Gulögd pingvin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gulögd pingvin
Status i världen: Starkt hotad[1]
Adult gulögd pingvin
Adult gulögd pingvin
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Pingvinfåglar
Sphenisciformes
Familj Pingviner
Spheniscidae
Släkte Megadyptes
Milne-Edwards, 1880
Art Gulögd pingvin
M. antipodes
Vetenskapligt namn
§ Megadyptes antipodes
Auktor Hombron & Jacquinot, 1841
Yellow-eyed Penguin crying MC.jpg
Hitta fler artiklar om fåglar med

Gulögd pingvin (Megadyptes antipodes) tillhör familjen pingviner och är den enda arten i släktet Megadyptes.

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Gulögd pingvin beskrevs taxonomiskt första gången 1841 av Jacques Bernard Hombron och Honoré Jacquinot. Tidigare trodde man att den var närbesläktad med dvärgpingvin (Eudyptula minor), men molekylära analyser visar att den är mer närbesläktad med pingvinerna i släktet Eudyptes.[2] Den är idag ensam art i sitt släkte Megadyptes men 2008 upptäcktes en närbesläktad, mindre, nyligen utdöd art, som fått namnet sydöpingvin (Megadyptes waitaha).[3].

Utseende och fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]

Adult gulägd pingvin forograferad i september vid Otagobukten på Nya Zeeland.

Det är en ganska stor pingvin med en snittlängd på 75 cm och en genomsnittlig vikt på 6.3 kg. Vikten varierar över året och den är som tyngst, 7-8 kg, precis innan ruggningen och lägst, 5-6 kg, direkt efter ruggningen. Den har ett ljust gult huvud och ännu ljusare gul iris med svarta fjäderspolar. Kinden och hakan är brunsvart. Ett kraftigt gulfärgat band löper från ögonen runt nacken. Juvenilerna saknar detta band och har istället grå iris. I övrigt är fågeln ganska lik åsnepingvinen.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Arten förekommer vid kusten av södra Nya Zeeland, exempelvis på Otagohalvön. Den förekommer också på Aucklandöarna, Campbellöarna och Stewart Island.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Gulögd pingvin är mycket lugn och skygg. Den vistas hela året kring området där den häckar. Utanför häckningstiden genomför den endast korta vandringar som varar i mindre än en vecka. Ruggning sker en gång per år i februari eller mars och varar i tre till fyra veckor.

De är ganska långlivade och vissa individer når en ålder på 20 år. Hanarna blir generellt äldre än honorna.[4]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Gulögd pingvin på stranden vid Enderby Island, Aucklandöarna.

Den häckar vanligtvis i skogs- eller buskbiotoper, bland nyzeeländskt lin (Phormium tenax) och gul busklupin (Lupinus arboreus), på slutningar eller i raviner som vetter mot havet, eller direkt på stranden. Dessa häckningsområden finns oftast vid mindre vikar eller på en udde vid större vikar.[5]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

I motsats till flera andra pingviner ruvar gulögd pingvinen inte i kolonier. Revirets storlek kan uppgå till en hektar. Fågelns rede ligger gömd i tät undervegetation. Vanligen läggs två ägg åt gången. Äggen ruvas i cirka sju veckor och ungarna är självständiga efter ungefär 100 dagar.

Status[redigera | redigera wikitext]

Hela populationen uppskattas till 4 500 individer och arten listas av IUCN som starkt hotad (EN). I vissa publikationer beskrivs arten som den mest sällsynta av pingvinarter, men galapagospingvin och victoriapingvin (Eudyptes pachyrhynchus) har mindre populationer.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Megadyptes antipodesIUCN:s rödlista, auktor: BirdLife International 2008, besökt 29 september 2009.
  2. ^ Baker AJ, Pereira SL, Haddrath OP, Edge KA (2006). ”Multiple gene evidence for expansion of extant penguins out of Antarctica due to global cooling”. Proc Biol Sci. "273" (1582): ss. 11–17. doi:10.1098/rspb.2005.3260. PMID 16519228. http://www.pubmedcentral.nih.gov/articlerender.fcgi?artid=1560011. Läst 21 mars 2008. 
  3. ^ Boessenkool, Sanne (2008). ”Relict or colonizer? Extinction and range expansion of penguins in southern New Zealand”. Proc. R. Soc. B.: ss. 815. doi:10.1098/rspb.2008.1246. 
  4. ^ Richdale, L (1957). A population study of penguins. Oxford: Oxford University Press 
  5. ^ Williams, Tony D. (1995). The Penguins. Oxford, England: Oxford University Press. ISBN 0-19-854667-X 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 4 oktober 2009.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 24 juli 2009.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]