adulta fågeln har övervägande gul undersida och olivfärgad till grå ovansida, där honans fjäderdräkt är mattare. Fjäderdräkten skiljer sig mycket mellan de många underarterna, speciellt vad gäller teckningen på huvudet.

Gulärlan är en insektsätare som mest uppträder i öppna biotoper och häckar ofta nära vatten. De populationer som flyttar samlas ofta i stora flockar om hösten och rastar ofta på betesmark eller åkrar. Den placerar sitt bo på marken, väl dolt i vegetationen. Boet byggs av torrt gräs som fodras med hår, fjädrar och dylikt. Den lägger normalt 4-8 spräckliga ägg som mest ruvas i 12–13 dagar. Båda föräldrarna tar hand om ungarna som blir flygfärdiga efter 16-18 dagar. Det förekommer att den lägger två kullar. Gulärlan har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population, och trots att arten minskar kategoriseras den som livskraftig (LC).

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Gulärlan är till formen ganska lik sädesärlan och precis som sina släktingar vickar den ofta på den långa stjärten, som dock är den kortaste hos de europeiska ärlorna.[2] Den mäter 15–16 cm på längden enligt Svensson et al. 2009[2], medan Brazil 2009 uppger 16-18 cm och väger11,2–26,4 gram.[3] Den adulta hanen har i stora drag en olivfärgad till grågrön ovansida och gul undersida. Ryggen, vingpennornas kanter, underkropp och undre stjärttäckare är gula. Stjärtpennorna är svarta och vingpennorna olivfärgade. Honans färger är mattare och ryggsidan mera gråaktig än hanens. Även hanen blir under hösten mörkare. Juvenilen är mindre kontrastrik med en generellt brunare ovansida och ljusare och mindre gul undersida.[2]

Huvudteckningen hos framförallt häckande hanar varierar beroende på underart, men även färgton på rygg och färg på strupen varierar. Att skilja underarterna åt kan vara mycket svårt, ibland omöjligt då flera underarter hybridiserar och underarterna även uppvisar klinala förändringar inom sitt utbredningsområde.[2] Se vidare Underarter och dess morfologiska skillnader

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Gulärlan häckar i merparten av de tempererade delarna av Europa och Asien men det finns även en mindre population i Alaska i Nordamerika. Generellt häckar den från Atlantkusten till Stillahavskusten förutom i ökenområden och på de nordligaste tundrorna i centrala Ryssland där den häckar så långt österut som till Kolyma.[4][3] I de varmare delarna av utbredningsområdet, som Västeuropa är den en stannfågel medan populationerna i öster och norr är flyttfåglar och flyttar vintertid till Afrika och södra Asien. Populationen som häckar vid Beringia i Nordamerika övervintrar längre söderut utmed Stillahavskusten.

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Gulärlans systematik och fylogeni är mycket förvirrande. Den är utpräglat polytypisk>ref name=SOF/> och dussintals underarter har beskrivits vid olika tillfällen men idag anses ungefär 12–20 vara gällande beroende på vilken källa man lutar sig emot, där Clements et al. 2013 representerar en av de mest restriktiva med sina 10 underarter plus de fyra underarter som brutits ut och idag bildar arten grönkronad ärla.[5]

Underarter och dess morfologiska skillnader[redigera | redigera wikitext]

Exempel på hur svårt det kan vara att skilja underarterna åt. Detta är en hane - förmodligen en mörkhuvad thunbergi - vilka är mycket svåra att skilja från feldegg. På denna bild uppvisar denna individ en blågrå ton i nacken vilket feldegg inte gör, och de svarta sträcker sig inte så långt ned mot manteln.[4]
Hane M. f. beema vid Hodal i Faridabaddistriktet i Haryana, Indien.
Hona M. f. melanogrisea i Kolkata, Västbengalen, Indien.

Följande lista baseras Clements et al. 2013 och beskrivningarna på Tyler 2004. Teckningen refererar till den adulta hanen om inget annat anges: flavissima-gruppen (monotypisk)

  • Motacilla flava flavissima (Blyth, 1834) - häckar i Storbritannien och utmed kusterna av engelska kanalen. Övervintrar i Afrika. Gulgrönt huvud med ljusgult ögonbrynsstreck. Honorna uppenbart ljusare på undersidan än hanarna.

thunbergi-gruppen (monotypisk)

  • Motacilla flava thunbergi (Billberg, 1828) - häckar från Skandinavien till nordvästra Sibirien. Övervintrar i Subsahariska Afrika, södra- och sydöstra Asien. Det mörkgråa på huvudet sträcker sig ned till kinderna och saknar vitt. Honans huvud är ljusare och matt grönaktig med ett rudimentärt grönaktigt ögonbrynsstreck.

flava/beema-gruppen (polytypisk)

  • Motacilla flava flava (Linné, 1758) - nominatformen häckar från södra Skandinavien till Centraleuropa och Uralbergen. Övervintrar i Subsahariska Afrika. Har blågrått huvud med vitt ögonbrynsstreck. Sällsynt, men regelbundet, uppvisar hanar av denna underart istället svart huvud med bara en antydan till blågrå ton i nacken.[4] (se bild till höger)
  • Motacilla flava beema (Sykes, 1832) - häckar norr om M. f. lutea, från Ryssland till västra Sibirien, norra Kazakhstan och Altaj. Övervintrar i östra Afrika och Indien. Liknar flava men huvudet är ljusare grått, örontäckarna är matt vita. Könen är oftast lika.

cinereocapillagruppen (polytypisk)

  • Motacilla flava iberiae (Hartert, 1921) - häckar i sydvästra Frankrike, på Iberiska halvön och i nordvästra Afrika. Övervintrar i norra och centrala Afrika. Liknar flava, men strupen är vit och det grå är mörkare, närmast svart bakom ögon.
  • Motacilla flava cinereocapilla (Savi, 1831) - häckar i Italien, på Sicilien, Korsika, Sardinien och Slovenien. Övervintrar i västra och centrala Afrika. Liknar iberiae men saknar eller har bara rudimentärt ögonbrynsstreck.
  • Motacilla flava pygmaea (A. E. Brehm, 1854) - stannfågel som häckar i Egypten, utefter Nilen och vid dess delta. Liknar cinereocapilla men mindre och mörkare.

lutea-gruppen (monotypisk)

  • Motacilla flava lutea (S. G. Gmelin, 1774) - häckar från nedre Volgas avrinningsområde till Kazakhstan. Övervintrar i Afrika och på Indiska subkontinenten. Gult huvud med grön nacke. Honan liknar en kraftfullare tecknad flava-hona.

feldegg-gruppen (monotypisk)

leucocephala-gruppen (monotypisk)

  • Motacilla flava leucocephala (Przevalski, 1887) - häckar från nordvästra Mongoliet till nordvästra Kina och närliggande Ryssland. Övervintrar främst i Indien. Hanen liknar flava, men det gråa på huvudet är mycket ljust, nästan vitt. Honan liknar flava-honor, men huvudet är något mörkare.

Tidigare behandlades grönkronad ärla, med sina fyra underarter, som underarter till gulärla. Nominatformen M. f. flava och M. f. flavissima bildar en smal hybridzon i norra Frankrike.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige häckar gulärlan i hela landet. I södra Sverige, så långt norrut som till den biologiska norrlandsgränsen häckar underarten flava, ibland kallad "sydlig gulärla".[6] I resten av landet häckar underarten thunbergi, ibland kallad "nordlig gulärla".[6]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Gulärlan liknar till levnadssättet sädesärlan, men den vistas inte så gärna nära mänsklig bebyggelse. Den är en insektsätare som mest uppträder i öppna biotoper. Arten häckar ofta nära vatten, exempelvis på blöt hagmark, betade fuktiga strandängar, i utkanten av våtmarker, på gräsig myrmark, högmossar och liknande.[3][6][7] Den häckar även i ren jordbruksmiljö och lokalt i norr även på kalhyggen.[6][7] Om hösten flyttar den i flock och rastar då gärna bland betande djur eller på åkermark.[7] Stora höstflockar övernattar ibland i vassar, ibland uppemot 5000 individer.[7] I norra Europa återvänder flyttande individer tidigare om våren än sädesärlan.[8] Gulärlan är insektsätare men dess födoval är inte välkänt. Hos vissa populationer utgör fjädermyggor en stor del av födan men födovalet varierar kraftigt från bladlöss till trollsländor.[6] Den högsta kända åldern är 8 år och 9 månader.[7]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Den placerar sitt bo på marken, väl dolt i vegetationen som i en grästuva eller liknande.[7] Det skålformade boet byggs av torrt gräs som fodras med hår, fjädrar och dylikt.[7] Den lägger normalt 4-8 spräckliga ägg som mest ruvas av honan i 12–13 dagar.[7] Båda föräldrarna tar hand om ungarna som lämnar boet efter 12–13 dagar men blir fullt flygga först efter ytterligare 4–5 dagar.[7] I dess södra utbredningsområde förekommer två kullar per häckningssäsong.[6]

Gulärlan och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Gulärlan har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population som grovt uppskattas till mellan 48 400 000–168 000 000 individer.[1] Den globala populationen minskar men inte så mycket att arten bedöms som hotad utan BirdLife International kategoriserar gulärlan som livskraftig (LC).[1]

Status i Sverige[redigera | redigera wikitext]

En studie från mitten av 2000-talet uppskattade den totala gulärlepopulationen i Sverige till cirka 360 000 par och av detta utgjorde populationen av sydlig gulärla, flava cirka 15 000 par.[6] Minskningen av populationen flava i Sverige är så pass kraftig att taxonet kategoriseras som sårbar (VU) av ArtDatabanken, SLU.[6] Främsta orsaken är habitatförstöring vilket beror på minskningen av häckningsbiotoper som betade fuktiga strandängar.[6][7] Nordlig gulärla thunbergii kategoriseras inte som hotad.[6]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Dialektalt i Västerbotten har gulärlan kallats trönuell.[8]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2013 Motacilla flava Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b c d] Svensson et al. (2009) s:270–271
  3. ^ [a b c] Brazil (2009) s:456–457
  4. ^ [a b c] Vår Fågelvärld (2009) Gulärlor av rasen feldegg, vol.68 nr.4, sid:32-37, ISSN: 0042-2649
  5. ^ Clements et al. 2013
  6. ^ [a b c d e f g h i j] Thorssell et al. (2011)
  7. ^ [a b c d e f g h i j] Staav & Fransson (1991) s:334–335
  8. ^ [a b] Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon. sida 116, [1] Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]