Gulärla

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gulärla
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult gulärla av nominatformen flava
Adult gulärla av nominatformen flava
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Ärlor och piplärkor
Motacillidae
Släkte Ärlesläktet
Motacilla
Art Gulärla
M. flava
Vetenskapligt namn
§ Motacilla flava
Auktor Linné, 1758
Hitta fler artiklar om fåglar med

Gulärla (Motacilla flava) är en fågel av familjen ärlor och piplärkor i ordningen tättingar som häckar över stora delar av den palearktiska landmassan och som är utpräglat polytypisk.[2]

Dialektalt i Västerbotten har gulärlan kallats trönuell.[3]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Den är till formen ganska lik sädesärlan och precis som sina släktingar vickar den ofta på den långa stjärten, som dock är den kortaste ärlestjärten av de europeiska arterna. Den adulta fågeln har i stora drag en olivfärgad ovansida och gul undersida och övervägande gulaktig dräkt. Ryggen, vingpennornas kanter, underkropp och undre stjärttäckare är gula. Stjärtpennorna är svarta och vingpennorna olivfärgade. Honans färger är mattare och ryggsidan mera gråaktig än på hanen. Även hanen blir under hösten mörkare. Längden är 17 cm, vingspannet 23-27 cm. Huvudteckningen hos häckande hanar varierar beroende på underart - se vidare Underarter och dess morfologiska skillnader

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Den häckar i merparten av de tempererade delarna av Europa och Asien men det finns även en mindre population i Alaska i Nordamerika. Generellt häckar den från Atlantkusten till Stillahavskusten förutom i ökenområden och på de nordligaste tundrorna i centrala Ryssland.[2] I de varmare delarna av utbredningsområdet, som Västeuropa är den en stannfågel medan populationerna i öster och norr är flyttfåglar och flyttar om vintern till Afrika och södra Asien. Populationen som häckar vid Beringia i Nordamerika övervintrar längre söderut utmed Stillahavskusten.

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Artens systematik och fylogeni är mycket förvirrande. Dussintals underarter har beskrivits vid olika tillfällen men idag anses ungefär 12-20 vara gällande beroende på vilken källa man lutar sig emot, där Clements 2008 representerar en av de mest restriktiva med sina 12 underarter.[4] Utöver detta bildar gulärlan tillsammans med citronärlan ett kryptiskt artkomplex[5] och dessa båda taxa är parafyletiska gentemot varandra.

Underarter och dess morfologiska skillnader[redigera | redigera wikitext]

Exempel på hur svårt det kan vara att skilja undrarterna åt. Detta är en hane - förmodligen en mörkhuvad thunbergi - vilka är mycket svåra att skilja från feldegg. På denna bild uppvisar denna individ en blågrå ton i nacken vilket feldegg inte gör, och de svarta sträcker sig inte så långt ned mot manteln.[2]

Baserat på Tyler (2005). Teckningen refererar till den adulta hanen om inget annat anges.

  • M. f. flava (Linné, 1758) - nominatformen häckar i södra Skandinavien till Frankrike och Centraleuropas bergskedjor, och österut till Uralbergen. Övervintrar söder om Sahara i Afrika. Har blågrått huvud med vitt ögonbrynsstreck. Sällsynt, men regelbundet, uppvisar hanar av denna underart istället svart huvud med bara en antydan till blågrå ton i nacken.[2] (se bild till höger)
  • M. f. flavissima (Blyth, 1834) - häckar i Storbritannien och utmed kusterna av engelska kanalen. Övervintrar i Afrika. Gulgrönt huvud med ljusgult ögonbrynsstreck. Honorna uppenbart ljusare på undersidan än hanarna.
  • M. f. thunbergi (Billberg, 1828) - häckar i mellersta och norra Skandinavien och österut till nordvästra Sibirien. Övervintrar i östra Afrika, Indien och Sydostasien. Det mörkgråa på huvudet sträcker sig ned till kinderna och saknar vitt. Honans huvud är ljusare och matt grönaktig med ett rudimentärt grönaktigt ögonbrynsstreck.
  • M. f. iberiae (Hartert, 1921) - häckar i sydöstra Frankrike, på Iberiska halvön och i Maghreb från Tunisien till Banc d'Arguin. Övervintrar i ett område från Gambia till Centralafrikanska republiken. Liknar flava, men strupen är vit och det grå är mörkare, närmast svart bakom ögon.
  • M. f. cinereocapilla (Savi, 1831) - häckar på Sicilien, Sardinien, i Italien och Slovenien. Övervintrar utmed kusterna av Tunisien, Algeriet och Mali till Tchadsjön. Liknar iberiae men saknar eller har bara rudimentärt ögonbrynsstreck.
  • M. f. pygmaea (A. E. Brehm, 1854) - stannfågel utmed Nildeltat och nedre Nilen. Liknar cinereocapilla men mindre och mörkare.
  • M. f. feldegg (Michahelles, 1830) - häckar från Balakan och österut till Kaspiska havet, söderut till Turkiet, Iran och Afghanistan. Häckar även vid Levanten. Övervintrar i Centralafrika från Nigeria till Uganda och södra Sudan.
  • M. f. lutea (S. G. Gmelin, 1774) - häckar vid nedre Volga till floden Irtysh och Zaysansjön. Övervintrar i Afrika och Indien. Gult huvud med grön nacke. Honan liknar en kraftfullare tecknad flava-hona.
Hane M. f. beema vid Hodal i Faridabaddistriktet i Haryana, Indien.
  • M. f. beema (Sykes, 1832) - häckar norr om M. f. lutea, österut till Ladahkområdet. Övervintrar i Indien, östra Afrika och närliggande områden i Arabien. Liknar flava men huvudet är ljusare grått, örontäckarna är matt vita. Könen är oftast lika.
  • M. f. melanogrisea (Homeyer, 1878) - häckar vid Volgadeltat och österut kring Kaspiska havet till norra Afghanistan. Övervintrar i Pakistan och nordvästra Indien till västra Nepal. Möjligen även i nordöstra Afrika. Morfologiskt liknar den feldegg men har vitt mustachstreck och ibland grönare mantel. Clements 2008 och SOF:s raritetskommité 2009 behandlar den som synonym med feldegg.[4][2]
  • M. f. plexa (Thayer & Bangs, 1914) - häckar i Sibirien mellan floderna Khatanga och Kolyma. Övervintrar i Indien och Sydostasien. Hanarna liknar thunbergi men örontäckarna är mörkare, hjässan ljusare och bara med ett rudimentärt ogonbrynssterck. Honorna liknar hanarna men är dovare i färgerna.
  • M. f. tschutschensis (J. F. Gmelin, 1789) -häckar kring Beringsund till nordvästra Kanadas kuster. Övervintrar i områden kring Sydkinesiska sjön. Båda könen liknar flava, men det gråa på huvudet är mörkare. Honorna är ofta mycket lika hanarna.
  • M. f. angarensis (Sushkin, 1925) - häckar från södra Sibirien och söderut genom västra Transbajkal till norra Mongoliet. Övervintrar i Sydostasien. Hanarna liknar plexa, men har ett tydligare ögonbrynsstreck.
Hona M. f. melanogrisea i Kolkata, Västbengalen, Indien.
  • M. f. leucocephala (Przevalski, 1887) - häckar i nordvästra Mongoliet och närliggande områden i Kina och Ryssland. Övervintrar förmodligen i Indien. Hanen liknar flava, men det gråa på huvudet är mycket ljust, nästan vitt. Honan liknar flava-honor, men huvudet är något mörkare.
  • M. f. taivana (Swinhoe, 1863) - häckar i området mellan underarterna plexa och tschutschensis söderut via Sakhalin till norra Hokkaidō. Övervintrar från Myanmar tillTaiwan, söderut till Wallacea. Liknar flavissima men är mörkare på ovansidan och örontäckarna är nästan svarta. Könen lika.
  • M. f. macronyx (Stresemann, 1920) - häckar i sydöstra Transbajkal och österut till kusten, och söderut till Manchuriet. Övervintrar söder om Sydkinesiska sjön. Hanarna liknar thunbergi men är ljusare och mer kontrastrikt tecknade. Honan liknar thunbergi men saknar ögonbrynsstreck.
  • M. f. simillima (Hartert, 1905) - häckar i Kamtjatka och på öar i Beringshav, möjligen även på Alueterna. Övervintrar i Sydostasien och söderut till norra Australien. Båda könen liknar flava, men ögonbrynsstrecket är oftast mindre tydligt.

Nominatformen M. f. flava och M. f. flavissima bildar en smal hybridzon i norra Frankrike.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Gulärlan liknar till levnadssättet sädesärlan, men den vistas inte så gärna nära mänsklig bebyggelse. Den är en insektsätare som återfinns i öppna biotoper nära vatten, exempelvis vid blöt hagmark och liknande. Den lägger sitt bo i en grästuva och lägger normalt 4-8 spräckliga ägg.

Flyttande individer är åter i Sverige från sitt vinterviste innan sädesärlan kommer.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2013 Motacilla flava Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 <www.iucnredlist.org>. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b c d e] Vår Fågelvärld (2009) Gulärlor av rasen feldegg, vol.68 nr.4, sid:32-37, ISSN: 0042-2649
  3. ^ [a b] Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon. sida 116, [1] Gleerups, Lund 1862—1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  4. ^ [a b] Clements Checklist version nov. 2008 (exceldokument), www.birds.cornell.edu, läst 2009-07-09
  5. ^ Voelker, 2002

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • BirdLife International (2004) Motacilla flava läst 12 maj 2006
  • Tyler, Stephanie J. (2004): 60. Yellow Wagtail. In: del Hoyo, Josep; Elliott, Andrew & Sargatal, Jordi (editors): Handbook of Birds of the World, Volym 9: Cotingas to Pipits and Wagtails: 781-782, Plate 77. Lynx Edicions, Barcelona. ISBN 84-87334-69-5
  • Voelker, Gary (2002): Systematics and historical biogeography of wagtails: Dispersal versus vicariance revisited. Condor 104(4): 725–739. doi:10.1650/0010-5422(2002)104[0725:SAHBOW]2.0.CO;2 HTML abstract

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]